Språkmodeller, säkerhetspolitik och suveränitet

Jag vaknade i Höganäs i går morse för att få några dagars vandring i Kullabergs bokskogar och längs de steniga stränderna. Innan jag åkte hade jag bett min AI-agent Ogmios att påbörja ett längre analysarbete. Den hade fått forskningsunderlag och skulle bearbeta en mängd information i en längre process, så att jag kunde ta vid när jag var tillbaka. Men när jag kollade upp hur det gick på telefonen på morgonkvisten, så såg jag att arbetet hade avstannat. Ogmios hade jobbat utifrån Anthropics senaste språkmodell Fable 5, den mest kapabla jag någonsin haft tillgång till. Men under natten hade den amerikanska regeringen beordrat att modellen inte längre fick delas med någon utanför USA, och Anthropic hade släckt den för hela världen.

Det var såklart en olägenhet för mig och gav mig en lätt frustration på morgonen. Men det avbrott jag fick igår går att se som ett tecken på en händelse med mycket större konsekvenser än ett avbrutet forskningsarbete. Ingripandet från USA:s president i frågan om tillgång till enskilda företags AI-tjänster, förflyttar problemet från ett marknadsproblem till ett säkerhets- och geopolitiskt problem.

Vem kan stänga av de digitala tjänster som vi är beroende av? Vad gör vi när det händer? Jag har skrivit en hel del tillbaka om dessa frågor, mer utifrån ett teoretiskt perspektiv. Nu blev helt plötsligt dessa frågor konkreta och praktiska. Här och nu.

Om vi backar bandet en bit, och ser vad som hänt, och sätter det i kontext, så blir det lättare att se varför det som nu sker är systempåverkande och torde utgöra grund för många strategiska samtal runt lednings- och styrelsebord i Sverige och Europa.

Den 12 juni skickade USA:s handelsminister Howard Lutnick ett brev till Anthropic som förbjöd bolaget att ge utländska medborgare tillgång till sina två mest avancerade modeller, Fable 5 och Mythos 5, var i världen de än befann sig. USA inkluderat. Eftersom företaget inte kan kontrollera varje användares nationalitet i realtid återstod bara en utväg, och samma kväll släckte Anthropic modellerna för alla.

Skälet som angavs för åtgärden var en omtvistad säkerhetsbrist, men ingen som följt de senaste månadernas händelser mellan Anthropic och den amerikanska regeringen tror att det var hela skälet. Anthropic har sedan vintern legat i öppen konflikt med Vita huset. I februari beordrade presidenten på sitt eget sociala medium Truth Social att alla federala myndigheter omedelbart skulle sluta använda bolagets teknik. Strax därefter stämplade försvarsministern företaget som en leveranskedjerisk och därigenom ett hot mot den nationella säkerheten, en beteckning som annars är reserverad för utländska bolag med kopplingar till främmande makt. Först när Anthropic stämde regeringen stoppade en federal domare tillfälligt utfrysningen och kallade det hela för en olaglig vedergällning mot ett företag som vågat säga ifrån. Det är i ljuset av denna pågående strid som exportbrevet, som är grunden för helgens händelser, presenterades. Genom en presidentorder kom alltså en öppen och civil AI-modell att klassificeras som exportkontrollerad försvarsmateriel. Och på det sättet kom det sig att resten av världen fick rätta sig efter ett amerikanskt inrikespolitiskt gräl, utan förvarning, på en fredagskväll. Världens idag mest kraftfulla tillgängliga språkmodell stängdes ned.

Det vore bekvämt att se detta som en olyckshändelse, eller en engångsföreteelse, men det vore fel. Avstängningen är en del i en kedja av händelser som skett under de arton månader som USA steg för steg gått från förutsägbar partner till en oberäknelig geopolitisk risk. Administrationen har rivit upp sitt eget regelverk för export av AI-chips och skapat ett osäkert läge för alla europeiska köpare. De har lagt hundraprocentiga tullar på importerade halvledare, pausat underrättelsedelning med Ukraina mitt under brinnande krig, och har låtit förstå att Starlink är ett politiskt maktmedel, som kan stängas av över de ukrainska linjerna. När Polens utrikesminister påtalade just det beroendet svarade Elon Musk offentligt med orden ”Var tyst, lilla man”. Samtidigt har amerikanska diplomater instruerats att motarbeta EU:s digitala lagar, och visumförbud har införts mot europeiska tjänstemän som tillämpar unionens egna regler. Nyligen rapporterade SvD att det amerikanska utrikesdepartementets byrå för demokrati och mänskliga rättigheter ska kanalisera miljontals dollar till europeiska tankesmedjor som delar administrationens politiska filosofi, med det uttalade syftet att påverka val och omforma inrikespolitiken i europeiska länder. Bland de val som pekas ut finns det svenska i september. Pengar som tidigare gått till att främja demokrati i auktoritära stater ska nu gå till att forma den i Europa efter Washingtons smak. Var och en av dessa händelser har gått att bortförklara som en enskildhet. Detta är också bara ett urval, det finns fler exempel. Lagda bredvid varandra bildar de ett mönster.

Och mönstret har gått att läsa, för länge sen, för den som velat. Den nationella säkerhetsstrategi som Vita huset lade fram i slutet av 2025 beskriver allierade som passagerare som åker gratis och gör delningen av teknik villkorad av politisk anpassning, där den som rättar in sig får förmånligare behandling och den som inte gör det får klara sig själv. Samtidigt uttrycker strategin avsikten att motverka europeisk reglering och beskattning av amerikanska företag. Så har en allierad sällan talat tidigare.

Bakom skiftet ligger en djupare strategisk linje. Utgångspunkten för denna går att finna i Project 2025, den plan Heritage Foundation tog fram inför Trumps andra mandatperiod. Den handlar i grunden inte om teknik utan om makt. Dess kärna är att lägga hela statsförvaltningen under presidentens direkta vilja och avskaffa det skydd som hållit tjänstemännen opolitiska, och delar av det är redan verklighet, med tusentals statstjänstemän som fått lämna och ersatts av lojala. När makten koncentreras på det sättet blir tillgången till teknik en strömbrytare som kan slås av i hast, utan de spärrar som annars tyglar en stormakts humör. Det var den strömbrytaren jag såg slås av på min skärm.

Det finns ett namn för det som nu sker, myntat av statsvetarna Henry Farrell och Abraham Newman redan 2019. De kallar det för ”weaponized interdependence”, och tanken är lika enkel som obehaglig. Världsekonomin är inget jämnt spunnet nät utan ett med knutpunkter, ställen där så mycket samlas att den som kontrollerar dem både kan avlyssna och strypa information, som det passar. Beroende är inte farligt i sig, vi är alla beroende av varandra i en komplex och global värld. Men det blir farligt i samma stund som beroendet är ensidigt och den vilken vi har beroenden till både vet om det och är beredd att utnyttja beroendet i egen vinning. USA sitter på flera sådana knutpunkter samtidigt. Molntjänster, de avancerade datorchippen, betalningssystemen, och under de senaste åren också utvecklingen av de absolut mest kapabla AI-modellerna.

Det vi såg den 12 juni var en medveten begränsning av teknik, en mindre och avgränsad insats och därför politiskt mer hanterbar. Det kan ses som en slags provkörning snarare än ett slutspel. Att den var möjlig alls hänger ihop med något som vuxit fram under samma arton månader, nämligen att avståndet mellan de stora amerikanska teknikbolagen och Vita huset nästan har upphört.

Det ena bolaget efter det andra har vikt sig. Meta betalade tjugofem miljoner dollar för att förlikas med en stämning bolaget först kallat grundlös, lade ner sin faktagranskning och sitt mångfaldsarbete, och Mark Zuckerberg satt på första raden vid installationen bredvid Jeff Bezos, Sundar Pichai och Tim Cook, som var och en gett en miljon dollar till invigningen. Dagen efter stod Sam Altman i Vita huset och presenterade sitt Stargate-projekt på femhundra miljarder dollar, med presidenten vid sin sida. Disneys ABC News betalade femton miljoner dollar och bad om ursäkt, och sedan Paramount betalat sexton miljoner för en omtvistad stämning godkändes plötsligt en länge blockerad mediefusion.

Och medierna har vikt sig på samma sätt. Jeff Bezos stoppade Washington Posts färdiga stöd till Kamala Harris och styrde om ledarsidan mot fria marknader, varpå ledarredaktören avgick. Patrick Soon-Shiong gjorde detsamma med Los Angeles Times. Var för sig kan de kallas affärsbeslut, men tillsammans är de en frivillig anpassning, det historikern Timothy Snyder kallar föregripande lydnad, att ge makten det den ännu inte ens har krävt.

Mönstret är inte nytt, bara nytt i USA. Shoshana Zuboff beskriver hur en handfull informationsoligarker öppet ställer sin makt i en illiberal presidents tjänst, och bedömare som Anne Applebaum och Adam Klein pekar rakt på förlagan, Viktor Orbáns Ungern, där medier och bolag samlats i statsvänliga händer tills nästan ingen självständig röst återstår. Statsvetarna Steven Levitsky och Lucan Way ger ordningen ett namn, ”competitive authoritarianism”, där val visserligen hålls men spelplanen lutar så att utgången redan är given. Det är i en sådan ordning tillgången till teknik blir en strömbrytare i en enda hand. Givet hur Trumpadministrationen virvlar upp osäkerhet är det omöjligt att på förhand veta hur långt de är beredda att gå, och därför är nästa gång ingen hypotes utan en planeringsförutsättning. Det är därför vi behöver se med ny och nykter blick inför arbetet med kommande risk- och sårbarhetsanalyser.

Medan USA stänger ned de främsta språkmodeller som någonsin skapats av företag i landet, så gör Kina tvärtom. Min bild är att vi ser alldeles för lite till den kinesiska strategin i den svenska debatten. Beijing har byggt sin digitala strategi kring öppenhet, där språkmodellerna släpps fria att ladda ner, granska och köra på egen hårdvara. Det har visat sig vara en framgångsrik strategi. Alibabas Qwen har gått om Metas Llama som den mest nedladdade modellserien i världen, och framför allt är de kinesiska modellerna billiga. Så billiga att de västerländska alternativen ter sig absurt dyra vid sidan av. Några av dem, så som Kimi K2.7 eller MiniMax M3, är bara månader efter de allra främsta amerikanska modellerna, och erbjuds till nästan inga pengar alls. Stora delar av Afrika och Asien bygger därför redan på kinesisk grund, sällan av övertygelse och oftast för att det är billigast och finns närmast till hands, och beroendet byggs upp ett praktiskt beslut i taget, precis som vårt eget en gång gjorde.

För Europa öppnar detta upp tre möjliga vägar, och ingen av dem är särskilt bekväm. Vi kan fortsätta med de stängda amerikanska modellerna, blunda för beroenden och gilla läget på att vår användning av avancerad AI villkoras av en allt mer auktoritär regims nycker. Eller så kan vi byta till de billiga kinesiska språkmodellerna, och köpa censur, kinesiska narrativ och nya beroenden på köpet. Eller så bygger vi eget, vilket är både kostsamt och tar tid. Men min bild är att vägen ur knuten går inte genom att välja land eller väg. Den går genom att välja förmåga och strategisk riktning. En öppen modell, var den än kommer ifrån, kan testas, övas, analyseras och köras på egen infrastruktur. Och det som körs på egen infrastruktur kan ingen heller stänga av den på distans. Det är därför europeiska och svenska öppna modeller är strategiskt avgörande, inte för att vinna en kapplöpning om råstyrka, utan för att vi ska hålla i vår egen strömbrytare.

Men att välja förmåga betyder inte att välja en enda väg. Det betyder att gå flera samtidigt. Det ena är att använda de goda öppna modeller som redan finns, oavsett om de kommer från USA, Kina eller någon annanstans, för avståndet till de slutna toppmodellerna är inte längre vad det var. På ett år har gapet mellan den bästa öppna modellen och den slutna frontlinjen krympt från omkring ett år till omkring tre månader, och på programmering är de i praktiken nästintill jämbördiga. De starkaste öppna modellerna är i dag visserligen till övervägande del kinesiska, och det är en förutsättning som är viktig att förhålla sig till. Men öppenhetens styrka, att en modell kan granskas och köras på egen mark, gäller oavsett varifrån den kommer.

Öppna modeller ska däremot inte nyttjas oprövade, och det är ett område vi också står i behov av att utveckla. Vi behöver stärka vår förmåga att pröva och testa språkmodeller mot de krav på säkerhet och funktion som vi själva ställer, innan de går i drift. Att ladda ner en modell är lätt. Att veta huruvida den håller i en myndighets, en regions eller en banks vardag är ett hantverk och ett kunnande som måste byggas upp. EU:s nya regelverk pekar åt rätt håll och kräver strukturerade utvärderingar, red-teaming och oberoende granskning av de mest kapabla modellerna. Nu behöver vi nationellt utveckla förmågan att kunna granska och pröva.

Och parallellt går det långa spåret, att utveckla mer egen europeisk förmåga inom språkmodeller. Frankrikes Mistral är i dag det kanske starkaste kortet, med en öppenviktad förhållandevis stark modell och med avtal med franska försvaret, Airbus och tyska staten.

Kungliga biblioteket slog i somras fast att just för ett litet språkområde är öppna vikter särskilt avgörande. I den politiska retoriken tycks det inte saknas pengar. EU talar om hundratals miljarder, men satsningarna har ännu inte helt och hållet sett dagens ljus, och den politiska intentionen behöver omsättas i handling. Vi behöver behandla språkmodeller som den strategiska förmåga de är, på samma sätt som vi en gång behandlade flyg, satellitnavigering och halvledare, och vi behöver börja nu.

För svensk del är beroendet till stora språkmodeller både stort och konkret. Amerikanska företag håller omkring sjuttio procent av den europeiska molnmarknaden och de europeiska leverantörerna delar på knappt femton. På den infrastrukturen vilar betalningar, journaler, register och kommunikation, sådant som måste fungera varje dag, och allra mest en dålig dag. Hur snabbt det abstrakta blir verkligt såg vi dagarna före avstängningen, när EU:s egen myndighet för cybersäkerhet efter veckors förhandling äntligen fått tillgång till Anthropics kraftfullaste modell, bara för att elva dagar senare förlora den igen. Det var ingen marginell aktör som drabbades, utan unionens centrala organ för cyberförsvar.

Europa har börjat röra sig i dessa frågor. Tidigare i juni lade kommissionen fram ett paket för teknologisk suveränitet. Men redan varnar branschen för att de mjukare kraven som presenterats av EU riskerar att bli en sorts skensuveränitet, sådan som ser bra ut på pappret medan den verkliga kontrollen stannar kvar i USA. För det hjälper föga att flytta servrarna till europeisk mark om ägandet, och därmed makten över strömbrytaren, ligger kvar på andra sidan havet.

Sverige fick i slutet av maj sin första molnpolicy, med krav på att myndigheter snabbt ska kunna byta leverantör. Men i samma veva, strax före policyn presenterades, öppnade Försäkringskassan för Microsoft Teams. Det säger något om hur stark dragningen mot det bekväma är.

Samtidigt ser vi hur de geopolitiska osäkerheterna kostar. Finansminister Elisabeth Svantesson berättade i DN i veckan att finansdepartementet har räknat ut vad den amerikanska oförutsägbarheten egentligen kostar. Redan idag har den kostat Sverige omkring 160 miljarder kronor i utebliven tillväxt.

Här märks det hur våra resonemang i den digitala världen sällan möter upp till de krav vi ställer på samhällets beredskap i övrigt. Vi har byggt vårt totalförsvar på en enkel princip, att det samhällsviktiga ska fungera också i kris och i krig, i veckor och i månader. Men den principen har de flesta verksamheter i totalförsvaret ännu inte fullt ut låtit gälla det digitala. När AI nu byggs in i sjukvård, försvar och förvaltning blir tillgången till den en försörjningsfråga, lika reell som drivmedel och läkemedel, och en förmåga som någon annan kan stänga av är ingen förmåga att lita på i kris.

Och kanske är det här jag känner störst frustration just nu. Det är varken tullarna, tekniken eller den politiska turbulensen. Det är i stället en berättelse. Jag hör den om och om igen. Berättelsen lyder att Europa ändå aldrig kan komma ikapp, att vi saknar kapitalet, kulturen och modet, och att det klokaste vi kan göra är att finna oss i vårt beroende och förhandla till oss hyggliga villkor. Den hörs i styrelserum och i regeringskansliet, i företags och offentliga verksamheters ledningsrum. Och inte minst hos IT-avdelningar, som har decenniers erfarenhet av att arbeta med enskilda leverantörers teknik, och som ängsligt ser behov av att ställa om, också ens egen förmåga och kunskap. Oftast hörs denna defaitistiska berättelse berättas ömsom med suckar och med pondus, som om det ska föreställa insikt och mognad.

Berättelsen låter som realism men den är något helt annat. Den ryska militärdoktrinen har nämligen ett begrepp för konsten att få en motståndare att självmant fatta de beslut man önskar, genom att forma hans bild av verkligheten tills valet känns som hans eget. Det kallas reflexiv kontroll, och dess elegans ligger i att man aldrig besegrar motståndaren i strid, man får honom att besegra sig själv, övertygad om att han tänkt helt fritt. Där är vi nu. I de stora techbolagens reflexiva kontroll.

Berättelsen om det hopplösa Europa fungerar precis så, och det kusliga är att den inte ens behöver en avsändare med onda avsikter, för det räcker med de stora techbolagens marknadsföring, deras lobbyister och den sköna bekvämligheten i deras billiga tjänster. Och fällan föder sig själv, eftersom vår egen föreställning om att vi inte klarar av att skapa förutsättningar för utvecklad AI i Europa dämpar viljan att satsa. Och utan satsningar byggs ingen förmåga, och utan egen förmåga så växer beroendet, och beroendet tas till sist till intäkt för att vi aldrig kunde. Varje gång en svensk beslutsfattare suckar att det ändå är lönlöst att försöka, har manövern lyckats. Att se mekanismen klart är första steget ut ur den, och att säga den högt är det andra. Och att agera är än bättre.

För historien säger något helt annat än berättelsen. Europa har byggt egen förmåga mot långt värre odds förr, gång på gång, och varje gång var samma uppgivenhet lika utbredd som i dag. Airbus startade 1970, när Boeing var så enväldigt att en europeisk konkurrent verkade naiv, och ett halvsekel senare levererade Airbus fler flygplan än Boeing. GSM blev en världsstandard därför att de europeiska regeringarna reserverade frekvenserna och krävde att alla följde den, vilket lyfte Ericsson och Nokia från utkanten till toppen. Galileo gav oss satellitnavigering oberoende av amerikansk militär kontroll, och styr i dag allt från tidsstämpeln i banköverföringar till elnätens synkronisering. Visst finns där exempel på där det gått snett i Europa med. Ett sånt är det fransk-tyska molnprojektet Gaia-X, som ofta ges som intäkt för att berätta om EU:s brister. Men det finns skillnader här, som gjorde att Gaia-X misslyckades. Projektet var frivilligt, splittrat och kapat inifrån av just de jättar det skulle utmana. Det misslyckades inte för att Europa saknar förmåga, utan för att upplägget var fel.

I Sverige bygger vi förmåga här och nu. Det vi behöver göra nu är att stärka den förmågan, inte minst genom stärkt efterfrågan. Förmågan vi har är än så länge liten, men den är på riktigt. Strax utanför Stockholm bygger Evroc ett stort datacenter för europeisk molnkapacitet, Cleura driver ett svenskt publikt moln på öppen källkod utan amerikansk jurisdiktion, och Berget AI levererar suverän AI-beräkning på öppna modeller med Riksbanken bland de första kunderna. Det finns svenska språkmodeller byggda för det svenska och de nordiska språken, det finns datacenter, forskning och kompetens. Mycket är litet och behöver prövas, utvecklas och inte minst skalas. En hel del av det som kallas ”suveränt” idag tål inte heller någon vidare granskning. Vartendaste av de större amerikanska techbolagen har idag ”sovereign” som en del i sin marknadsföring. Men det betyder inte att de är det. För som vi kommit att se, handlar det om frågan om makt över beslut, inte om var data eller servrar finns lokaliserade.

Vi är i ett kärvt läge i Europa och i Sverige. Men att få panik och paralys som ett rådjur i strålkastarljuset från en bil, det kommer vi inte särskilt långt med. Nu är tiden för handling. Och det finns mycket vi faktiskt kan göra.

Vi behöver börja med att behandla digital infrastruktur som försörjningsberedskap, så att det vi i dag gör med drivmedel, livsmedel och läkemedel också gäller moln, data och AI, med krav på reserver, redundans, robusta system och rådighet att agera. Vi behöver pröva det på riktigt, inte bara med juridiskt vackra avtalsklausuler, utan med skarpa övningar som visar hur länge en myndighet, en region eller en bank klarar sig den dag de digitala samhällskritiska verksamheterna inte längre kan nyttja vissa tjänster. Den som inte vet svaret på dessa frågor har redan idag en lucka i sitt försvar.

Vi behöver ställa de hårda frågorna vid varje upphandling. Var finns data och under vilken jurisdiktion, vem äger krypteringsnycklarna, vem kan tvingas lämna ut dem och vem kan säga nej? Hur säkrar vi tillgång till de AI-baserade tjänster som verksamheter idag förutsätter? Ställ krav på portabilitet, öppna standarder och utträdesplaner som faktiskt testas, prövas och övas. Idag är våra upphandlingar av samhällskritisk infrastruktur ett säkerhetspolitiskt vägval och bör behandlas som ett sådant. Vi behöver rikta pengar och andra resurser dit de gör mest nytta nu, mot det som faktiskt går att bygga, för att så snart som möjligt säkra förmåga att upprätthålla känslig drift och öppen AI hos svenska och europeiska aktörer. Och staten behöver våga agera på marknaden och bidra med efterfrågan, men på sätt som gör att stödet inte cementerar det medelmåttiga, utan driver fram spetsteknologi. Det behöver ske på ett sådant sätt att öppna demokratier kan verka i gemenskap, men utan att återigen riskera skapa sårbarheter och nya beroenden. Det är svårt, men det går. Det har gjorts förut.

Vi behöver också göra de stora språkmodellerna till en strategisk prioritering, eftersom det är där nästa lager av beroenden gjuts just nu. De AI-verktyg vi inför i dag kommer att forma arbetssätt, dataflöden och beslutsstöd för en lång tid framåt. Inför vi dem utan en tanke om konsekvenser, så bygger vi in nästa generations beroende innan vi ens förstått den förra.

Vi behöver ställa om vår tanke, och inte tro att vi bygger ett fullfjädrat moln och enastående AI-tjänster över en natt, utan att vi ser det hela som ett långsiktigt utvecklingsarbete där vi formar och stärker förmågan att hålla det livsviktiga igång också den dag någon annan försöker att dra i vår strömbrytare.

Det är helt rimligt att sätta upp mål om egen rådighet, ökad redundans, stärkt robusthet och ökad resiliens. Det går att göra allt det utan en politisk brytning med USA, mot vilken vi trots allt har beroenden under lång tid framöver inom många områden. Och vi behöver öka vår egen förmåga och kapacitet för att kunna stå stadigt. Vi behöver tänka på motsvarande sätt som för annan försörjningsberedskap. Det är ungefär detsamma som att ett land håller beredskapslager utan att för den delen stänga sina gränser för handel. Det går att göra många saker samtidigt.

Det som behövs är tydliga beslut i en strategisk riktning som utgör en kännbar signal. Molnstrategin ger oss en hel del, men det räcker inte. Det vi nu sett hända med avstängningen av Anthropics Fable 5 innebär ett förändrat och skärpt läge. Och det är fara i dröjsmål.

Kaffet här i Höganäs tog slut någonstans mitt i denna långa text, och jag reflekterar över att den kapabla språkmodell jag använt i min forskning kanske inte kommer tillbaka i närtid. Eller så gör den det. Den osäkerhet som syns i USA gör framtiden oviss, och det är hela saken. Det går inte längre att säkerställa drift och funktion av stora språkmodeller från USA. Vi står idag inför ett fullbordat faktum, och nu är tiden att agera från en ny kunskapshorisont. Vad är det vi har i dag för tjänster, system och förmågor som vi tar för givet att det bara ska bestå? Och vilka är konsekvenserna om någon annan bestämmer sig för att stänga av den? Ställ de frågorna inför nästa upphandling och nästa AI-projekt, i ledningsgruppen, i styrelsen, i myndigheten och i kommunen. Och ställ er frågan vilka val ni väljer att göra, för att säkerställa ökad resiliens, stärkt robusthet, utvecklad redundans och strategisk rådighet. För vår förmåga att välja, och att agera, det är vad digital suveränitet ytterst handlar om.

Referenser

AI Sweden. (2026.). GPT-SW3.

Airbus. (2026, 28 maj). Airbus partners with Mistral AI to strengthen the use of artificial intelligence in sovereign applications.

Anthropic. (2026, 12 juni). Statement on the US government directive to suspend access to Fable 5 and Mythos 5.

Applebaum, A. (2025, 14 april). Kleptocracy, Inc.. The Atlantic.

Bhaimiya, S. (2026, 1 juni). Anthropic to offer EU access to its advanced Mythos model. CNBC.

Bureau of Industry and Security. (2025, 13 maj). Department of Commerce announces rescission of Biden-era artificial intelligence diffusion rule. U.S. Department of Commerce.

Cleura. (2025, 17 mars). Cleura lanserar nya generationen Compliant Cloud [Pressmeddelande].

CNBC. (2025, 23 april). Trump inauguration donors include Meta, Amazon, Apple and more.

European Commission. (2026, 3 juni). Communication on European tech sovereignty, accompanied by an EU open source strategy (COM(2026) 503 final).

European Commission DG Research. (2018). Mission-oriented R&I policies: From Concorde to Airbus.

evroc. (2025, 3 februari). evroc finalizes land purchase in Arlandastad, Stockholm.

Farrell, H., & Newman, A. L. (2019). Weaponized interdependence: How global economic networks shape state coercion. International Security, 44(1), 42-79.

Field, H. (2026, 27 mars). Judge sides with Anthropic to temporarily block the Pentagon’s ban. The Verge.

Finansdepartementet. (2026, 28 maj). En molnpolicy för Sverige, för ökad säkerhet, effektivitet och innovation i den offentliga förvaltningen (Fi2026/01233). Regeringen.se.

Finnegan, M. (2026, 8 juni). EU’s cloud sovereignty push leaves room for US hyperscalers. Computerworld.

Heritage Foundation. (2023). Mandate for leadership: The conservative promise. Project 2025 presidential transition project.

Isenstadt, A., & Curi, M. (2026, 12 juni). Scoop: Trump admin blocks foreign access to Anthropic’s most powerful AI. Axios.

Kista Stockholm. (2025, 17 december). Berget AI builds sovereign alternative to the US cloud from ”discreet location”.

Kizhakedath, B. (2025, 25 juli). US cloud providers dominate 70% of €70 bn European market in 2024. InfotechLead.

Klein, A. G. (2025, 29 april). Trump’s first 100 days show him following Orbán’s playbook for media control. Nieman Journalism Lab.

Kungliga biblioteket. (2026, 1 juni). Slutredovisning om språkmodeller i offentlig sektor.

Küchler, T. (2026, 13 juni). Kan Trump göra Europa storslaget? Svenska Dagbladet.

Latham & Watkins. (2025, 10 juli). EU AI Act: GPAI model obligations in force and final GPAI Code of Practice in place.

Laxgård, K. (2026, 2 juni). Molnpolicy ska stärka säkerheten. Publikt.

Levitsky, S., & Way, L. A. (2025). The path to American authoritarianism. Foreign Affairs, 104(2).

Meinhardt, C., Nong, S., Webster, G., Hashimoto, T., & Manning, C. (2025, 16 december). Beyond DeepSeek: China’s diverse open-weight AI ecosystem and its policy implications. Stanford HAI / DigiChina.

Meta. (2025, 7 januari). More speech and fewer mistakes.

Mistral AI. (2025, 2 december). Mistral 3.

NPR. (2025, 29 januari). Meta to pay $25 million to settle Trump lawsuit.

NPR. (2025, 3 februari). LA Times owner alters RFK Jr. opinion piece.

NPR. (2025, 26 februari). Jeff Bezos reshapes the Washington Post opinion section.

O’Brien, M., & Toropin, K. (2026, 27 februari). Trump orders federal agencies to stop using Anthropic technology in dispute over AI safety. Military Times / Associated Press.

Olsson, H. (2026, 11 juni). Svantesson: Trump har kostat Sverige 160 miljarder. Dagens Nyheter.

OpenAI. (2025, 21 januari). Announcing the Stargate Project.
PBS NewsHour. (2024, 14 december). ABC agrees to pay $15 million to Trump’s presidential library to settle defamation lawsuit.

Peters, S. (2026, 8 juni). China is providing AI that’s literate in Africa’s languages. Foreign Policy.

Pell, S. K., Stewart, J., & Tanner, B. (2024, 22 juli). Project 2025: What a second Trump term could mean for media and technology policies. Brookings Institution.

Pollet, M. (2025, 17 november). Anatomy of a Franco-German tech misfire. Politico EU.

Snegovaya, M. (2015). Putin’s information warfare in Ukraine: Soviet origins of Russia’s hybrid warfare (Russia Report 1). Institute for the Study of War.

Snyder, T. (2024, 26 oktober). Obeying in advance. Thinking about…

Soares, J. (2025, 18 augusti). American chips first: 100 per cent tariff on imported semiconductors. EU Perspectives.

Stanford HAI. (2026). The 2026 AI index report.

The Conversation. (2025, 12 mars). The US has lifted its intelligence sharing pause with Ukraine, but the damage may already be done.

The Verge. (2025, 2 juli). Paramount settles Trump’s CBS lawsuit over ”60 Minutes” interview.

Thomas, T. L. (2004). Russia’s reflexive control theory and the military. Journal of Slavic Military Studies, 17(2), 237-256.

Trump, D. J. (2025, november). [National Security Strategy of the United States of America (November 2025)](https://en.wikisource.org/wiki/National_Security_Strategy_of_the_United_States_of_America%28November2025%29). The White House.

Wang, S. (2026, 28 februari). Trump orders US government to cut ties with Anthropic; Hegseth declares supply chain ’risk’. ABC News.

Zuboff, S. (2025, 11 februari). Notes from the new frontier of power. Harvard Kennedy School, Carr Center for Human Rights Policy.

Lyssnar Svensk punk, Vi är Tumult från Tumult. Tre grabbar från Karlstad som gör riktigt bra samhällskritisk musik.

#NowPlaying #Punk #svenska

Motståndskraft – en antologi

Motståndskraft

Motståndskraft. Ett ord som rymmer förmåga snarare än fasthet, process snarare än tillstånd. Den 21 maj föreläste jag med anledning av det kapitel jag bidragit med till en antologi som bär just det namnet, på Lindholmen Science Park i Stockholm. I samtalet med deltagarna dröjde sig en fråga kvar. Om vi redan vet vad hotet består i, varför gör vi inte mer?

Antologin Motståndskraft ges ut av Forum för demokratisk kommunikation, ett initiativ som Medier & demokrati driver sedan 2024 tillsammans med Myndigheten för psykologiskt försvar. Målgruppen är beslutsfattare, forskare och journalister, alla som i sin yrkesroll är måltavlor för desinformation och otillbörlig påverkan. Fem skribenter, fem kapitel, fem infallsvinklar på frågan vad det innebär att vara motståndskraftig i ett samhälle där det demokratiska samtalet förs genom infrastruktur vi varken äger eller kontrollerar.

Mitt kapitel heter ”Samtalet vi inte äger”. Sverige rankas konsekvent bland världens starkaste demokratier av V-Dem-institutet vid Göteborgs universitet. Vi har grundlagsskyddad tryckfrihet sedan 1766, oberoende domstolar, en väl fungerande myndighetsstruktur. Men det demokratiska samtalet förs i allt högre grad genom digitala plattformar vars ägare, algoritmer och affärsmodeller vi varken kontrollerar eller fullt ut förstår. Fem plattformsföretag kontrollerar den stora majoriteten av global digital informationsdistribution. Inget av dem har sin hemvist i Europa.

2018 fick jag i uppdrag av regeringen att som särskild utredare kartlägga hur digitaliseringen påverkar det demokratiska samtalet. Betänkandet Det demokratiska samtalet i en digital tid identifierade tydliga risker. Desinformation, hot och hat mot förtroendevalda, en accelererande förskjutning av det offentliga samtalet mot digitala rum vi inte själva byggt. Sex år senare har problemen förvärrats.

Säkerhetspolisens lägesbild från mars 2025 tecknar ett allvarligare hot än på decennier, med Ryssland, Kina och Iran som de tre primära hotaktörerna. MUST bedömer att Ryssland inom tre till fem år kan ha förmåga att ta kontroll över mindre landområden vid gränsen mot NATO-länder, förutsatt att alliansen inte förmår enas om Artikel 5. James Pamment, verksam vid Institutet för psykologiskt försvar vid Lunds universitet, har visat att det vi under ett decennium klumpade ihop som ”desinformation” egentligen rymmer tre skilda hot med vitt skilda motmedel. Felaktig och vilseledande information, där faktakontroll bär huvudansvaret. Koordinerade påverkanskampanjer, som kräver underrättelseförmåga att spåra. Och hybridhot, där informationspåverkan kombineras med diplomatiskt tryck, cyberattacker och ekonomisk utpressning. Att överlåta försvaret mot allt detta till medie- och informationskunnighet vore, som Pamment uttrycker det, som att skicka brandkåren mot en militär belägring.

Skalan på den tredje kategorin är svår att överskatta. Rysslands Social Design Agency, vars kapacitet analyserats av Pamment och Tsurtsumia vid Lunds universitet utifrån över 3 000 läckta dokument, producerade 139 000 medieinnehåll och genererade över tio miljarder visningar mellan januari 2023 och april 2024, med en uppskattad budget om 600 miljoner euro per år. Organisationens egen doktrin kallar verksamheten internationell konfliktologi. Det är industrialiserad informationskrigföring med syfte att systematiskt exploatera och förstärka sociala och politiska spänningar i demokratier. Kina opererar parallellt genom ett flernivåsystem med centraliserad partikontroll och decentraliserad implementering. Hotet begränsas inte till enskilda plattformar utan genomsyrar en hel statlig apparat.

Samtidigt rör sig de plattformar som bär det demokratiska samtalet i motsatt riktning. I januari 2025 avvecklade Meta sitt oberoende faktakontrollprogram, veckor innan Donald Trumps återinträde i Vita huset. Den amerikanska nationella säkerhetsstrategin från december 2025 nämner Europa upprepade gånger, och uttrycker ”stor optimism” för ”patriotiska europeiska partier” och beskriver europeiska regeringars ”undergrävande av demokratiska processer” som hinder för folkviljan. Elon Musk har genom X och personliga utspel systematiskt intervenerat i europeiska demokratier. Stöd till högerradikala rörelser, förakt för europeiska institutioner och en algoritmisk infrastruktur som förstärker budskapen. Carnegie Endowment for International Peace formulerar dilemmat: plattformsledare ”är inte valda av de samhällen de påverkar, men deras plattformar fungerar i praktiken som styrningsinstitutioner”.

Antologins övriga kapitel visar var motståndskraften kan sökas.

Magdalena Malm, generalsekreterare för Bildkonst Sverige, riktar uppmärksamheten mot en dimension som förblivit förbisedd. Vi konsumerar bilder snabbare än text och minns dem bättre. Ändå fokuserar huvuddelen av forskningen om otillbörlig påverkan på det skrivna ordet. Malm och hennes medförfattare argumenterar för att bildkunnighet, förmågan att tolka, analysera och skapa visuellt innehåll, utgör en demokratisk kärnkompetens. Det handlar om att kunna producera bilder lika mycket som att kunna läsa dem. Generativ AI gör frågan akut. I december 2025 producerade Grok, Elon Musks AI-modell, ungefär en icke-samtyckebaserad sexualiserad bild per minut enligt en analys av Copyleaks. Bland offren fanns Sveriges vice statsminister Ebba Busch. Rysslands SDA har redan integrerat AI-verktyg i sina operationer. Sverige har cirka 2 200 bildlärare i grundskolans årskurs 7 till 9. Regeringen satsar 480 miljoner kronor på böcker och läsfrämjande. Motsvarande satsning på bildkunnighet saknas.

Oscar Björkenfeldt, postdoktor i rättssociologi vid Göteborgs universitet, undersöker en annan form av erosion. Hans kapitel öppnar med en personlig erfarenhet som sommarvikarie i kriminalvården och observationen att normförskjutning sker gradvis, genom upprepning och tillvänjning, tills det avvikande blivit normalt. Samma dynamik, menar han, präglar det offentliga samtalet i stor skala. Det som tidigare hade mötts av sociala kostnader kan i dag generera uppmärksamhet, bekräftelse, räckvidd. Gränserna för det normala förskjuts genom att konsekvenserna av att bryta mot dem förändras. Trycket riktas mot demokratibärande professioner. Journalister, forskare, åklagare, socialarbetare, lärare. Mot deras epistemiska auktoritet, deras möjlighet att definiera vad som framstår som sant och relevant. Björkenfeldts forskning visar att anpassning, snarare än motstånd, ofta framstår som den mest rationella strategin för den enskilde. Det gör normaliseringen svår att identifiera och farlig att ignorera.

Linus Andersson, docent i medie- och kommunikationsvetenskap vid Högskolan i Halmstad, söker motståndskraften på individnivå. Hans forskargrupp designade en intervention riktad mot gymnasieelever, sex lektioner som kombinerade psykologi, kommunikationsvetenskap, statsvetenskap och datakommunikation. Istället för att träna eleverna i att avslöja falska inlägg fokuserade de på en annan fråga: ”Vad är det som gör att jag litar på det här?” Resultaten är försiktigt positiva. Eleverna uppvisade bättre resultat i kritiskt tänkande och blev mindre benägna att instämma i konspirationsteorier. Andersson är ärlig med begränsningarna. Effekterna är små på gruppnivå och svåra att mäta på lång sikt. Men som han skriver: aldrig förr har så många människor haft tillgång till så mycket information och möjlighet att delta i offentligheten. Det är en demokratisering, och den kräver utbildning för att realiseras.

Robert Olsson, journalist och ordförande för Medier & demokrati, förankrar slutligen motståndskraften i journalistikens institutionella roll. Med stöd i Åsa Wikforss begrepp ”upplyst förståelse” och Steven Levitsky och Daniel Ziblatts analys av hur demokratier urholkas argumenterar han för att journalistikens roll sträcker sig bortom nyhetsinnehåll. Den är en del av samhällets kunskapsinfrastruktur. Särskilt den lokala journalistiken spelar roll. James T. Hamilton har visat att lokal nyhetsrapportering har direkta effekter på politiskt deltagande och ansvarsutkrävande. I Sverige har nedläggningen av lokalredaktioner skapat vita fläckar i medielandskapet. 2015 levde tre procent av svenskarna i en kommun utan redaktion. 2025 var siffran fjorton procent. Mediestudiers årsrapport sammanfattar utvecklingen: ”Färre redaktioner från färre medier bevakar Sverige från färre platser i landet.” Där journalistiken försvinner uppstår informationsvakuum som rykten och desinformation kan fylla.

Motståndskraft är, som Olsson skriver i antologins förord, ”något som skapas i relation mellan individer, medier och samhällsstrukturer”. Den finns i bildkunnigheten som gör medborgare kapabla att tolka visuell manipulation. I normskydden som förhindrar att det avvikande gradvis blir acceptabelt. I det kritiska tänkande som utbildningssystemet kan ge unga verktyg för. I den lokala journalistik som håller makten ansvarig och informationsvakuumet stängt.

Inför valet den 14 september 2026 har Sverige fortfarande bland de starkaste institutionella förutsättningarna i världen för ett fritt demokratiskt samtal. Regeringens koordineringsorgan för valskydd samlar Säkerhetspolisen, Polismyndigheten, Myndigheten för psykologiskt försvar, Myndigeten för Civilt Försvar och det nationella cybersäkerhetscentret. Men institutionellt skydd räcker inte när infrastrukturen det samtalet förs genom kontrolleras av aktörer vars intressen pekar åt annat håll. Frågan som dröjde sig kvar i rummet på Lindholmen handlade, för egen del, kanske mindre om varför vi inte gör mer. Den handlade om huruvida vi förstår vad som faktiskt står på spel. Den här antologin hjälper oss att förstå det.

Antologin Motståndskraft finns att ladda ned kostnadsfritt från Medier & demokrati.

Referenser

Forum för demokratisk kommunikation. (2026). Motståndskraft: en antologi om vår mediala och demokratiska verklighet (R. Olsson, Red.). Medier & demokrati / Lindholmen Science Park.

Om att lära snabbare än motståndaren

På skrivbordet ligger en svart ask. I den vilar ett bronskors med tre kronor och fyra svärd, fäst i ett gult och blått band. Bredvid asken ligger mina pågående minnesanteckningar inför nästa resa till Kyiv, och det är i den brytpunkten jag tänkte reflektera, kring att leda och organisera i turbulenta tider. Medaljen vilar lika mycket på något som hänt mellan Sverige och Ukraina under de senaste två åren, i ett arbete tillsammans med kollegor vid RISE, på uppdrag av Myndigheten för Psykologiskt Försvar, och i en lärande gemenskap i frivilliga försvarsorganisationer.

Det är SMKR i brons, Sveriges Militära Kamratföreningars Riksförbunds medalj, tilldelad genom Psyopsförbundet för bidraget till förbundets utbildningsverksamhet och för det fortlöpande arbetet i rollen som forskare.

Efter att ha öppnat asken och sett medaljen som jag tilldelats, var min första tanke att skriva några rader till mina kollegor vid de olika verksamheter vi stödjer i Ukraina. Kollegor som mitt under brinnande krig delat sin tid och sina insikter med mig, och som lärt mig mer än jag riktigt har ord för. Jag ville berätta för dem att denna medalj inte varit för mig att få, om det inte också var för deras arbete och vårt gemensamma lärande. Svaren kom snabbt tillbaka, gratulationer, men också återkopplingen om att de utbildningar och det utvecklingsarbete vi gjort har hjälpt teamen i Kyiv att tänka bredare och röra sig snabbare, och att dra nytta av teknik på sätt de aldrig kunnat tro. För egen del är det ungefär så nära ett verkligt kvitto man kommer, och det känns väldigt fint.

För mig så vittnar denna utmärkelse mera om ett sätt att arbeta, snarare än personer och något som hänt. Mitt bidrag har framförallt varit att bära kunskap från svenska forskningssammanhang till ukrainska organisationer som varje dag vaknar till en ny kamp i kriget, och att bära ukrainska insikter tillbaka till svenska myndigheter, forskningsmiljöer, företag och frivilligorganisationer som ser värde och behov av att förbereda sig och att lära.

Det moderna kriget rör sig i teknikens hastighet. Påverkansoperationer som för något decennium sedan innebar veckor av planering tar idag timmar. Deepfakes skapas på en vanlig dator. AI är integrerat i hela kedjan, från upptäckt till analys till verkan, och tempot ökar månad för månad. Ryssland har förstått detta, och Ukrainas försvar har förstått det. Frågan för oss i Sverige är om vi förmår omsätta lärande till insikt, och tillhandling, i tid.

John Boyd, amerikansk jaktpilot och strateg, beskrev en gång det som kommit att kallas OODA-loopen. Observera, orientera, besluta, agera. Den som rör sig snabbare än sin motståndare genom loopen vinner, inte för att man slår hårdare, utan för att man redan är någon annanstans när motståndaren slår. I dagens informationsmiljö handlar OODA om något bredare än luftstrid. Det handlar om hur snabbt forskning når myndigheter, myndigheter når företag, företag når civilsamhälle, och hur snabbt allt detta omsätts i förändrad praktik. Vår loop måste vara snabbare än angriparens, och allt börjar i lärandet.

Ukraina har på många sätt visat att det går. De hade inte en på förhand given plan för detta. Krigets krav och vetskapen om vad som står på spel, har gjort att de valt att lära, misslyckas, rätta till och gå vidare. I samarbeten mellan myndigheter som under normala omständigheter sällan har med varandra att göra. Hos företag som ställt om verksamhet och affärsmodeller för att möta helt nya utmaningar. I civilsamhälle som tog rollen av att vara en anpassningsbar och dynamisk medspelare. När jag arbetar med dessa parter, har jag sällan mött människor som vet mer än vad vi gör. Men jag har mött människor som väljer att lära sig snabbare och som väljer att anpassa sig efter omständigheter som man inte själv har valt att vara i.

Det är den lärdomen jag vill ta med mig hem. Ukrainas lösningar går sällan att kopiera rakt av, våra förutsättningar är andra, men deras hållning kan vi göra till vår. Att förnyelse är utgångspunkten och inte undantaget. Att samverkan är ett dagligt arbetssätt och inte en formell punkt i en handlingsplan. Att ingen enskild aktör ensam kan möta en tid av hybrida hot. Det förutsätter forskning, myndigheter, företag och civilsamhälle tillsammans. I fred, i kris och i krig.

Sveriges stöd till Ukraina är avgörande för Ukrainas möjlighet att stå emot en angripare. Det är på samma sätt avgörande för oss. Stödet är en kanal för lärande, en möjlighet att möta en allt svårare omvärld från en position av kunskap snarare än den av att släpa efter.

På skrivbordet återgår jag till asken, till bandet i blått och gult. Den tillhör kollegorna i Kyiv lika mycket som teamet på RISE och MPF, och kollegor i de frivilliga försvarsorganisationerna. De som väljer att ge sin tid för att höja andras förmåga.

Jag känner mig inte bättre på att prata #svenska än för 800 dagar sedan...

#duolingo #gamification

Rådighet för digital suveränitet

Nedanstående är ett anförande jag höll idag den 18 maj i Stockholm vid en konferens om AI, geopolitik och digital suveränitet. Lätt anpassat för skrift.

I Kyiv börjar samtal om teknik sällan med tekniken själv.

De börjar med vad som måste fortsätta fungera när något går sönder. El, samband, register, behörigheter, nycklar, kartor, medborgartjänster, och människor som behöver kunna göra sitt arbete när förutsättningarna runt dem faller isär.

För drygt en vecka sedan var jag där igen, i mitt arbete med svenska myndigheter och ukrainska kollegor. Uppdraget handlar om att stödja Ukrainas förmåga att möta den ryska informationskrigföring och hybridkrigföring som är en central del av det fullskaliga kriget. Det handlar om innovationsledning, om teknisk förmåga, och om organisatorisk förmåga under angrepp.

Det mesta av det vi gör har aldrig gjorts förut. Mycket av det som nu behöver göras gick inte att göra för bara några månader sedan. I krig förändras teknikens tid. Det som i fredstid utreds, upphandlas och införs under flera år behöver i krig prövas, byggas och förändras medan hotet rör sig.

Vi måste vara snabbare än fienden.

Det som stannar kvar hos mig är inte en enskild teknik. Det är deras sätt att tala om teknik. Ett språk som formats av angrepp, brist och improvisation, och av erfarenheten att stat, kommun, företag och civilsamhälle måste fortsätta verka också när de är under attack.

I Kyiv sätts samhällets digitalisering i ett annat ljus. Vad krävs av ett land för att upprätthålla sina digitala funktioner i krig? Vem kan stänga av det som måste fungera? Vem kan förstöra det? Vem kan tvingas lämna ut data? Vem kan säga nej?

Dessa frågor behöver följa med oss hem.

De ukrainska lösningarna är formade av Ukrainas situation. Sverige är inte Ukraina. Men frågorna är våra. De borde ligga på varje ledningsgruppsbord där samhällskritisk verksamhet diskuteras, och i varje digitaliserings- eller AI strategi som just nu skrivs i Sverige.

När vi talar om digital suveränitet talar vi om förmågan att fortsätta agera när omvärlden förändras. Vi talar om rådighet, kontinuitet och samhällsskydd. Vi talar om skillnaden mellan att ha tillgång till ett system och att kunna handla när systemets villkor förändras.

Digital suveränitet betyder inte självförsörjning. Det betyder förmåga att förstå, styra, skydda, flytta och vid behov ersätta de digitala system som samhället är beroende av.

Det är dessa frågor jag vill tala om i dag.

Sju dagar före Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, den 17 februari 2022, röstade det ukrainska parlamentet igenom lag 2075 IX. Lagen gjorde det möjligt för myndigheter att flytta offentliga data och centrala informationssystem till molntjänster. Tidigare hade detta varit starkt begränsat.

Det kan låta som en juridisk detalj. I praktiken var det en förstärkning av Ukrainas försvarsförmåga.

När invasionen kom fanns ett ramverk på plats. Data kunde flyttas. System kunde fortsätta fungera. Lagringsenheter stora som resväskor användes för att snabbt flytta mycket stora datamängder. Juridik, teknik och beredskap hängde ihop.

Det var ingen fullständig lösning. Inga system är fullständiga. Men det var tillräckligt med rådighet för att staten skulle kunna fortsätta verka under angrepp. Miljontals ukrainare kunde fortsätta använda statliga digitala tjänster genom plattformar som Diia. Förvaltningen mötte medborgarna när landet angreps.

Någon hade förstått att digital infrastruktur i kris och krig är en del av statens överlevnad.

Den ukrainska erfarenheten har fortsatt att utvecklas. I krigets första fas var amerikanska molntjänster avgörande. Utan dem hade Ukraina haft sämre möjligheter att stå emot.

Men i Ukraina pågår nu också en annan rörelse. När den politiska utvecklingen i USA förändras förändras också den ukrainska riskanalysen. Det räcker inte att fråga vilken tjänst som fungerar bäst. Man måste också fråga vilken relation tjänsten bär med sig. Vad händer om stödet dras tillbaka? Vad händer om tillgången begränsas? Vad händer om en leverantör, frivilligt eller under tvång, blir ett geopolitiskt instrument?

Ukraina bygger därför parallella förmågor. Egen kompetens. Redundans. Egna system där sådana behövs. Möjlighet att byta väg när den första vägen stängs.

Beroende utan alternativ är sårbarhet.

Den lärdomen är praktisk för Sverige. Den är också brådskande.

Överbefälhavaren Michael Claesson har nyligen varnat för att Ryssland kan testa Nato tidigare än många trott. De gemensamma utgångspunkterna för totalförsvaret 2025 till 2030 pekar samtidigt ut en tydlig kravbild. Det civila försvaret ska kunna upprätthålla viktiga samhällsfunktioner med främst egna resurser i minst två veckor. Totalförsvaret som helhet ska kunna möta ett krig i Europa under minst tre månader.

Det talas om vatten, el, livsmedel, transporter, personal, reservdelar och ledning. Allt detta är nödvändigt. Samma fråga måste nu ställas digitalt.

Inget av det fungerar längre utan digitala system.

Vilken myndighet klarar två veckor utan sina centrala digitala system? Vilken kommun? Vilket sjukhus? Vilken bank? Vilken industriell leveranskedja?

Vi skulle se det som en strategisk sårbarhet om kritiska delar av dricksvattenförsörjningen saknade kontroll, reservalternativ och övad kontinuitet. Digitalt har vi ofta accepterat helt andra villkor.

Vi har gjort det stegvis. Ett system i taget. En upphandling i taget. Ett bekvämt val i taget. Vi har kallat det effektivisering, modernisering, skalbarhet. Ofta har det också varit just detta. Effektivt. Modernt. Rationellt i stunden.

Men när samhällen digitaliseras flyttar deras sårbarheter. Den som tidigare kunde slå mot en ledning, en byggnad eller en transformatorstation kan nu också slå mot identitetssystem, molnkonton, behörigheter, API:er, nyckelhantering, loggar, beslutsstöd och samverkansplattformar.

Totalförsvarets två veckor och tre månader måste därför få en digital innebörd.

Det räcker inte att ha mat i lager om systemen för distribution, betalning och prioritering slutar fungera. Det räcker inte att ha reservkraft om behörigheterna och beslutsstöden ligger bortom egen kontroll. Det räcker inte att ha planer om ingen har övat vad som händer när konton låses, data inte kan nås och leverantörens support befinner sig i en annan rättsordning.

Frågan är enkel att uttrycka och svår att leva upp till.

Vilka digitala ben står Sverige på?

Det är här diskussionen om amerikanska molntjänster och AI behöver mogna. Den får inte reduceras till om Microsoft, Google eller Amazon är bra eller dåliga företag. Många av deras tjänster är tekniskt starka. De bidrar till innovation, produktivitet och säkerhet. De har hjälpt Ukraina. De hjälper svenska organisationer varje dag.

Problemet ligger på en annan nivå.

Frågan handlar om den geopolitiska relationen mellan Europa och USA, och om hur amerikansk lagstiftning, amerikansk säkerhetspolitik och amerikansk teknologisk dominans samverkar.

Under lång tid har Sverige och Europa byggt digital infrastruktur utifrån ett antagande om stabilitet. Vi har utgått från en regelbaserad världsordning, från att juridiska överenskommelser mellan länder håller, och från att USA är en förutsägbar demokratisk partner. Den transatlantiska tilliten har burit långt.

Dessa antaganden är nu osäkrare.

Delar av Project 2025:s förvaltningssyn har omsatts i konkret politik. Den federala statsapparaten formas om. Tjänstemannaskyddet har urholkats och tusentals statstjänstepersoner har fått lämna sina arbeten. Utbytta med sådana som har partibok. Lojalitet och politisk styrbarhet har fått allt större betydelse. Även om amerikansk politik senare skulle röra sig i en annan riktning är den uppvisade instabiliteten i sig själv ett skäl att tänka om.

USA kan inte längre tas för givet som en förutsägbar partner.

När en amerikansk president återkommande talar om att förvärva eller ta kontroll över Grönland förändras innebörden av allians och gräns. Danmark är inte vilket land som helst. Det är ett Natoland. Det är ett land med amerikansk militär närvaro på grönländsk mark sedan lång tid. Ändå talar presidenten på ett sätt som bryter mot grundantaganden i den nordatlantiska säkerhetsordningen.

När USA i december 2025 lade fram sin nationella säkerhetsstrategi blev förändringen tydlig också i doktrinens språk. Strategin beskriver Europa som viktigt för USA, men EU och europeisk reglering i påfallande negativ och ideologiserad ton. Den lovar att motverka reglering, beskattning och andra åtgärder som missgynnar amerikanska företag. Den framställer europeiska institutioner som ett problem för amerikansk politisk frihet.

Det är ett nytt språk från en allierad.

I februari 2025 undertecknades ett presidentmemorandum riktat mot vad Vita huset beskrev som utländska regler, skatter och böter mot amerikanska företag. Handelsfrågor har kopplats till digital reglering. Mot slutet av 2025 skärptes trycket ytterligare genom visumrestriktioner mot enskilda europeiska personer kopplade till arbetet med Digital Services Act.

När en allierad stat använder personriktade påtryckningar för att påverka europeisk digital lagstiftning har något förändrats.

Detta betyder inte att Sverige eller Europa ska vända sig bort från USA. Det betyder att vår riskanalys måste uppdateras.

Digitala plattformar och system är inte neutrala platser utanför geopolitiken. De bär med sig ägande, jurisdiktion, intressen, lagstiftning och politisk riktning. I tider präglade av stabilitet och nära politiska relationer syns det mindre. I tider av kris och misstro blir det avgörande. Den som äger, formar och förstår vår data och våra digitala tjänster bidrar också till att forma vårt samhälle. I ett digitalt samhälle är detta inte en metafor. Det är en praktisk beskrivning av makt.

Även företrädare för den amerikanska säkerhetsteknikens hårda kärna säger nu delar av detta högt. Alex Karp, vd för Palantir, har i svensk press nyligen pekat på att Europa ligger efter i militär teknik och behöver bygga egen förmåga. Det kommer från ledaren för ett företag djupt sammanflätat med amerikansk militär och underrättelseverksamhet. Just därför bör vi lyssna noggrant, också när vi gör det kritiskt.

Detta rör sig om påtryckningar från en allierad. Ett strukturellt beroende som kan bli ett påtryckningsmedel. Hoten mot vår digitala rådighet kommer också från andra håll, och de ser annorlunda ut.

Ryssland är den antagonist som utgör det dimensionerande hotet mot Sverige och Europa. Vi ser de fullt utvecklade konsekvenserna av rysk imperialism i Ukraina. Samtidigt pågår ett hybridkrig mot Europa. Det är ett annat slags hot, och det kräver ett annat slags svar.

I januari 2022 skadades en av fiberkablarna mellan Svalbard och fastlandet. Polisutredningen pekade på mänsklig aktivitet. Kabelsystemet är kritiskt för Svalbard, men också för satellitkommunikation med polära banor. I Östersjön har andra kablar skadats vid ett flertal tillfällen under senare år. Fartyg med koppling till rysk underrättelseverksamhet har kartlagt undervattensinfrastruktur i våra närområden.

Sverige, Norge och Finland är i praktiken en ö om man räknar bort den ryska landgränsen. Våra förbindelser löper genom vatten som nogsamt kartlagts av främmande makt.

Det är en mening som kan låta överdriven tills man ser infrastrukturen. Då blir den konkret. Våra samhällen vilar på kablar, satelliter, datacenter, frekvenser, identitetssystem, molnplattformar och elförsörjning. Den som kontrollerar förbindelsen kontrollerar tillgången. Det gäller på havsbotten, i molnet och i rymden.

Samtidigt pågår cyberangrepp mot svensk och europeisk infrastruktur. Ryska påverkanskampanjer riktas mot våra demokratiska processer. Sabotage mot samhällsviktig infrastruktur har ägt rum vid ett flertal tillfällen i Sverige närtid. I detta landskap går det inte längre att skilja teknik från säkerhetspolitik.

Det vi ser är flera hot som samverkar. Ryssland angriper, stör och saboterar. USA kan pressar, villkorar och ändrar förutsättningar. Leverantörer låser in, förändrar avtal och koncentrerar makt. Juridik, geopolitik och operativ kontinuitet flyter samman.

Riskerna är inte likadana. De ska inte blandas ihop. Men de påverkar samma sak.

Sveriges rådighet.

Det finns också en risk i diskussionen själv. Att den blir så stor att den förlamar. Halvledare, moln, AI, operativsystem, sociala plattformar, kablar, satelliter, identitetslager. Hela den digitala stacken är full av beroenden.

Ingen organisation kan lösa allt själv. Sverige kan inte bygga egna alternativ till allt. Europa kan inte på kort tid ersätta hela den globala digitala infrastrukturen. Det är sant.

Därav följer inte passivitet. Därav följer prioritering.

Vi måste börja där konsekvenserna är störst.

Min egen erfarenhet visar att förflyttning är möjlig. För några år sedan arbetade jag i stort sett som de flesta. Standardmjukvara. Amerikanska plattformar. En digital vardag som var bekväm, effektiv och rationell.

Skiftet började inte med en principiell övertygelse. Det började med frågor om min och mina kollegors arbetsmiljö, och om vår förmåga att verka i fred, kris och krig.

I dag arbetar jag annorlunda. Modulär dator där komponenter går att byta. Mer öppen mjukvara. En öppen mjukvarustack tillsammans med partners som bygger teknik med oss. Under den senaste tiden har jag flyttat mer av mitt AI arbete till suveräna moln i Sverige. Svensk infrastruktur. Svensk jurisdiktion. Svenska aktörer.

Det fungerar.

Med tjänster som de från svenska AI leverantörer och liknande parter kan jag arbeta med moderna AI verktyg utan att varje text, varje kodstycke och varje tanke behöver lämna landet. Det är inte fullständigt. Inga system är det. Men det visar att valen redan finns.

Men det viktiga är inte min dator. Det viktiga är förflyttningen i synsätt. Från konsumtion till förmåga. Från bekvämlighet som norm till rådighet som strategisk kapacitet. Från frågan om vad som är billigast i morgon till frågan om vad som fungerar när läget blir sämre.

Europa rör sig i samma riktning.

I den tyska delstaten Schleswig Holstein har tiotusentals e-postkonton migrerats från Microsoft Exchange till öppna alternativ. LibreOffice har införts brett. Det har funnits friktioner och verksamheter som kräver särskilda lösningar. Men riktningen är ändå vald.

På federal nivå har den tyska försvarsmakten under flera år använt en kommunikationsplattform baserad på Matrix. Bundeswehr går också mot openDesk som alternativ till Microsoft 365. När en försvarsmakt gör sådana val handlar det om operativ självständighet i cyber och informationsdomänen.

Frankrike har gjort digital suveränitet till ett prioriterat kriterium i statlig upphandling. Hälsodata ska flyttas till certifierade europeiska moln. Staten bygger egna samverkansverktyg och driver på för minskat beroende av extraeuropeiska leverantörer.

Österrikes försvarsmakt har migrerat sextontusen arbetsstationer till LibreOffice. De har gått från att vara användare till att också bli utvecklare i det öppna ekosystemet. Den skillnaden är central. Man köper inte bara en produkt. Man bidrar till att bygga strategisk förmåga.

Danmark rör sig också. Danska myndigheter och kommuner prövar nu öppnare alternativ med digital suveränitet som uttryckligt motiv. Inte minst efter den amerikanska pressen kring Grönland har frågan fått en annan laddning.

Sverige saknar inte kompetens. Sverige saknar inte företag. Sverige saknar inte forskare, myndigheter och organisationer som förstår delar av detta.

Det vi saknar är en tillräckligt tydlig riktning.

Vi säger en sak i Berlin och en annan i Houston. Sverige skriver under europeiska deklarationer om digital suveränitet, samtidigt som vi bygger digital infrastruktur som i praktiken ökar beroendet av amerikanska plattformar. En stat kan inte bygga samhällskritisk förmåga på en sådan oklarhet.

Sverige behöver en sammanhållen linje. En linje som utgår från svensk och europeisk handlingsförmåga i kris och krig. En linje som varken romantiserar Europa eller förlitar sig på USA av gammal vana. En linje som gör samarbete möjligt därför att vi själva har något att stå på.

Vägen dit behöver vara praktisk och pragmatisk.

Varje aktör i totalförsvaret behöver göra sin digitala kontinuitet lika konkret som sin fysiska. Vilka system måste fungera i två veckor? Vilka måste kunna återställas inom timmar? Vilka data måste finnas åtkomliga även om en leverantör faller bort? Vilka reservvägar finns? Har de övats?

Datafrågan behöver bli skarpare. Var finns informationen? Under vilken jurisdiktion? Vem äger krypteringsnycklarna? Vem kan rotera dem? Vem kan tvingas lämna ut data? Vem kan säga nej? En organisation som inte kan svara på dessa frågor har inte rådighet över sin information.

Upphandlingarna behöver förändras. När systemet är samhällskritiskt är varje upphandling av digital infrastruktur ett säkerhetspolitiskt vägval. Kräv portabilitet. Kräv öppna standarder. Kräv utträdesplaner som testas. Kräv insyn i underleverantörskedjor. Kräv tydliga svar på vad som händer vid sanktioner, exportkontroller, avbrott och förändrade geopolitiska förhållanden.

Kompetensen behöver finnas i organisationerna. Rådighet kan inte helt läggas ut. Leverantörer kan leverera. Konsulter kan stödja. Ansvar kan inte outsourcas utan att verklig styrning går förlorad.

Vi behöver också stärka vår egen förmåga inom AI. Det är där nästa lager av beroenden skapas just nu. De verktyg som införs i verksamheter i dag kommer att forma arbetsprocesser, dataflöden, beslutsstöd och kunskapsproduktion under lång tid. Om AI införs utan rådighet bygger vi in nästa generation av strategiska beroenden innan vi ens hunnit förstå den föregående.

Vi har gjort det förut.

Vi behöver inte göra det igen.

Detta är inte en fråga om digital isolation. Det är ett sätt att delta i världen med rak rygg. Samarbete kräver styrka. Partnerskap kräver förmåga att välja. Öppenhet kräver att man inte är helt beroende av någon annans godtycke.

Jag började i Kyiv, och jag vill sluta där.

Det ukrainska beslutet den 17 februari 2022 kom sent. Men det kom inte för sent. Lagen, systemen, människorna och förmågan att handla räckte för att staten skulle kunna fortsätta verka när invasionen kom. Det var inte en fullständig lösning. Det var tillräckligt med rådighet för att handlingsförmågan skulle finnas kvar.

Sverige är inte Ukraina. Men vi lever i samma tid. En tid där teknik, säkerhet, juridik och geopolitik vuxit samman. En tid där digital infrastruktur blivit en del av samhällets grundläggande skydd.

Frågan från Kyiv följer därför med mig hem.

Hur säkrar vi den rådighet som Sverige behöver för att fungera i fred, kris och i krig?

Ta med er den frågan. Ställ den inför nästa upphandling. Ställ den inför nästa försök med AI. Ställ den i styrelsen, i ledningsgruppen, i myndigheten, i kommunen, i företaget och i totalförsvarsplaneringen.

Om svaret är att ni saknar rådighet så är arbetet inte färdigt.

Sverige behöver egen rådighet i fred, kris och krig.

Det är vad digital suveränitet betyder.

Tack.

I helgen var jag på Linköpings universitet. Där såg jag en affisch med ett obekant ortnamn:

Ut-ekra-vallen

Det tog en stund innan jag förstod att det var namnet på studenternas vårfestival, Ute-kravallen.

#svenska