Amazons automatiska översättningar fortsätter att övertyga.

"MASCHINE+ är en provtagare, en trummaskin, en synt och en superkraft på scenen Kort sagt, det är vad du än gör det. Lämna den bärbara datorn bakom, sylt med din andra utrustning och skapa slag på några minuter med en mängd inbyggda ljud, instrument och effekter.

Det är det ikoniska MASCHINE-arbetsflödet, med färre strängar bifogade."

Sylt och slag med färre strängar är vad denna provtagare kan erbjuda!
#Svenska #Musikproduktion

En tid av demokratiska sönderfall

Den demokratiska epok vi befunnit oss i tog ett halvt sekel att bygga. Från Portugals nejlikerevolution 1974, genom Kalla krigets slut, fram till millennieskiftet då 71 länder samtidigt demokratiserades och framtiden verkade ha en riktning. Jag tillhör den generation som formades av den övertygelsen, som växte upp i tron att demokratins expansion var en naturlag snarare än resultatet av ständig kamp. Idag publicerar V-Dem-institutet vid Göteborgs universitet sin tionde demokratirapport, och bilden den tecknar är osminkad. Den eran är över och jag misstog mig.

Världen har nu 92 autokratier och 87 demokratier. Tre fjärdedelar av jordens befolkning, sex miljarder människor, lever under auktoritärt styre. Andelen som bor i liberala demokratier har sjunkit till sju procent, den lägsta siffran på över femtio år. De demokratiska landvinningar som definierade efterkrigstiden har i princip helt raderats. Demokratinivån för en genomsnittlig medborgare i världen är tillbaka på 1978 års nivå. Väger man istället för ekonomisk styrka befinner sig världen på sin lägsta demokratiska nivå på över femtio år. Det innebär att tyngdpunkten för mänsklig erfarenhet och global styrning har förskjutits mot auktoritärt styre på ett sätt som saknar motstycke i modern tid.

Det mest omvälvande i årets rapport är USA. Förenta staterna förlorar sin långvariga status som liberal demokrati, för första gången på över femtio år. Under Donald Trumps andra mandatperiod har landets demokratiindex fallit med 24 procent på ett enda år och befinner sig nu på samma nivå som 1965, det år som de flesta demokratiforskare betraktar som startpunkten för modern amerikansk demokrati. Hastigheten saknar motstycke i modern historia. V-Dem jämför takten med fem av de mest framträdande autokratiserande ledarna under det senaste kvartsseklet: det som tog Ungerns Viktor Orbán fyra år, Serbiens Aleksandar Vučić åtta år och Indiens Narendra Modi ett decennium har Trump åstadkommit på tolv månader. Det är, som Staffan I. Lindberg, professor och grundare av V-Dem-institutet, har uttryckt det, ”ett frontalangrepp på demokratins funktion och dess institutioner” som ”går rasande fort, till och med fortare än vad jag trodde”.

Rapporten dokumenterar en systematisk koncentration av makt till presidentämbetet. Kongressens lagstiftande kontroll över den verkställande makten har förlorat en tredjedel av sitt värde på ett år och befinner sig på sin lägsta nivå på över hundra år. Yttrandefriheten är på sin lägsta nivå sedan andra världskrigets slut. Trump Action Tracker, ett akademiskt projekt som dokumenterar administrationens handlingar, listar 2 651 åtgärder som direkt underminerar demokratin. Presidentens egna uttalande att ”de enda gränserna för hans makt är hans egen moral” sammanfattar ambitionens omfattning bättre än någon analytiker skulle kunna. Hälften av de 320 målen i Project 2025, Heritage Foundations plan för att omforma den amerikanska staten, hade redan uppnåtts i början av 2026.

Men det vore för enkelt att reducera den demokratiska krisen till en enda man i Washington. Den tredje autokratiseringsvågen är global och accelererar. 44 länder befinner sig i pågående autokratisering, mot bara 18 som demokratiseras. Ny forskning publicerad av Lindberg visar att den nuvarande vågen är värre än 1930-talets i längd, omfattning och magnitud. Värre än det decennium som ledde fram till andra världskriget. Detta, om något, stämmer till eftertanke.

Europa är djupt drabbat. Bland de tio nya autokratiserande länder som identifierats i årets data finns fem europeiska; Kroatien, Italien, Slovakien, Slovenien och Storbritannien. Autokratisering pågår nu i sju av EU:s medlemsstater och i bägge unionens viktigaste allierade utanför Europa. Demokratiska normer eroderar i länder som för bara ett decennium sedan betraktades som stabila. Ungern har sedan länge klassificerats som elektoral autokrati. Men att se Italien, med sina 59 miljoner invånare, och Storbritannien, med 70 miljoner, ta plats på samma lista förändrar bilden fundamentalt. Den autokratiserande trenden har nått kärnan av det västerländska demokratiska projektet.

För Sverige innebär detta att en rad grundantaganden behöver omprövas. Vi lever med djupa beroenden till stater vars auktoritära utveckling accelererar. Vårt informationsekosystem domineras av amerikanska plattformar vars ägare anpassar sig efter Trumpadministrationens önskemål. Vår säkerhetspolitiska garanti har i decennier vilat på en transatlantisk allians vars demokratiska fundament eroderar. Vår handel, vår teknologiska infrastruktur, vår forskningsfinansiering, allt är invävt i ett system som vi byggt under antagandet att våra partners delade våra värderingar. Vad gör vi om USA:s mellanårsval i november inte genomförs på ett godtagbart sätt? V-Dem-rapporten pekar på att valintegriteten redan hotas. Justitiedepartementet har begärt ut röstlängder från nästan varje delstat, FBI har genomsökt vallokaler i Georgia, och 40 procent av landets valfunktionärer har lämnat sina poster sedan 2020. Frågan är inte längre teoretisk, utan förutsätter planering och beredskap.

I denna verklighet blir det nordiska och baltiska samarbetet viktigare än det varit sedan Kalla krigets dagar. Danmark, Finland, Norge, Island, Estland, Lettland och Litauen utgör tillsammans med Sverige en demokratisk kärna i ett Europa under press. Att knyta dessa band tätare, inte bara militärt utan ekonomiskt, teknologiskt och institutionellt, är en strategisk nödvändighet. Vi behöver bygga strukturer som gör oss mindre beroende av aktörer vars demokratiska åtaganden inte längre kan tas för givna. Det handlar om digital infrastruktur, om forskningssamarbeten, om försörjningskedjor, om att skapa den resilienta demokratiska gemenskap som vår geografi och vår historia gör möjlig.

Ukraina visar vad som står på spel i sin mest brutala form. Där försöker auktoritära stater med militärt våld krossa en demokrati. Det fullskaliga kriget, som nu pågått i över fyra år, är den yttersta konsekvensen av den autokratiseringsvåg som V-Dem dokumenterar. Varje demokrati som faller försvagar de som återstår.

Sverige går till val den 13 september. Det sker i en tid då viljan från auktoritära stater att påverka demokratiska val är väl dokumenterad och kännbar. Ny lagstiftning ger Valmyndigheten explicit ansvar för valskydd, och sex myndigheter samordnar i ett nationellt valnätverk. Det är nödvändiga åtgärder. Men de räcker inte. Vi behöver stärka demokratin inifrån. investera i oberoende medier, värna ett fritt civilsamhälle, ge institutioner mandat och resurser att granska makten. Och vi behöver utveckla demokratin för vår egen tid. Den behöver nya former för delaktighet, nya sätt att möta desinformation, nya modeller för att hantera klimatkris och teknologiska skiften. Demokrati är inte ett museiföremål som ska bevaras i sitt nuvarande skick. Den måste vara levande för att vara relevant.

Det vore begripligt att känna vanmakt inför en värld där tre fjärdedelar av befolkningen lever under auktoritärt styre, där demokratins institutioner urholkas från Washington till Budapest till New Delhi. Men V-Dem-rapportens egna data visar att 70 procent av alla autokratiseringsepisoder under den tredje vågen har kunnat vändas. Motgiftet är känt. Starka institutioner, robust civilsamhälle, oberoende medier, aktiva medborgare. Det är ingen slump att det är exakt dessa som autokratiserande ledare angriper först. Och det är exakt dessa vi måste försvara.

I amerikanska städer marscherade sju miljoner människor under parollen ”No Kings Day”. I Ukraina försvaras demokratin med livet som insats varje dag. I Sverige går vi till val i september. Dessa kamper ser olika ut, men frågan är densamma. Vad är vi beredda att göra för det samhälle vi säger oss vilja ha?

Den demokratiska eran tog ett halvt sekel att bygga. Den byggdes av människor som valde att tala när det kostade, ta ställning när det var obekvämt, engagera sig när det vore enklare att titta åt andra hållet. Det som kommer härnäst avgörs av om vi väljer att göra detsamma. Demokrati har aldrig varit ett tillstånd. Den har alltid varit en handling. Och den får sitt innehåll först genom dem som vägrar ge upp den.

Referenser

Mattsson, J. (2025, 14 mars). Forskare om USA: ”Det pågår ett frontalangrepp mot demokratin” [intervju med Staffan I. Lindberg]. Forskning & Framsteg.

Nord, M., Altman, D., Fernandes, T., Good God, A., & Lindberg, S. I. (2026). Democracy Report 2026: Unraveling the democratic era? University of Gothenburg: V-Dem Institute.

Pagel, C. (2025). Trump Action Tracker.

Regeringen. (2025, 21 november). Regeringens och svenska myndigheters arbete för att skydda de allmänna valen 2026 mot otillbörlig påverkan.

Reporters Without Borders. (2026, 14 januari). One year into Trump’s second term: Increasingly repressive US president on track to join ranks of world’s worst press freedom predators.

The Steady State. (2025, 16 oktober). Accelerating authoritarian dynamics: Assessment of democratic decline.

Demokratin i en digital tid – föreläsning för Region Skåne

Nedan är den föreläsning jag höll igår 12 mars 2026 för Region Skåne, på temat Demokratin i en digital tid. Föreläsningen ägde rum digitalt, och texten nedan är nära den talade föreläsningen, lätt redigerad för ökad läsbarhet.

https://youtu.be/Q81FpjSg__k

Den 14 september 2026 går Sverige till val. I en fungerande demokrati är det som föregår valdagen nästan viktigare än valet självt. Den fria opinionsbildningen, debatten, det samtal mellan medborgare som prövar alternativ och ställer kandidater till svars. Sverige rankas konsekvent bland världens starkaste demokratier. Vi har grundlagsskyddad tryckfrihet sedan 1766, yttrandefrihetsgrundlag, en public service med bred räckvidd och högt förtroende, myndigheter som Mediemyndigheten och Myndigheten för psykologiskt försvar, och oberoende domstolar. Det svenska demokratiska ekosystemet är byggt under lång tid och har visat sig anmärkningsvärt motståndskraftigt.

Men det demokratiska samtalet förs inte längre bara i dessa institutioner. Det förs numera i allt högre grad genom digitala plattformar vars ägare, algoritmer och affärsmodeller vi varken kontrollerar eller fullt ut förstår. Och det förändrar vad demokrati faktiskt innebär, på djupet, strukturellt, och på ett sätt vi ännu inte riktigt förstår konsekvenserna av.

Det finns ett betänkande från 2020, en statlig utredning om det demokratiska samtalets villkor i en digital tid. Den identifierade tydliga risker. Desinformation och informationspåverkan. Hot och hat mot förtroendevalda och opinionsbildare. En accelererande förskjutning av det offentliga samtalet mot digitala rum vi inte själva byggt. Utredningen föreslog ett förstärkt strategiskt förhållningssätt och en nationell satsning på medie- och informationskunnighet. Sex år senare har de problem som kartlades inte minskat. De har förvärrats. Det är inte en pessimistisk tolkning. Det är vad den tillgängliga forskningen visar, och vad de myndigheter som arbetar med de här frågorna dagligen rapporterar.

Sedan dess har det geopolitiska landskapet förändrats i grunden. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 förändrade den europeiska säkerhetsordningen. Sverige ansökte om och beviljades NATO-medlemskap. Myndigheten för psykologiskt försvar etablerades 2022 som en del av det återupprättade totalförsvaret. Och den teknologiska infrastruktur som bär vårt demokratiska samtal har genomgått förändringar som gör den mer sårbar, inte mindre.
De som vill att det demokratiska samtalet ska tystna har redan gjort framsteg. Brottsoffermyndighetens kunskapsöversikt visar att 64 procent av unga mellan 16 och 25 år har utsatts för hot och hat online. Omkring 70 procent av befolkningen uppger att de anpassat sitt sätt att uttrycka sig online för att undvika hot. Självcensuren underminerar yttrandefriheten inifrån, inte genom lagstiftning utan genom rädsla. Den som hotas tillräckligt länge slutar till sist att tala. Och när de röster som hotas mest systematiskt, journalister, politiker, opinionsbildare, forskare, börjar tystna, förändras samtalet. Det smalnar av. Det tappar sin mångfald. Och det är precis det som är syftet.

Förtroendet för de dominerande plattformarna eroderar. Medborgare migrerar. Andelen som regelbundet använder X har sjunkit, nya alternativ som Bluesky och Threads växer. Men det räcker inte att byta plattform om de nya uppreplar samma grundläggande arkitektur. Det grundläggande problemet handlar om något djupare. Det demokratiska samtalet vilar i sin helhet på en teknologisk infrastruktur som ägs och styrs av aktörer vars intressen inte sammanfaller med demokratins. Fem plattformsföretag kontrollerar idag den stora majoriteten av global digital informationsdistribution. Inget av dem har sin hemvist i Europa. Inför det svenska valet 2026 ställs frågan på sin spets.

Säkerhetspolisens lägesbild är entydig. Sverige står inför ett bredare och allvarligare hot än på decennier. Ryssland, Kina och Iran identifieras som de tre primära hotaktörerna. Militära underrättelsetjänsten MUST:s årsöversikt, publicerad i februari 2026, tillhandahåller en ovanligt konkret tidslinje. Inom tre till fem år bedöms Ryssland ha förmåga att ta kontroll över mindre landområden av strategisk betydelse vid gränsen mot NATO-länder, förutsatt att Ryssland bedömer att NATO inte kan enas om Artikel 5. Det är inte en abstrakt risk. Det är en operativ bedömning från den svenska militära underrättelsetjänsten.
Informationspåverkan är ett centralt verktyg i denna hotbild. Men vi har gjort oss skyldiga till ett analytiskt misstag. Vi har kallat allt för desinformation. Forskarna vid Lunds universitets Institut för psykologiskt försvar delar in hotet i tre kategorier som kräver fundamentalt olika svar. Den första är felaktig och vilseledande information, där faktakontroll och källkritik är effektiva verktyg och civilsamhället bär huvudansvaret. Den andra är koordinerade påverkanskampanjer, dolda och mångfacetterade, som kräver underrättelseförmåga och kapacitet att spåra nätverk. Faktakontroll räcker inte. Den tredje är påverkan från främmande makt, informationspåverkan kombinerad med diplomatiskt tryck, cyberattacker, spionage och ekonomisk utpressning. Att möta det med medie- och informationskunnighet vore som att skicka brandkåren mot en militär belägring.

Distinktionen är inte akademisk. Den har konkreta konsekvenser för hur vi bygger förmåga och vad vi prioriterar. Om man behandlar alla tre nivåerna som desinformation bygger man fel kapacitet. Rysslands Social Design Agency producerade 139 000 medieinnehåll och genererade över tio miljarder kontaktpunkter med sitt påverkansmaterial mellan januari 2023 och april 2024, med en uppskattad budget om 600 miljoner euro per år. Det är industriell informationskrigföring.

Sverige har redan prövats. Samma vecka som Myndigheten för psykologiskt försvar etablerades i januari 2022 drabbades landet av den största informationspåverkanskampanjen i modern tid, riktad mot arabisktalande målgrupper med påståendet att den svenska socialtjänsten systematiskt kidnappade muslimska barn. Kampanjen exploaterade verkliga förtroendeproblem, spreds via YouTube-kanaler med miljontals följare och nådde tiotals miljoner tittare. Hälften av den svenska befolkningen tror att falsk och vilseledande information från Ryssland har påverkat Sverige det senaste året. Det är inte paranoia. Det är en välinformerad uppfattning som bottnar i något reellt.
Hotbilden från statliga aktörer är allvarlig. Men det finns en djupare strukturell sårbarhet. De plattformar genom vilka vårt demokratiska samtal i praktiken förs kontrolleras av aktörer som i flera fall explicit uttryckt avsikter som strider mot demokratiska värden. Den amerikanska nationella säkerhetsstrategin, publicerad i december 2025, hävdar att europeiska regeringars undergrävande av demokratiska processer hindrar folkviljan. Elon Musk, ägare till X, har systematiskt intervenerat i europeiska demokratier. I Tyskland förklarade han att bara AfD kan rädda landet. CDU-ledaren kommenterade att han inte kunde minnas ett jämförbart fall av inblandning i västerländska demokratiers historia. I januari 2025 avvecklade Meta sitt oberoende faktakontrollprogram. De dominerande sociala plattformarna saknar nu oberoende faktakontroll mitt under en period av intensifierad informationspåverkan.

Det kausala sambandet mellan algoritmisk design och politisk polarisering har vetenskapligt stöd. En randomiserad kontrollerad studie med över 1 200 deltagare på X, publicerad i tidskriften Science 2024, visade att deltagare vars flöden algoritmiskt omorienterades bort från polariserande innehåll uppvisade minskad affektiv polarisering. De som exponerades för mer polariserande innehåll blev mer polariserade. Effekten motsvarade tre års polariseringsförändring i USA. Algoritmerna är inte neutrala. De utövar politisk makt, utan att ha fått något demokratiskt mandat att göra det.

Generativ AI har förändrat spelplanen ytterligare. Kostnaden för att producera övertygande falskt innehåll, text, bild, ljud och video, har kollapsat. Men den konsekvens som är minst uppmärksammad är kanske den allvarligaste. Verkligt material kan numera avfärdas som AI-genererat. Förtroendet urholkas för allt innehåll, falskt såväl som sant. I en miljö där allt kan vara fabricerat riskerar även autentisk information att mötas med misstro. Och forskning visar att repetition i sig ökar den upplevda sannolikheten i ett påstående, oavsett om det är sant, genom vad som kallas den illusoriska sanningseffekten. Lägg till algoritmiska flöden designade för engagemang som belönar ilska och konflikt, och det blir tydligt varför plattformarnas design är en demokratifråga, inte en teknikfråga.
Hotbilden är alltså reell. Men om vi stannar vid hoten missar vi något väsentligt. För Sverige är inte försvarslöst. I moderna krig är det inte arméer som vinner utan samhällen. Och det svenska samhällets styrka vilar på pelare som byggts under lång tid.

Den första pelaren är institutionellt förtroende. Sverige rankas konsekvent bland de länder i världen där medborgarna har högst förtroende för sina offentliga institutioner. Hälso- och sjukvården, skolan, rättsväsendet, public service. Det förtroendet är inte givet. Det är inte en naturresurs. Det upprätthålls dagligen av de människor som arbetar i dessa institutioner.

Den andra pelaren är fakta och evidens. I en tid då desinformation industrialiseras och algoritmisk arkitektur belönar känsla framför sanning, har den som förvaltar verifierad kunskap och evidensbaserad praktik ett kapital som inte kan kopieras av en trollfabrik och inte kan fabriceras av en AI. Vården lever på det kapitalet varje dag. Varje diagnos, varje behandlingsbeslut, varje folkhälsoinsats vilar på förmågan att skilja det som är sant från det som bara låter sant.
Den tredje pelaren är tillit. Mellan medborgare och institutioner, mellan professioner, mellan nivåer i samhällsorganisationen. Den tilliten gör att ett samhälle kan mobilisera snabbt, agera samordnat och behålla sin sammanhållning under press. Det är exakt den tilliten som informationskrigföring syftar till att underminera. Och det är exakt den tilliten ni förvaltar.

Sverige har mött den här typen av utmaning förut. På 1920-talet stod Europa inför radions genombrott. Nazityskland visade snart vad som kunde ske när ett nytt massmedium blev propagandaverktyg. Sveriges svar var institutionsbyggande. AB Radiotjänst grundades 1924, modellerat efter BBC, med starkt engagemang för folkbildning och oberoende. Tre ledstjärnor formade svensk mediepolicy. Parlamentariskt ansvar, folkbildning som primärt syfte och lika tillgång för alla. Under 67 år drevs svensk broadcasting helt på icke-kommersiell basis. Idag lyssnar 7,4 miljoner av 10,6 miljoner invånare på Sveriges Radios kanaler varje vecka. Staten satte ramarna men styrde inte innehållet. Det var ett institutionellt svar på ett institutionellt problem, och det höll.

Nu behövs samma typ av institutionellt svar, men med annan teknologi. Och här är en distinktion central, den mellan plattform och protokoll. En plattform är en sluten trädgård där ett företag sätter alla regler, styr algoritmerna och äger relationerna. Det är Facebook. Det är X. Det är TikTok. Ett protokoll är en öppen standard som alla kan bygga på och ingen enskild aktör kontrollerar. E-post fungerar så. Webben fungerar så. Ingen äger dem. Alla kan använda dem. Det öppna protokoll som bär Mastodon och en rad andra tjänster, och det protokoll som bär Bluesky, erbjuder nu reella alternativ för social kommunikation. Europeiska kommissionen driver redan en egen instans. WordPress har integrerat stöd för öppna protokoll. Det är inte marginella experiment. Det är begynnelsen av en annan infrastruktur.

EU:s Digital Services Act och Digital Markets Act utgör viktiga regulatoriska verktyg. DSA ställer krav på transparens, riskbedömning och forskaraccess till data. DMA inkluderar interoperabilitetsbestämmelser som kan tvinga dominerande plattformar att tillåta kopplingar till konkurrerande tjänster. Men reglering är till sin natur reaktiv. Det behövs proaktiva investeringar i öppen infrastruktur, och det behövs en politisk vilja att prioritera det.

Det handlar inte om att avveckla de kommersiella plattformarna. Vi har både Liseberg och stadsbibliotek i Göteborg. Vi har både köpcentrum och torg. Digitala tivolin med sina algoritmer och sin uppmärksamhetshandel duger för nöje. Men de platser där opinionsbildning sker och samhällets riktning avgörs förutsätter en annan logik, en som inte är designad för att maximera ilska utan för att möjliggöra samtal. Det är en distinktion som politiken behöver ta på allvar.
Tänk i visioner. Sveriges Radio och SVT publicerar via öppna protokoll.

Kommuner driver egna instanser för medborgardialog. Myndigheter når ut direkt till medborgarna, genom egen teknik, på öppet protokoll. Civilsamhällets organisationer, idrottsföreningar, studieförbund, fackföreningar, har platser i samma nätverk, men i egen regi och med egen rådighet. Medier publicerar mot samma protokoll med sina olika affärsmodeller. I ett federerat system ligger data fördelat på flera noder, ofta lokalt. Om en del slås ut fortsätter resten att fungera. Det stärker motståndskraften i kris och i krig, och det bygger ett informationslandskap som inte är beroende av ett fåtal aktörers välvilja.

Inför valet den 14 september 2026 har Sverige fortfarande bland de starkaste institutionella förutsättningarna i världen för ett fritt demokratiskt samtal. Regeringens permanenta koordineringsorgan för valskydd samlar Säkerhetspolisen, Polismyndigheten, MPF, MSB och det nationella cybersäkerhetscentret. Men institutionellt skydd räcker inte om infrastrukturen det samtalet förs genom kontrolleras av andra.

Ni som leder offentlig verksamhet i Region Skåne är en del av de pelare som bär samhället. Ert förtroende hos medborgarna, er tillgång till fakta och evidens, den tillit ni bygger i varje möte med de människor ni finns till för. Det är inte bara värden att vårda. Det är strategiska tillgångar i ett samhälle under press.
Svåra tider föder handlingskraft. De föder innovation. De föder samarbeten som inte hade uppstått utan pressen. Sverige har mött den typen av utmaning förut och svarat med institutionsbyggande som höll i generationer. Nu är det vår tur att vara en del av det svaret.

Demokratin försvaras inte av abstrakta principer. Den försvaras av konkreta beslut, om vilka system vi bygger, vilka plattformar vi väljer, vilken infrastruktur vi investerar i. Men den försvaras också av något enklare och mer grundläggande. Av att de institutioner medborgarna vänder sig till i sin vardag fortsätter att vara pålitliga, kunskapsbaserade och tillgängliga. Samtalet vi inte äger kan vi inte försvara. Men det samhälle vi bygger tillsammans kan ingen algoritm ersätta.

Det blåser i Fisksätra. Vinden friskar i. Därför här en kort grammatiklektion för körsångare.

Det finns tre saker som vårvindarna gör kring lunderna likt älskande par:

* Friska
* Leka
* Viska

"Friska" är här inte ett adjektiv. Det är verbkonstruktionen "att friska i" med pluraländelse, fast poeten har skippat "i" för att det skall rimma.

#svenska #musik

Intressant att märka att även om mitt modersmål är #svenska, blir det mer och mer svårt att tala svenska efter årtal med en sambo som är finsk och ett job där engelska oftast används som kommunikationsmedel.

Kanske borde man starta en blog på svenska så man kunde åter använda sitt modersmål... 😁

Hm. Tappade en burk jag har kex i, i golvet.
Tänker för mig själv:
"Oj, nu blev dom säkert alldeles skrynkliga ... 😐"

Funderar sedan ... öööh.
"Trasiga", kanske?

(Dom höll. Dock bara två kvar i burken.)

#svenska

Tankar om den fria tanken

Idag, den sjätte mars 2025 höll Kommittén för demokratins röstbärare seminariet ”Demokratins Röstbärare – hot, ansvar och handlingskraft” i Konstakademiens hörsal i Stockholm. Kommittén bildades 2024 och samlar organisationer och individer från kulturen, journalistiken och forskningen kring gemensamma demokratiutmaningar. Jag inledde seminariet med ett anförande om de rum demokratin behöver, om hur de digitala plattformarna förändrat villkoren för den fria tanken, och om vad som krävs av oss nu. Därefter delade journalisten och författaren Erika Bjerström och artisten Lisa Nilsson sina vittnesbörd, i ett samtal lett av Anna Herdenstam. Det här är mitt anförande, i det närmaste i det skick det framfördes.

Det här rummet ritades av någon.

Stolen ni sitter i. Akustiken och tekniken som bär min röst till er. Avståndet mellan oss. Ingenting av detta är en slump. Konstakademiens hörsal har en arkitektur, och den här arkitekturen bär med sig ett löfte. Att en röst ska kunna nå alla, och att alla ska kunna se den som talar.

Det är så demokrati alltid har börjat. Inte med en idé, utan med ett rum.

Tänk på de rum vi har ritat för att tänka tillsammans. Folkrörelsernas samlingslokal, med stolarna i en ring för att ingen ska sitta högre än någon annan. Kommunfullmäktiges kammare, med talarstolen riktad mot åhörarna och åhörarläktaren ovanför. Biblioteket med sina öppna hyllor, där kunskapen är ordnad men fri att nå. Caféet med sina småbord, där samtal börjar utan dagordning. Varje rum är ett påstående om hur människor ska förhålla sig till varandra. Och varje rum bidrar till att forma vilka tankar som blir möjliga att tänka i det.

Det insåg medieteoretikern Marshall McLuhan redan på sextiotalet. Hans berömda formulering att mediet är budskapet handlade inte om teknik. Den handlade om att formen vi kommunicerar genom aldrig är neutral. Tryckpressen gjorde det möjligt att tänka i långa, sammanhängande resonemang. Radion samlade en nation kring samma röst, på gott och ont. Televisionen förändrade politiken genom att göra bilden till ett centralt verktyg för att forma argument. Varje nytt medium har ritat ett nytt rum för tanken. Och rummen har alltid varit med att forma de berättelser som berättas i dem.

Men nu lever vi i rum som ingen demokratisk process har ritat.

1996 skrev John Perry Barlow, textförfattaren från Grateful Dead och medgrundaren av Electronic Frontier Foundation, sin berömda deklaration. Cyberrymdens självständighetsförklaring. ”Ni, industrivärldens regeringar, ni trötta jättar av kött och stål, jag kommer från cyberrymden, tankens nya hem. Å framtidens vägnar ber jag er från det förgångna. Lämna oss ifred.” Det var vackert. Det var naivt. Och det var helt fel. Det fria rummet förblev inte fritt. Det blev en marknad, men också ett vapen, och ett verktyg för övervakning och kontroll.

De digitala plattformarna där vi tillbringar närmare sju timmar om dagen som svenskar, sju timmar, är inte kommunikationsverktyg. De är rum. De har en arkitektur. Algoritmer bestämmer vad vi ser och i vilken ordning. De bestämmer vilka röster som förstärks och vilka som tystas. De bestämmer vad som känns angeläget och vad som försvinner ur synfältet. De är ritade, inte för den fria tanken, utan för vår uppmärksamhet. Det är vår uppmärksamhet som är produkten.

Vi vet att vår mentala arkitektur gör oss sårbara i dessa rum. Att vi dras till det som bekräftar vad vi redan tror, reagerar starkare på hot än på möjlighet. Algoritmerna är byggda för att utnyttja precis dessa reflexer. Det digitala rummet är inte bara ritat utan oss. Det är ritat mot oss.

Och det är här berättelsen blir geopolitisk.

I Kina har staten byggt det mest genomgripande övervakningssystemet i mänsklighetens historia. Hundratals miljoner kameror med ansiktsigenkänning. Ett socialt kreditsystem som kopplar ditt beteende till dina rättigheter. Och Kina exporterar denna modell genom företag som Huawei och ZTE, genom vad man kallar den digitala sidenvägen.

I Iran stängdes internet ned i januari i år under folkliga protester. Regimen har infört ett tvåklassystem. Vita SIM-kort till vissa statsanställda och säkerhetstjänster ger obegränsad tillgång. Vanliga iranier lever bakom filter och VPN-förbud. Det digitala rummet i Iran är ritat för att skydda regimen mot sitt eget folk.

I Ryssland lanserade Kreml förra året super-appen MAX, sedan september förinstallerad på alla nya telefoner. WhatsApp, YouTube och Instagram är blockerade. Apple har tvingats ta bort närmare hundra VPN-appar från ryska App Store. Appen Max är kopplad till FSB:s övervakningssystem med tillgång till position, kontakter, kamera, mikrofon. Sjuttio miljoner ryssar använder den hittills, och inte frivilligt.

Auktoritära stater har förstått något som demokratier fortfarande tvekar inför. Att den som kontrollerar det digitala rummet kontrollerar vilka tankar som kan tänkas i det.

Men det är inte bara stater vi traditionellt kallar auktoritära som vi behöver tala om idag. I januari förra året avskaffade Meta sitt faktagranskningsprogram. Mark Zuckerberg träffade Donald Trump på Mar-a-Lago och algoritmerna ställdes om. Under samma veckor undertecknade Trump en presidentorder om att återställa yttrandefriheten med den ena handen och stängde med den andra ut nyhetsbyråer som vägrade anpassa sin rapportering.

V-Dem-institutet vid Göteborgs universitet konstaterade i sin senaste rapport att USA genomgår den snabbaste autokratiseringen i landets moderna historia, och att antalet autokratier i världen för första gången på tjugo år överstiger antalet demokratier. Och den amerikanska nationella säkerhetsstrategin, antagen i december, talar öppet om att stödja vad man kallar patriotiska rörelser inom europeiska nationer. Om att EU skulle underminera politisk frihet.

Vi går till val i Sverige i september i år. Riksdag, regioner, kommuner. Det demokratiska samtal som ska föregå det valet äger till stor del rum på plattformar ägda av amerikanska företag, på en infrastruktur vi inte har rådighet över, i ett rum vi inte har ritat. Samtidigt som den stat där dessa företag har sitt säte aktivt syftar till att förskjuta den europeiska politiska ordningen.

Jag har själv valt bort Metas plattformar, X och TikTok. Jag försöker använda tjänster byggda på öppna protokoll framför slutna plattformar. Men jag lever ändå i samma digitala värld. Jag ser vilken värld mina barn, sexton och tretton, växer upp i. Hur deras världsbilder formas i rum som varken de eller jag har valt. Det här är inte abstrakt. Det här är nu.

Hur fri är tanken i ett rum som ritats av den som inte vill att du ska tänka fritt?

Det finns ett narrativ som sköljer över oss, och det är ett av de farligare i vår tid. Och det är att detta är oundvikligt. Att tekniken utvecklas som den utvecklas, att uppmärksamhetsekonomin är en naturlag. Det som kallas för teknikdeterminism. Att föra sig med argument om att tekniken blir som den kommer bli låter som en analys, men det är mer av en resignation. Ett bekvämt alternativ till att faktiskt göra något.

Det är dessutom inte sant.

Demokratin har alltid handlat om att rita rum. Vi ritade tryckfrihetsförordningen 1766, världens första, för att skapa ett rum där makt kunde granskas. Vi ritade folkrörelserna på artonhundratalet för att ge röster utan makt ett rum att höras i. När erfarenheterna av nazistisk propaganda visade vad som händer när en stat tar kontroll över medierna ritade vi public service. Inte för att staten skulle tala till folket, utan för att folket skulle nås av information fri från den med mest makt eller mest pengar. Varje gång tekniken förändrade villkoren för den fria tanken svarade demokratin genom att rita nya rum. Det var aldrig oundvikligt att det skulle gå bra. Det var ett val, varje gång.

Det är vår tur nu.

Europeiska unionen har antagit Digital Services Act, den första lagstiftning som ställer krav på det digitala rummets arkitektur. Men det räcker inte med Bryssel. Det handlar lika mycket om vad vi gör i Sverige. Om hur vi som opinionsbildare, forskare, journalister och konstnärer förhåller oss till de rum vi verkar i. Om vilka rum vi bygger och vilka vi lämnar.

Jag ombads tala om den fria tanken. Den fria tanken behöver fria rum. Inte rum utan väggar, inte rum utan form, utan rum som är ritade med omsorg och med ett syfte. Att vi ska kunna tänka tillsammans, utan att någon annan bestämmer riktningen åt oss.

Det är dessa fria rum som auktoritära stater och krafter med alla medel försöker omskapa. Bland annat genom bryta sig in i och slå sönder våra befintliga rum, eller locka oss till att tro att ett annat rum som de kontrollerar, är där vi ska vara. Detta är vad som står på spel i vår tid.

Vi sitter här, i detta rum, idag. Någon ritade det för att möjliggöra just det här samtalet. Det var inte en slump. Det var ett val.

Nu behöver vi göra samma val igen. Rita rum för den fria tanken i en digital tid. Med samma omsorg, samma övertygelse, samma envishet som de som en gång ritade det rum vi sitter i just nu.

De rum vi ritar nu avgör vilka tankar som blir möjliga imorgon.