Motståndskraft – en antologi

Motståndskraft

Motståndskraft. Ett ord som rymmer förmåga snarare än fasthet, process snarare än tillstånd. Den 21 maj föreläste jag med anledning av det kapitel jag bidragit med till en antologi som bär just det namnet, på Lindholmen Science Park i Stockholm. I samtalet med deltagarna dröjde sig en fråga kvar. Om vi redan vet vad hotet består i, varför gör vi inte mer?

Antologin Motståndskraft ges ut av Forum för demokratisk kommunikation, ett initiativ som Medier & demokrati driver sedan 2024 tillsammans med Myndigheten för psykologiskt försvar. Målgruppen är beslutsfattare, forskare och journalister, alla som i sin yrkesroll är måltavlor för desinformation och otillbörlig påverkan. Fem skribenter, fem kapitel, fem infallsvinklar på frågan vad det innebär att vara motståndskraftig i ett samhälle där det demokratiska samtalet förs genom infrastruktur vi varken äger eller kontrollerar.

Mitt kapitel heter ”Samtalet vi inte äger”. Sverige rankas konsekvent bland världens starkaste demokratier av V-Dem-institutet vid Göteborgs universitet. Vi har grundlagsskyddad tryckfrihet sedan 1766, oberoende domstolar, en väl fungerande myndighetsstruktur. Men det demokratiska samtalet förs i allt högre grad genom digitala plattformar vars ägare, algoritmer och affärsmodeller vi varken kontrollerar eller fullt ut förstår. Fem plattformsföretag kontrollerar den stora majoriteten av global digital informationsdistribution. Inget av dem har sin hemvist i Europa.

2018 fick jag i uppdrag av regeringen att som särskild utredare kartlägga hur digitaliseringen påverkar det demokratiska samtalet. Betänkandet Det demokratiska samtalet i en digital tid identifierade tydliga risker. Desinformation, hot och hat mot förtroendevalda, en accelererande förskjutning av det offentliga samtalet mot digitala rum vi inte själva byggt. Sex år senare har problemen förvärrats.

Säkerhetspolisens lägesbild från mars 2025 tecknar ett allvarligare hot än på decennier, med Ryssland, Kina och Iran som de tre primära hotaktörerna. MUST bedömer att Ryssland inom tre till fem år kan ha förmåga att ta kontroll över mindre landområden vid gränsen mot NATO-länder, förutsatt att alliansen inte förmår enas om Artikel 5. James Pamment, verksam vid Institutet för psykologiskt försvar vid Lunds universitet, har visat att det vi under ett decennium klumpade ihop som ”desinformation” egentligen rymmer tre skilda hot med vitt skilda motmedel. Felaktig och vilseledande information, där faktakontroll bär huvudansvaret. Koordinerade påverkanskampanjer, som kräver underrättelseförmåga att spåra. Och hybridhot, där informationspåverkan kombineras med diplomatiskt tryck, cyberattacker och ekonomisk utpressning. Att överlåta försvaret mot allt detta till medie- och informationskunnighet vore, som Pamment uttrycker det, som att skicka brandkåren mot en militär belägring.

Skalan på den tredje kategorin är svår att överskatta. Rysslands Social Design Agency, vars kapacitet analyserats av Pamment och Tsurtsumia vid Lunds universitet utifrån över 3 000 läckta dokument, producerade 139 000 medieinnehåll och genererade över tio miljarder visningar mellan januari 2023 och april 2024, med en uppskattad budget om 600 miljoner euro per år. Organisationens egen doktrin kallar verksamheten internationell konfliktologi. Det är industrialiserad informationskrigföring med syfte att systematiskt exploatera och förstärka sociala och politiska spänningar i demokratier. Kina opererar parallellt genom ett flernivåsystem med centraliserad partikontroll och decentraliserad implementering. Hotet begränsas inte till enskilda plattformar utan genomsyrar en hel statlig apparat.

Samtidigt rör sig de plattformar som bär det demokratiska samtalet i motsatt riktning. I januari 2025 avvecklade Meta sitt oberoende faktakontrollprogram, veckor innan Donald Trumps återinträde i Vita huset. Den amerikanska nationella säkerhetsstrategin från december 2025 nämner Europa upprepade gånger, och uttrycker ”stor optimism” för ”patriotiska europeiska partier” och beskriver europeiska regeringars ”undergrävande av demokratiska processer” som hinder för folkviljan. Elon Musk har genom X och personliga utspel systematiskt intervenerat i europeiska demokratier. Stöd till högerradikala rörelser, förakt för europeiska institutioner och en algoritmisk infrastruktur som förstärker budskapen. Carnegie Endowment for International Peace formulerar dilemmat: plattformsledare ”är inte valda av de samhällen de påverkar, men deras plattformar fungerar i praktiken som styrningsinstitutioner”.

Antologins övriga kapitel visar var motståndskraften kan sökas.

Magdalena Malm, generalsekreterare för Bildkonst Sverige, riktar uppmärksamheten mot en dimension som förblivit förbisedd. Vi konsumerar bilder snabbare än text och minns dem bättre. Ändå fokuserar huvuddelen av forskningen om otillbörlig påverkan på det skrivna ordet. Malm och hennes medförfattare argumenterar för att bildkunnighet, förmågan att tolka, analysera och skapa visuellt innehåll, utgör en demokratisk kärnkompetens. Det handlar om att kunna producera bilder lika mycket som att kunna läsa dem. Generativ AI gör frågan akut. I december 2025 producerade Grok, Elon Musks AI-modell, ungefär en icke-samtyckebaserad sexualiserad bild per minut enligt en analys av Copyleaks. Bland offren fanns Sveriges vice statsminister Ebba Busch. Rysslands SDA har redan integrerat AI-verktyg i sina operationer. Sverige har cirka 2 200 bildlärare i grundskolans årskurs 7 till 9. Regeringen satsar 480 miljoner kronor på böcker och läsfrämjande. Motsvarande satsning på bildkunnighet saknas.

Oscar Björkenfeldt, postdoktor i rättssociologi vid Göteborgs universitet, undersöker en annan form av erosion. Hans kapitel öppnar med en personlig erfarenhet som sommarvikarie i kriminalvården och observationen att normförskjutning sker gradvis, genom upprepning och tillvänjning, tills det avvikande blivit normalt. Samma dynamik, menar han, präglar det offentliga samtalet i stor skala. Det som tidigare hade mötts av sociala kostnader kan i dag generera uppmärksamhet, bekräftelse, räckvidd. Gränserna för det normala förskjuts genom att konsekvenserna av att bryta mot dem förändras. Trycket riktas mot demokratibärande professioner. Journalister, forskare, åklagare, socialarbetare, lärare. Mot deras epistemiska auktoritet, deras möjlighet att definiera vad som framstår som sant och relevant. Björkenfeldts forskning visar att anpassning, snarare än motstånd, ofta framstår som den mest rationella strategin för den enskilde. Det gör normaliseringen svår att identifiera och farlig att ignorera.

Linus Andersson, docent i medie- och kommunikationsvetenskap vid Högskolan i Halmstad, söker motståndskraften på individnivå. Hans forskargrupp designade en intervention riktad mot gymnasieelever, sex lektioner som kombinerade psykologi, kommunikationsvetenskap, statsvetenskap och datakommunikation. Istället för att träna eleverna i att avslöja falska inlägg fokuserade de på en annan fråga: ”Vad är det som gör att jag litar på det här?” Resultaten är försiktigt positiva. Eleverna uppvisade bättre resultat i kritiskt tänkande och blev mindre benägna att instämma i konspirationsteorier. Andersson är ärlig med begränsningarna. Effekterna är små på gruppnivå och svåra att mäta på lång sikt. Men som han skriver: aldrig förr har så många människor haft tillgång till så mycket information och möjlighet att delta i offentligheten. Det är en demokratisering, och den kräver utbildning för att realiseras.

Robert Olsson, journalist och ordförande för Medier & demokrati, förankrar slutligen motståndskraften i journalistikens institutionella roll. Med stöd i Åsa Wikforss begrepp ”upplyst förståelse” och Steven Levitsky och Daniel Ziblatts analys av hur demokratier urholkas argumenterar han för att journalistikens roll sträcker sig bortom nyhetsinnehåll. Den är en del av samhällets kunskapsinfrastruktur. Särskilt den lokala journalistiken spelar roll. James T. Hamilton har visat att lokal nyhetsrapportering har direkta effekter på politiskt deltagande och ansvarsutkrävande. I Sverige har nedläggningen av lokalredaktioner skapat vita fläckar i medielandskapet. 2015 levde tre procent av svenskarna i en kommun utan redaktion. 2025 var siffran fjorton procent. Mediestudiers årsrapport sammanfattar utvecklingen: ”Färre redaktioner från färre medier bevakar Sverige från färre platser i landet.” Där journalistiken försvinner uppstår informationsvakuum som rykten och desinformation kan fylla.

Motståndskraft är, som Olsson skriver i antologins förord, ”något som skapas i relation mellan individer, medier och samhällsstrukturer”. Den finns i bildkunnigheten som gör medborgare kapabla att tolka visuell manipulation. I normskydden som förhindrar att det avvikande gradvis blir acceptabelt. I det kritiska tänkande som utbildningssystemet kan ge unga verktyg för. I den lokala journalistik som håller makten ansvarig och informationsvakuumet stängt.

Inför valet den 14 september 2026 har Sverige fortfarande bland de starkaste institutionella förutsättningarna i världen för ett fritt demokratiskt samtal. Regeringens koordineringsorgan för valskydd samlar Säkerhetspolisen, Polismyndigheten, Myndigheten för psykologiskt försvar, Myndigeten för Civilt Försvar och det nationella cybersäkerhetscentret. Men institutionellt skydd räcker inte när infrastrukturen det samtalet förs genom kontrolleras av aktörer vars intressen pekar åt annat håll. Frågan som dröjde sig kvar i rummet på Lindholmen handlade, för egen del, kanske mindre om varför vi inte gör mer. Den handlade om huruvida vi förstår vad som faktiskt står på spel. Den här antologin hjälper oss att förstå det.

Antologin Motståndskraft finns att ladda ned kostnadsfritt från Medier & demokrati.

Referenser

Forum för demokratisk kommunikation. (2026). Motståndskraft: en antologi om vår mediala och demokratiska verklighet (R. Olsson, Red.). Medier & demokrati / Lindholmen Science Park.

Om att lära snabbare än motståndaren

På skrivbordet ligger en svart ask. I den vilar ett bronskors med tre kronor och fyra svärd, fäst i ett gult och blått band. Bredvid asken ligger mina pågående minnesanteckningar inför nästa resa till Kyiv, och det är i den brytpunkten jag tänkte reflektera, kring att leda och organisera i turbulenta tider. Medaljen vilar lika mycket på något som hänt mellan Sverige och Ukraina under de senaste två åren, i ett arbete tillsammans med kollegor vid RISE, på uppdrag av Myndigheten för Psykologiskt Försvar, och i en lärande gemenskap i frivilliga försvarsorganisationer.

Det är SMKR i brons, Sveriges Militära Kamratföreningars Riksförbunds medalj, tilldelad genom Psyopsförbundet för bidraget till förbundets utbildningsverksamhet och för det fortlöpande arbetet i rollen som forskare.

Efter att ha öppnat asken och sett medaljen som jag tilldelats, var min första tanke att skriva några rader till mina kollegor vid de olika verksamheter vi stödjer i Ukraina. Kollegor som mitt under brinnande krig delat sin tid och sina insikter med mig, och som lärt mig mer än jag riktigt har ord för. Jag ville berätta för dem att denna medalj inte varit för mig att få, om det inte också var för deras arbete och vårt gemensamma lärande. Svaren kom snabbt tillbaka, gratulationer, men också återkopplingen om att de utbildningar och det utvecklingsarbete vi gjort har hjälpt teamen i Kyiv att tänka bredare och röra sig snabbare, och att dra nytta av teknik på sätt de aldrig kunnat tro. För egen del är det ungefär så nära ett verkligt kvitto man kommer, och det känns väldigt fint.

För mig så vittnar denna utmärkelse mera om ett sätt att arbeta, snarare än personer och något som hänt. Mitt bidrag har framförallt varit att bära kunskap från svenska forskningssammanhang till ukrainska organisationer som varje dag vaknar till en ny kamp i kriget, och att bära ukrainska insikter tillbaka till svenska myndigheter, forskningsmiljöer, företag och frivilligorganisationer som ser värde och behov av att förbereda sig och att lära.

Det moderna kriget rör sig i teknikens hastighet. Påverkansoperationer som för något decennium sedan innebar veckor av planering tar idag timmar. Deepfakes skapas på en vanlig dator. AI är integrerat i hela kedjan, från upptäckt till analys till verkan, och tempot ökar månad för månad. Ryssland har förstått detta, och Ukrainas försvar har förstått det. Frågan för oss i Sverige är om vi förmår omsätta lärande till insikt, och tillhandling, i tid.

John Boyd, amerikansk jaktpilot och strateg, beskrev en gång det som kommit att kallas OODA-loopen. Observera, orientera, besluta, agera. Den som rör sig snabbare än sin motståndare genom loopen vinner, inte för att man slår hårdare, utan för att man redan är någon annanstans när motståndaren slår. I dagens informationsmiljö handlar OODA om något bredare än luftstrid. Det handlar om hur snabbt forskning når myndigheter, myndigheter når företag, företag når civilsamhälle, och hur snabbt allt detta omsätts i förändrad praktik. Vår loop måste vara snabbare än angriparens, och allt börjar i lärandet.

Ukraina har på många sätt visat att det går. De hade inte en på förhand given plan för detta. Krigets krav och vetskapen om vad som står på spel, har gjort att de valt att lära, misslyckas, rätta till och gå vidare. I samarbeten mellan myndigheter som under normala omständigheter sällan har med varandra att göra. Hos företag som ställt om verksamhet och affärsmodeller för att möta helt nya utmaningar. I civilsamhälle som tog rollen av att vara en anpassningsbar och dynamisk medspelare. När jag arbetar med dessa parter, har jag sällan mött människor som vet mer än vad vi gör. Men jag har mött människor som väljer att lära sig snabbare och som väljer att anpassa sig efter omständigheter som man inte själv har valt att vara i.

Det är den lärdomen jag vill ta med mig hem. Ukrainas lösningar går sällan att kopiera rakt av, våra förutsättningar är andra, men deras hållning kan vi göra till vår. Att förnyelse är utgångspunkten och inte undantaget. Att samverkan är ett dagligt arbetssätt och inte en formell punkt i en handlingsplan. Att ingen enskild aktör ensam kan möta en tid av hybrida hot. Det förutsätter forskning, myndigheter, företag och civilsamhälle tillsammans. I fred, i kris och i krig.

Sveriges stöd till Ukraina är avgörande för Ukrainas möjlighet att stå emot en angripare. Det är på samma sätt avgörande för oss. Stödet är en kanal för lärande, en möjlighet att möta en allt svårare omvärld från en position av kunskap snarare än den av att släpa efter.

På skrivbordet återgår jag till asken, till bandet i blått och gult. Den tillhör kollegorna i Kyiv lika mycket som teamet på RISE och MPF, och kollegor i de frivilliga försvarsorganisationerna. De som väljer att ge sin tid för att höja andras förmåga.

Jag känner mig inte bättre på att prata #svenska än för 800 dagar sedan...

#duolingo #gamification

Rådighet för digital suveränitet

Nedanstående är ett anförande jag höll idag den 18 maj i Stockholm vid en konferens om AI, geopolitik och digital suveränitet. Lätt anpassat för skrift.

I Kyiv börjar samtal om teknik sällan med tekniken själv.

De börjar med vad som måste fortsätta fungera när något går sönder. El, samband, register, behörigheter, nycklar, kartor, medborgartjänster, och människor som behöver kunna göra sitt arbete när förutsättningarna runt dem faller isär.

För drygt en vecka sedan var jag där igen, i mitt arbete med svenska myndigheter och ukrainska kollegor. Uppdraget handlar om att stödja Ukrainas förmåga att möta den ryska informationskrigföring och hybridkrigföring som är en central del av det fullskaliga kriget. Det handlar om innovationsledning, om teknisk förmåga, och om organisatorisk förmåga under angrepp.

Det mesta av det vi gör har aldrig gjorts förut. Mycket av det som nu behöver göras gick inte att göra för bara några månader sedan. I krig förändras teknikens tid. Det som i fredstid utreds, upphandlas och införs under flera år behöver i krig prövas, byggas och förändras medan hotet rör sig.

Vi måste vara snabbare än fienden.

Det som stannar kvar hos mig är inte en enskild teknik. Det är deras sätt att tala om teknik. Ett språk som formats av angrepp, brist och improvisation, och av erfarenheten att stat, kommun, företag och civilsamhälle måste fortsätta verka också när de är under attack.

I Kyiv sätts samhällets digitalisering i ett annat ljus. Vad krävs av ett land för att upprätthålla sina digitala funktioner i krig? Vem kan stänga av det som måste fungera? Vem kan förstöra det? Vem kan tvingas lämna ut data? Vem kan säga nej?

Dessa frågor behöver följa med oss hem.

De ukrainska lösningarna är formade av Ukrainas situation. Sverige är inte Ukraina. Men frågorna är våra. De borde ligga på varje ledningsgruppsbord där samhällskritisk verksamhet diskuteras, och i varje digitaliserings- eller AI strategi som just nu skrivs i Sverige.

När vi talar om digital suveränitet talar vi om förmågan att fortsätta agera när omvärlden förändras. Vi talar om rådighet, kontinuitet och samhällsskydd. Vi talar om skillnaden mellan att ha tillgång till ett system och att kunna handla när systemets villkor förändras.

Digital suveränitet betyder inte självförsörjning. Det betyder förmåga att förstå, styra, skydda, flytta och vid behov ersätta de digitala system som samhället är beroende av.

Det är dessa frågor jag vill tala om i dag.

Sju dagar före Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, den 17 februari 2022, röstade det ukrainska parlamentet igenom lag 2075 IX. Lagen gjorde det möjligt för myndigheter att flytta offentliga data och centrala informationssystem till molntjänster. Tidigare hade detta varit starkt begränsat.

Det kan låta som en juridisk detalj. I praktiken var det en förstärkning av Ukrainas försvarsförmåga.

När invasionen kom fanns ett ramverk på plats. Data kunde flyttas. System kunde fortsätta fungera. Lagringsenheter stora som resväskor användes för att snabbt flytta mycket stora datamängder. Juridik, teknik och beredskap hängde ihop.

Det var ingen fullständig lösning. Inga system är fullständiga. Men det var tillräckligt med rådighet för att staten skulle kunna fortsätta verka under angrepp. Miljontals ukrainare kunde fortsätta använda statliga digitala tjänster genom plattformar som Diia. Förvaltningen mötte medborgarna när landet angreps.

Någon hade förstått att digital infrastruktur i kris och krig är en del av statens överlevnad.

Den ukrainska erfarenheten har fortsatt att utvecklas. I krigets första fas var amerikanska molntjänster avgörande. Utan dem hade Ukraina haft sämre möjligheter att stå emot.

Men i Ukraina pågår nu också en annan rörelse. När den politiska utvecklingen i USA förändras förändras också den ukrainska riskanalysen. Det räcker inte att fråga vilken tjänst som fungerar bäst. Man måste också fråga vilken relation tjänsten bär med sig. Vad händer om stödet dras tillbaka? Vad händer om tillgången begränsas? Vad händer om en leverantör, frivilligt eller under tvång, blir ett geopolitiskt instrument?

Ukraina bygger därför parallella förmågor. Egen kompetens. Redundans. Egna system där sådana behövs. Möjlighet att byta väg när den första vägen stängs.

Beroende utan alternativ är sårbarhet.

Den lärdomen är praktisk för Sverige. Den är också brådskande.

Överbefälhavaren Michael Claesson har nyligen varnat för att Ryssland kan testa Nato tidigare än många trott. De gemensamma utgångspunkterna för totalförsvaret 2025 till 2030 pekar samtidigt ut en tydlig kravbild. Det civila försvaret ska kunna upprätthålla viktiga samhällsfunktioner med främst egna resurser i minst två veckor. Totalförsvaret som helhet ska kunna möta ett krig i Europa under minst tre månader.

Det talas om vatten, el, livsmedel, transporter, personal, reservdelar och ledning. Allt detta är nödvändigt. Samma fråga måste nu ställas digitalt.

Inget av det fungerar längre utan digitala system.

Vilken myndighet klarar två veckor utan sina centrala digitala system? Vilken kommun? Vilket sjukhus? Vilken bank? Vilken industriell leveranskedja?

Vi skulle se det som en strategisk sårbarhet om kritiska delar av dricksvattenförsörjningen saknade kontroll, reservalternativ och övad kontinuitet. Digitalt har vi ofta accepterat helt andra villkor.

Vi har gjort det stegvis. Ett system i taget. En upphandling i taget. Ett bekvämt val i taget. Vi har kallat det effektivisering, modernisering, skalbarhet. Ofta har det också varit just detta. Effektivt. Modernt. Rationellt i stunden.

Men när samhällen digitaliseras flyttar deras sårbarheter. Den som tidigare kunde slå mot en ledning, en byggnad eller en transformatorstation kan nu också slå mot identitetssystem, molnkonton, behörigheter, API:er, nyckelhantering, loggar, beslutsstöd och samverkansplattformar.

Totalförsvarets två veckor och tre månader måste därför få en digital innebörd.

Det räcker inte att ha mat i lager om systemen för distribution, betalning och prioritering slutar fungera. Det räcker inte att ha reservkraft om behörigheterna och beslutsstöden ligger bortom egen kontroll. Det räcker inte att ha planer om ingen har övat vad som händer när konton låses, data inte kan nås och leverantörens support befinner sig i en annan rättsordning.

Frågan är enkel att uttrycka och svår att leva upp till.

Vilka digitala ben står Sverige på?

Det är här diskussionen om amerikanska molntjänster och AI behöver mogna. Den får inte reduceras till om Microsoft, Google eller Amazon är bra eller dåliga företag. Många av deras tjänster är tekniskt starka. De bidrar till innovation, produktivitet och säkerhet. De har hjälpt Ukraina. De hjälper svenska organisationer varje dag.

Problemet ligger på en annan nivå.

Frågan handlar om den geopolitiska relationen mellan Europa och USA, och om hur amerikansk lagstiftning, amerikansk säkerhetspolitik och amerikansk teknologisk dominans samverkar.

Under lång tid har Sverige och Europa byggt digital infrastruktur utifrån ett antagande om stabilitet. Vi har utgått från en regelbaserad världsordning, från att juridiska överenskommelser mellan länder håller, och från att USA är en förutsägbar demokratisk partner. Den transatlantiska tilliten har burit långt.

Dessa antaganden är nu osäkrare.

Delar av Project 2025:s förvaltningssyn har omsatts i konkret politik. Den federala statsapparaten formas om. Tjänstemannaskyddet har urholkats och tusentals statstjänstepersoner har fått lämna sina arbeten. Utbytta med sådana som har partibok. Lojalitet och politisk styrbarhet har fått allt större betydelse. Även om amerikansk politik senare skulle röra sig i en annan riktning är den uppvisade instabiliteten i sig själv ett skäl att tänka om.

USA kan inte längre tas för givet som en förutsägbar partner.

När en amerikansk president återkommande talar om att förvärva eller ta kontroll över Grönland förändras innebörden av allians och gräns. Danmark är inte vilket land som helst. Det är ett Natoland. Det är ett land med amerikansk militär närvaro på grönländsk mark sedan lång tid. Ändå talar presidenten på ett sätt som bryter mot grundantaganden i den nordatlantiska säkerhetsordningen.

När USA i december 2025 lade fram sin nationella säkerhetsstrategi blev förändringen tydlig också i doktrinens språk. Strategin beskriver Europa som viktigt för USA, men EU och europeisk reglering i påfallande negativ och ideologiserad ton. Den lovar att motverka reglering, beskattning och andra åtgärder som missgynnar amerikanska företag. Den framställer europeiska institutioner som ett problem för amerikansk politisk frihet.

Det är ett nytt språk från en allierad.

I februari 2025 undertecknades ett presidentmemorandum riktat mot vad Vita huset beskrev som utländska regler, skatter och böter mot amerikanska företag. Handelsfrågor har kopplats till digital reglering. Mot slutet av 2025 skärptes trycket ytterligare genom visumrestriktioner mot enskilda europeiska personer kopplade till arbetet med Digital Services Act.

När en allierad stat använder personriktade påtryckningar för att påverka europeisk digital lagstiftning har något förändrats.

Detta betyder inte att Sverige eller Europa ska vända sig bort från USA. Det betyder att vår riskanalys måste uppdateras.

Digitala plattformar och system är inte neutrala platser utanför geopolitiken. De bär med sig ägande, jurisdiktion, intressen, lagstiftning och politisk riktning. I tider präglade av stabilitet och nära politiska relationer syns det mindre. I tider av kris och misstro blir det avgörande. Den som äger, formar och förstår vår data och våra digitala tjänster bidrar också till att forma vårt samhälle. I ett digitalt samhälle är detta inte en metafor. Det är en praktisk beskrivning av makt.

Även företrädare för den amerikanska säkerhetsteknikens hårda kärna säger nu delar av detta högt. Alex Karp, vd för Palantir, har i svensk press nyligen pekat på att Europa ligger efter i militär teknik och behöver bygga egen förmåga. Det kommer från ledaren för ett företag djupt sammanflätat med amerikansk militär och underrättelseverksamhet. Just därför bör vi lyssna noggrant, också när vi gör det kritiskt.

Detta rör sig om påtryckningar från en allierad. Ett strukturellt beroende som kan bli ett påtryckningsmedel. Hoten mot vår digitala rådighet kommer också från andra håll, och de ser annorlunda ut.

Ryssland är den antagonist som utgör det dimensionerande hotet mot Sverige och Europa. Vi ser de fullt utvecklade konsekvenserna av rysk imperialism i Ukraina. Samtidigt pågår ett hybridkrig mot Europa. Det är ett annat slags hot, och det kräver ett annat slags svar.

I januari 2022 skadades en av fiberkablarna mellan Svalbard och fastlandet. Polisutredningen pekade på mänsklig aktivitet. Kabelsystemet är kritiskt för Svalbard, men också för satellitkommunikation med polära banor. I Östersjön har andra kablar skadats vid ett flertal tillfällen under senare år. Fartyg med koppling till rysk underrättelseverksamhet har kartlagt undervattensinfrastruktur i våra närområden.

Sverige, Norge och Finland är i praktiken en ö om man räknar bort den ryska landgränsen. Våra förbindelser löper genom vatten som nogsamt kartlagts av främmande makt.

Det är en mening som kan låta överdriven tills man ser infrastrukturen. Då blir den konkret. Våra samhällen vilar på kablar, satelliter, datacenter, frekvenser, identitetssystem, molnplattformar och elförsörjning. Den som kontrollerar förbindelsen kontrollerar tillgången. Det gäller på havsbotten, i molnet och i rymden.

Samtidigt pågår cyberangrepp mot svensk och europeisk infrastruktur. Ryska påverkanskampanjer riktas mot våra demokratiska processer. Sabotage mot samhällsviktig infrastruktur har ägt rum vid ett flertal tillfällen i Sverige närtid. I detta landskap går det inte längre att skilja teknik från säkerhetspolitik.

Det vi ser är flera hot som samverkar. Ryssland angriper, stör och saboterar. USA kan pressar, villkorar och ändrar förutsättningar. Leverantörer låser in, förändrar avtal och koncentrerar makt. Juridik, geopolitik och operativ kontinuitet flyter samman.

Riskerna är inte likadana. De ska inte blandas ihop. Men de påverkar samma sak.

Sveriges rådighet.

Det finns också en risk i diskussionen själv. Att den blir så stor att den förlamar. Halvledare, moln, AI, operativsystem, sociala plattformar, kablar, satelliter, identitetslager. Hela den digitala stacken är full av beroenden.

Ingen organisation kan lösa allt själv. Sverige kan inte bygga egna alternativ till allt. Europa kan inte på kort tid ersätta hela den globala digitala infrastrukturen. Det är sant.

Därav följer inte passivitet. Därav följer prioritering.

Vi måste börja där konsekvenserna är störst.

Min egen erfarenhet visar att förflyttning är möjlig. För några år sedan arbetade jag i stort sett som de flesta. Standardmjukvara. Amerikanska plattformar. En digital vardag som var bekväm, effektiv och rationell.

Skiftet började inte med en principiell övertygelse. Det började med frågor om min och mina kollegors arbetsmiljö, och om vår förmåga att verka i fred, kris och krig.

I dag arbetar jag annorlunda. Modulär dator där komponenter går att byta. Mer öppen mjukvara. En öppen mjukvarustack tillsammans med partners som bygger teknik med oss. Under den senaste tiden har jag flyttat mer av mitt AI arbete till suveräna moln i Sverige. Svensk infrastruktur. Svensk jurisdiktion. Svenska aktörer.

Det fungerar.

Med tjänster som de från svenska AI leverantörer och liknande parter kan jag arbeta med moderna AI verktyg utan att varje text, varje kodstycke och varje tanke behöver lämna landet. Det är inte fullständigt. Inga system är det. Men det visar att valen redan finns.

Men det viktiga är inte min dator. Det viktiga är förflyttningen i synsätt. Från konsumtion till förmåga. Från bekvämlighet som norm till rådighet som strategisk kapacitet. Från frågan om vad som är billigast i morgon till frågan om vad som fungerar när läget blir sämre.

Europa rör sig i samma riktning.

I den tyska delstaten Schleswig Holstein har tiotusentals e-postkonton migrerats från Microsoft Exchange till öppna alternativ. LibreOffice har införts brett. Det har funnits friktioner och verksamheter som kräver särskilda lösningar. Men riktningen är ändå vald.

På federal nivå har den tyska försvarsmakten under flera år använt en kommunikationsplattform baserad på Matrix. Bundeswehr går också mot openDesk som alternativ till Microsoft 365. När en försvarsmakt gör sådana val handlar det om operativ självständighet i cyber och informationsdomänen.

Frankrike har gjort digital suveränitet till ett prioriterat kriterium i statlig upphandling. Hälsodata ska flyttas till certifierade europeiska moln. Staten bygger egna samverkansverktyg och driver på för minskat beroende av extraeuropeiska leverantörer.

Österrikes försvarsmakt har migrerat sextontusen arbetsstationer till LibreOffice. De har gått från att vara användare till att också bli utvecklare i det öppna ekosystemet. Den skillnaden är central. Man köper inte bara en produkt. Man bidrar till att bygga strategisk förmåga.

Danmark rör sig också. Danska myndigheter och kommuner prövar nu öppnare alternativ med digital suveränitet som uttryckligt motiv. Inte minst efter den amerikanska pressen kring Grönland har frågan fått en annan laddning.

Sverige saknar inte kompetens. Sverige saknar inte företag. Sverige saknar inte forskare, myndigheter och organisationer som förstår delar av detta.

Det vi saknar är en tillräckligt tydlig riktning.

Vi säger en sak i Berlin och en annan i Houston. Sverige skriver under europeiska deklarationer om digital suveränitet, samtidigt som vi bygger digital infrastruktur som i praktiken ökar beroendet av amerikanska plattformar. En stat kan inte bygga samhällskritisk förmåga på en sådan oklarhet.

Sverige behöver en sammanhållen linje. En linje som utgår från svensk och europeisk handlingsförmåga i kris och krig. En linje som varken romantiserar Europa eller förlitar sig på USA av gammal vana. En linje som gör samarbete möjligt därför att vi själva har något att stå på.

Vägen dit behöver vara praktisk och pragmatisk.

Varje aktör i totalförsvaret behöver göra sin digitala kontinuitet lika konkret som sin fysiska. Vilka system måste fungera i två veckor? Vilka måste kunna återställas inom timmar? Vilka data måste finnas åtkomliga även om en leverantör faller bort? Vilka reservvägar finns? Har de övats?

Datafrågan behöver bli skarpare. Var finns informationen? Under vilken jurisdiktion? Vem äger krypteringsnycklarna? Vem kan rotera dem? Vem kan tvingas lämna ut data? Vem kan säga nej? En organisation som inte kan svara på dessa frågor har inte rådighet över sin information.

Upphandlingarna behöver förändras. När systemet är samhällskritiskt är varje upphandling av digital infrastruktur ett säkerhetspolitiskt vägval. Kräv portabilitet. Kräv öppna standarder. Kräv utträdesplaner som testas. Kräv insyn i underleverantörskedjor. Kräv tydliga svar på vad som händer vid sanktioner, exportkontroller, avbrott och förändrade geopolitiska förhållanden.

Kompetensen behöver finnas i organisationerna. Rådighet kan inte helt läggas ut. Leverantörer kan leverera. Konsulter kan stödja. Ansvar kan inte outsourcas utan att verklig styrning går förlorad.

Vi behöver också stärka vår egen förmåga inom AI. Det är där nästa lager av beroenden skapas just nu. De verktyg som införs i verksamheter i dag kommer att forma arbetsprocesser, dataflöden, beslutsstöd och kunskapsproduktion under lång tid. Om AI införs utan rådighet bygger vi in nästa generation av strategiska beroenden innan vi ens hunnit förstå den föregående.

Vi har gjort det förut.

Vi behöver inte göra det igen.

Detta är inte en fråga om digital isolation. Det är ett sätt att delta i världen med rak rygg. Samarbete kräver styrka. Partnerskap kräver förmåga att välja. Öppenhet kräver att man inte är helt beroende av någon annans godtycke.

Jag började i Kyiv, och jag vill sluta där.

Det ukrainska beslutet den 17 februari 2022 kom sent. Men det kom inte för sent. Lagen, systemen, människorna och förmågan att handla räckte för att staten skulle kunna fortsätta verka när invasionen kom. Det var inte en fullständig lösning. Det var tillräckligt med rådighet för att handlingsförmågan skulle finnas kvar.

Sverige är inte Ukraina. Men vi lever i samma tid. En tid där teknik, säkerhet, juridik och geopolitik vuxit samman. En tid där digital infrastruktur blivit en del av samhällets grundläggande skydd.

Frågan från Kyiv följer därför med mig hem.

Hur säkrar vi den rådighet som Sverige behöver för att fungera i fred, kris och i krig?

Ta med er den frågan. Ställ den inför nästa upphandling. Ställ den inför nästa försök med AI. Ställ den i styrelsen, i ledningsgruppen, i myndigheten, i kommunen, i företaget och i totalförsvarsplaneringen.

Om svaret är att ni saknar rådighet så är arbetet inte färdigt.

Sverige behöver egen rådighet i fred, kris och krig.

Det är vad digital suveränitet betyder.

Tack.

I helgen var jag på Linköpings universitet. Där såg jag en affisch med ett obekant ortnamn:

Ut-ekra-vallen

Det tog en stund innan jag förstod att det var namnet på studenternas vårfestival, Ute-kravallen.

#svenska

In English a cult can be a religious congregation, that is, an organisation. You can join a cult.

Men på svenska kan en kult inte vara en församling eller annan organisation. Man kan inte gå med i en kult. Kult är på svenska en aktivitet som religiösa människor och organisationer ägnar sig åt.

Du kan gå med i en golfklubb, men du kan inte gå med i en golf.

#svenska

Mjallby added the 2025/26 Svenska Cupen to their Allsvenskan title, surviving late Hammarby pressure and a penalty appeal in added time. Goals from Stroud and Bergstrom saw Mjallby defeat Hammarby 2-1. It’s the club’s first Svenska Cupen win and a perfect week for Stroud after his Sweden call-up...

#allsvenskan #sweden #Football #hammarby #footballnewsandupdates #svenska #footballnews #Mjallby

https://www.mondiaries.com/2026/05/svenska-cupen-final-mjallby-2-1.html

Pianot på Kyivs centralstation

https://youtu.be/mrL5bdvZcRg

Han kan inte vara mer än sjutton, arton år. Vit pikétröja, en liten axelremsväska, ett par ljusa jeans. Han sitter framför ett upprätt piano av brunt fanér i en marmorinklädd nisch i avgångshallen på Kyiv-Pasazhyrskyi, Kyivs centralstation. Ovanför honom, mot stenen, en blå skylt: ”Грай! Нехай тебе почує весь вокзал!” Spela. Låt hela stationen höra dig.

Det är min tionde resa hit sedan den fullskaliga invasionen i februari 2022. Det är nästan alltid någon som spelar.

Jag panorerar långsamt med kameran. Bakom honom passerar resenärer på väg mot säkerhetskontrollen, ryggsäckar, resväskor, en man med rödbrun packning som väntar nedanför rulltrappan. Centralhallen öppnar sig i sin sovjetiska storskalighet med höga pelare i jaspis och brungrön sten och en honungsrund kupol. Mitt i hallen lyser den stora avgångstavlan grön och orange. Det är dit jag riktar bilden till slut.

På tavlan finns Lviv, Odesa, Charkiv, Dnipro, Sumy. Tågen går. Men intill, mot väggen, finns en separat lista över destinationer som rubriceras som ”tillfälligt ockuperade territorier”. Donetsk. Luhansk. Mariupol. Sevastopol. Simferopol. Berdiansk. Lysytjansk. Jevpatorija. Kerch. Det är en förteckning över onåbara tågstationer. Tillfälligt. En dag kommer tågen att gå dit igen. Det är en hållning, inte ett påstående.

Vid hallens bortre ände passerar en man med kryckor förbi ett café. Grön uniformsjacka, rakat huvud, ena byxbenet vikt och fasthäftat. Han haltar förbi cheesecake-skylten och försvinner mot rulltrappan. Det kan ha varit en mina. Det kan ha varit en FPV-drönare. Världshälsoorganisationens europakontor uppskattade redan vid mitten av 2024 att över hundra tusen amputationer hade genomförts i Ukraina under kriget. Det är en av de högsta siffrorna i modern europeisk historia. Ukraina är ett av världens mest minerade länder.

Pianot fortsätter att klinga.

På morgonen hade flyglarmet ljudit över staden. Det är numera inget anmärkningsvärt alls. Det ljuder flera gånger om dygnet, ibland flera gånger per natt. På människors ansikten den här resan finns det jag har sett varje gång det senaste året. Trötthet i ögonvrår. En sömn som aldrig riktigt blir sömn. En oro som lagts till lager på lager tills den blivit ett underliggande klimat.

Och samtidigt är det vår i Kyiv. Solen står varm över stadens gator och torg. Kastanjeträden är på väg att slå ut. Det finns en lättnad i luften som inte handlar om kriget men som ändå handlar om kriget, för det är den lättnad som följer på en lång och mörk vinter. Hopp är inte detsamma som optimism. Hopp är att fortsätta sätta sig vid pianot.

Den här veckan tillkännagav Trump ett tredagars eldupphör i samband med Segerdagen den nionde maj. Som så ofta i detta krig vilade det mer på diplomatiska formuleringar än på någon säker förväntan om tystnad vid fronten. Ryssland kontrollerar fortfarande omkring en femtedel av Ukraina, inklusive Krim och de delar av Donbas som ockuperades före den fullskaliga invasionen. Under 2026 har de ryska framryckningarna fortsatt, men takten har minskat. Priset har varit enormt. Enligt flera västliga och ukrainska uppskattningar överstiger Rysslands samlade militära förluster, dödade och sårade inräknade, en miljon. Enligt brittiska och ukrainska uppgifter har Ryssland under början av 2026 förlorat fler soldater per månad än landet förmår rekrytera. Samtidigt når Ukrainas drönare allt längre in i Ryssland och har orsakat betydande skador på raffinaderier, hamnar och annan oljeinfrastruktur. Det slår mot en av de viktigaste intäktskällorna i den ryska krigsekonomin.

Men vid pianot på centralstationen är vi här och nu. Den unge mannens fingrar fortsätter över tangenterna. Stationsklockan tickar. Tåget mot Przemyśl avgår om fyrtio minuter.

Jag är här i mitt arbete vid RISE, inom ramen för Myndigheten för psykologiskt försvars uppdrag att stödja ukrainska institutioner. Veckan har varit fylld av möten, workshops och utbildning tillsammans med våra partners. Vi har träffat svenska myndigheter på plats och har samverkat med kollegor från andra länder i Europa. För varje resa till Ukraina jag haft, har jag funnit att förmågan att lära och att utvecklas inte handlar om ett ensidigt stöd från Sverige till Ukraina. Det går åt båda håll.

Den första tiden var rörelsen enkelriktad. Vi kom hit för att stödja. För att överföra strukturer, metoder, arbetssätt och teknik. Men nu är bilden en annan. Myndigheten för Civilt Försvar slutredovisade i januari 2026 regeringsuppdraget om ukrainska erfarenheter för det svenska civila försvaret. Totalförsvarets forskningsinstitut publicerade några dagar före denna resa ett memo om luftkrig och skyddsrum med direkta lärdomar från den ukrainska vardagen. När vi reser till Ukraina idag, är utbytet ömsesidigt.

Liubov Tsybulska, som grundade Join Ukraine, uttryckte det tydligt vid ett av våra möten i vintras. ”I moderna krig är det inte arméer som vinner. Det är samhällen.” Det Ukraina lär oss är hur ett samhälle håller. Hur en järnväg fortsätter rulla under ungefär sex attacker per dygn mot infrastrukturen. Hur vägar och hus repareras efter ett anfall. Om hur organisationer ställer om för att möta teknikutvecklingen, dra nytta av dess fördelar utan att falla offer för dess negativa konsekvenser.

Men jag lär mig också mycket om motståndskraft i vardagen. Om hur ett kafé fortsätter att erbjuda en grymt god cheesecake. Om hur ett piano står tillgängligt mitt i en centralstation i ett land i krig, och hur en ung man sätter sig och spelar under skylten med orden ”spela, låt oss höra dig.”

Det är en politisk handling. Att vara hörd är motsatsen till att vara tystad. Hela det ryska projektet handlar om det senare, om att radera röster, identitet, ortsnamn. Skylten ovanför pianot är ett svar.

Tåget rullar långsamt västerut. I kameran ligger en kort film som fångade ett vardagligt ögonblick. En ung mans fingrar över tangenter. En avgångstavla med städer som inte går att resa till. En veteran vid kaféet. Och bakom det, marmorhallens dämpade ekon av tonerna han spelar, som fortsätter klinga genom hallen även när jag lägger från mig telefonen samtidigt som vagnen lämnar perrongen.

En dag kommer tågen att gå till Mariupol igen. Tills dess behöver Ukraina vårt stöd. Och vi behöver deras lärdomar lika mycket. Det är en jämbörd relation nu. Det vore ohederligt att tala om den som något annat.