Demokratin i en digital tid – föreläsning för Region Skåne

Nedan är den föreläsning jag höll igår 12 mars 2026 för Region Skåne, på temat Demokratin i en digital tid. Föreläsningen ägde rum digitalt, och texten nedan är nära den talade föreläsningen, lätt redigerad för ökad läsbarhet.

https://youtu.be/Q81FpjSg__k

Den 14 september 2026 går Sverige till val. I en fungerande demokrati är det som föregår valdagen nästan viktigare än valet självt. Den fria opinionsbildningen, debatten, det samtal mellan medborgare som prövar alternativ och ställer kandidater till svars. Sverige rankas konsekvent bland världens starkaste demokratier. Vi har grundlagsskyddad tryckfrihet sedan 1766, yttrandefrihetsgrundlag, en public service med bred räckvidd och högt förtroende, myndigheter som Mediemyndigheten och Myndigheten för psykologiskt försvar, och oberoende domstolar. Det svenska demokratiska ekosystemet är byggt under lång tid och har visat sig anmärkningsvärt motståndskraftigt.

Men det demokratiska samtalet förs inte längre bara i dessa institutioner. Det förs numera i allt högre grad genom digitala plattformar vars ägare, algoritmer och affärsmodeller vi varken kontrollerar eller fullt ut förstår. Och det förändrar vad demokrati faktiskt innebär, på djupet, strukturellt, och på ett sätt vi ännu inte riktigt förstår konsekvenserna av.

Det finns ett betänkande från 2020, en statlig utredning om det demokratiska samtalets villkor i en digital tid. Den identifierade tydliga risker. Desinformation och informationspåverkan. Hot och hat mot förtroendevalda och opinionsbildare. En accelererande förskjutning av det offentliga samtalet mot digitala rum vi inte själva byggt. Utredningen föreslog ett förstärkt strategiskt förhållningssätt och en nationell satsning på medie- och informationskunnighet. Sex år senare har de problem som kartlades inte minskat. De har förvärrats. Det är inte en pessimistisk tolkning. Det är vad den tillgängliga forskningen visar, och vad de myndigheter som arbetar med de här frågorna dagligen rapporterar.

Sedan dess har det geopolitiska landskapet förändrats i grunden. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 förändrade den europeiska säkerhetsordningen. Sverige ansökte om och beviljades NATO-medlemskap. Myndigheten för psykologiskt försvar etablerades 2022 som en del av det återupprättade totalförsvaret. Och den teknologiska infrastruktur som bär vårt demokratiska samtal har genomgått förändringar som gör den mer sårbar, inte mindre.
De som vill att det demokratiska samtalet ska tystna har redan gjort framsteg. Brottsoffermyndighetens kunskapsöversikt visar att 64 procent av unga mellan 16 och 25 år har utsatts för hot och hat online. Omkring 70 procent av befolkningen uppger att de anpassat sitt sätt att uttrycka sig online för att undvika hot. Självcensuren underminerar yttrandefriheten inifrån, inte genom lagstiftning utan genom rädsla. Den som hotas tillräckligt länge slutar till sist att tala. Och när de röster som hotas mest systematiskt, journalister, politiker, opinionsbildare, forskare, börjar tystna, förändras samtalet. Det smalnar av. Det tappar sin mångfald. Och det är precis det som är syftet.

Förtroendet för de dominerande plattformarna eroderar. Medborgare migrerar. Andelen som regelbundet använder X har sjunkit, nya alternativ som Bluesky och Threads växer. Men det räcker inte att byta plattform om de nya uppreplar samma grundläggande arkitektur. Det grundläggande problemet handlar om något djupare. Det demokratiska samtalet vilar i sin helhet på en teknologisk infrastruktur som ägs och styrs av aktörer vars intressen inte sammanfaller med demokratins. Fem plattformsföretag kontrollerar idag den stora majoriteten av global digital informationsdistribution. Inget av dem har sin hemvist i Europa. Inför det svenska valet 2026 ställs frågan på sin spets.

Säkerhetspolisens lägesbild är entydig. Sverige står inför ett bredare och allvarligare hot än på decennier. Ryssland, Kina och Iran identifieras som de tre primära hotaktörerna. Militära underrättelsetjänsten MUST:s årsöversikt, publicerad i februari 2026, tillhandahåller en ovanligt konkret tidslinje. Inom tre till fem år bedöms Ryssland ha förmåga att ta kontroll över mindre landområden av strategisk betydelse vid gränsen mot NATO-länder, förutsatt att Ryssland bedömer att NATO inte kan enas om Artikel 5. Det är inte en abstrakt risk. Det är en operativ bedömning från den svenska militära underrättelsetjänsten.
Informationspåverkan är ett centralt verktyg i denna hotbild. Men vi har gjort oss skyldiga till ett analytiskt misstag. Vi har kallat allt för desinformation. Forskarna vid Lunds universitets Institut för psykologiskt försvar delar in hotet i tre kategorier som kräver fundamentalt olika svar. Den första är felaktig och vilseledande information, där faktakontroll och källkritik är effektiva verktyg och civilsamhället bär huvudansvaret. Den andra är koordinerade påverkanskampanjer, dolda och mångfacetterade, som kräver underrättelseförmåga och kapacitet att spåra nätverk. Faktakontroll räcker inte. Den tredje är påverkan från främmande makt, informationspåverkan kombinerad med diplomatiskt tryck, cyberattacker, spionage och ekonomisk utpressning. Att möta det med medie- och informationskunnighet vore som att skicka brandkåren mot en militär belägring.

Distinktionen är inte akademisk. Den har konkreta konsekvenser för hur vi bygger förmåga och vad vi prioriterar. Om man behandlar alla tre nivåerna som desinformation bygger man fel kapacitet. Rysslands Social Design Agency producerade 139 000 medieinnehåll och genererade över tio miljarder kontaktpunkter med sitt påverkansmaterial mellan januari 2023 och april 2024, med en uppskattad budget om 600 miljoner euro per år. Det är industriell informationskrigföring.

Sverige har redan prövats. Samma vecka som Myndigheten för psykologiskt försvar etablerades i januari 2022 drabbades landet av den största informationspåverkanskampanjen i modern tid, riktad mot arabisktalande målgrupper med påståendet att den svenska socialtjänsten systematiskt kidnappade muslimska barn. Kampanjen exploaterade verkliga förtroendeproblem, spreds via YouTube-kanaler med miljontals följare och nådde tiotals miljoner tittare. Hälften av den svenska befolkningen tror att falsk och vilseledande information från Ryssland har påverkat Sverige det senaste året. Det är inte paranoia. Det är en välinformerad uppfattning som bottnar i något reellt.
Hotbilden från statliga aktörer är allvarlig. Men det finns en djupare strukturell sårbarhet. De plattformar genom vilka vårt demokratiska samtal i praktiken förs kontrolleras av aktörer som i flera fall explicit uttryckt avsikter som strider mot demokratiska värden. Den amerikanska nationella säkerhetsstrategin, publicerad i december 2025, hävdar att europeiska regeringars undergrävande av demokratiska processer hindrar folkviljan. Elon Musk, ägare till X, har systematiskt intervenerat i europeiska demokratier. I Tyskland förklarade han att bara AfD kan rädda landet. CDU-ledaren kommenterade att han inte kunde minnas ett jämförbart fall av inblandning i västerländska demokratiers historia. I januari 2025 avvecklade Meta sitt oberoende faktakontrollprogram. De dominerande sociala plattformarna saknar nu oberoende faktakontroll mitt under en period av intensifierad informationspåverkan.

Det kausala sambandet mellan algoritmisk design och politisk polarisering har vetenskapligt stöd. En randomiserad kontrollerad studie med över 1 200 deltagare på X, publicerad i tidskriften Science 2024, visade att deltagare vars flöden algoritmiskt omorienterades bort från polariserande innehåll uppvisade minskad affektiv polarisering. De som exponerades för mer polariserande innehåll blev mer polariserade. Effekten motsvarade tre års polariseringsförändring i USA. Algoritmerna är inte neutrala. De utövar politisk makt, utan att ha fått något demokratiskt mandat att göra det.

Generativ AI har förändrat spelplanen ytterligare. Kostnaden för att producera övertygande falskt innehåll, text, bild, ljud och video, har kollapsat. Men den konsekvens som är minst uppmärksammad är kanske den allvarligaste. Verkligt material kan numera avfärdas som AI-genererat. Förtroendet urholkas för allt innehåll, falskt såväl som sant. I en miljö där allt kan vara fabricerat riskerar även autentisk information att mötas med misstro. Och forskning visar att repetition i sig ökar den upplevda sannolikheten i ett påstående, oavsett om det är sant, genom vad som kallas den illusoriska sanningseffekten. Lägg till algoritmiska flöden designade för engagemang som belönar ilska och konflikt, och det blir tydligt varför plattformarnas design är en demokratifråga, inte en teknikfråga.
Hotbilden är alltså reell. Men om vi stannar vid hoten missar vi något väsentligt. För Sverige är inte försvarslöst. I moderna krig är det inte arméer som vinner utan samhällen. Och det svenska samhällets styrka vilar på pelare som byggts under lång tid.

Den första pelaren är institutionellt förtroende. Sverige rankas konsekvent bland de länder i världen där medborgarna har högst förtroende för sina offentliga institutioner. Hälso- och sjukvården, skolan, rättsväsendet, public service. Det förtroendet är inte givet. Det är inte en naturresurs. Det upprätthålls dagligen av de människor som arbetar i dessa institutioner.

Den andra pelaren är fakta och evidens. I en tid då desinformation industrialiseras och algoritmisk arkitektur belönar känsla framför sanning, har den som förvaltar verifierad kunskap och evidensbaserad praktik ett kapital som inte kan kopieras av en trollfabrik och inte kan fabriceras av en AI. Vården lever på det kapitalet varje dag. Varje diagnos, varje behandlingsbeslut, varje folkhälsoinsats vilar på förmågan att skilja det som är sant från det som bara låter sant.
Den tredje pelaren är tillit. Mellan medborgare och institutioner, mellan professioner, mellan nivåer i samhällsorganisationen. Den tilliten gör att ett samhälle kan mobilisera snabbt, agera samordnat och behålla sin sammanhållning under press. Det är exakt den tilliten som informationskrigföring syftar till att underminera. Och det är exakt den tilliten ni förvaltar.

Sverige har mött den här typen av utmaning förut. På 1920-talet stod Europa inför radions genombrott. Nazityskland visade snart vad som kunde ske när ett nytt massmedium blev propagandaverktyg. Sveriges svar var institutionsbyggande. AB Radiotjänst grundades 1924, modellerat efter BBC, med starkt engagemang för folkbildning och oberoende. Tre ledstjärnor formade svensk mediepolicy. Parlamentariskt ansvar, folkbildning som primärt syfte och lika tillgång för alla. Under 67 år drevs svensk broadcasting helt på icke-kommersiell basis. Idag lyssnar 7,4 miljoner av 10,6 miljoner invånare på Sveriges Radios kanaler varje vecka. Staten satte ramarna men styrde inte innehållet. Det var ett institutionellt svar på ett institutionellt problem, och det höll.

Nu behövs samma typ av institutionellt svar, men med annan teknologi. Och här är en distinktion central, den mellan plattform och protokoll. En plattform är en sluten trädgård där ett företag sätter alla regler, styr algoritmerna och äger relationerna. Det är Facebook. Det är X. Det är TikTok. Ett protokoll är en öppen standard som alla kan bygga på och ingen enskild aktör kontrollerar. E-post fungerar så. Webben fungerar så. Ingen äger dem. Alla kan använda dem. Det öppna protokoll som bär Mastodon och en rad andra tjänster, och det protokoll som bär Bluesky, erbjuder nu reella alternativ för social kommunikation. Europeiska kommissionen driver redan en egen instans. WordPress har integrerat stöd för öppna protokoll. Det är inte marginella experiment. Det är begynnelsen av en annan infrastruktur.

EU:s Digital Services Act och Digital Markets Act utgör viktiga regulatoriska verktyg. DSA ställer krav på transparens, riskbedömning och forskaraccess till data. DMA inkluderar interoperabilitetsbestämmelser som kan tvinga dominerande plattformar att tillåta kopplingar till konkurrerande tjänster. Men reglering är till sin natur reaktiv. Det behövs proaktiva investeringar i öppen infrastruktur, och det behövs en politisk vilja att prioritera det.

Det handlar inte om att avveckla de kommersiella plattformarna. Vi har både Liseberg och stadsbibliotek i Göteborg. Vi har både köpcentrum och torg. Digitala tivolin med sina algoritmer och sin uppmärksamhetshandel duger för nöje. Men de platser där opinionsbildning sker och samhällets riktning avgörs förutsätter en annan logik, en som inte är designad för att maximera ilska utan för att möjliggöra samtal. Det är en distinktion som politiken behöver ta på allvar.
Tänk i visioner. Sveriges Radio och SVT publicerar via öppna protokoll.

Kommuner driver egna instanser för medborgardialog. Myndigheter når ut direkt till medborgarna, genom egen teknik, på öppet protokoll. Civilsamhällets organisationer, idrottsföreningar, studieförbund, fackföreningar, har platser i samma nätverk, men i egen regi och med egen rådighet. Medier publicerar mot samma protokoll med sina olika affärsmodeller. I ett federerat system ligger data fördelat på flera noder, ofta lokalt. Om en del slås ut fortsätter resten att fungera. Det stärker motståndskraften i kris och i krig, och det bygger ett informationslandskap som inte är beroende av ett fåtal aktörers välvilja.

Inför valet den 14 september 2026 har Sverige fortfarande bland de starkaste institutionella förutsättningarna i världen för ett fritt demokratiskt samtal. Regeringens permanenta koordineringsorgan för valskydd samlar Säkerhetspolisen, Polismyndigheten, MPF, MSB och det nationella cybersäkerhetscentret. Men institutionellt skydd räcker inte om infrastrukturen det samtalet förs genom kontrolleras av andra.

Ni som leder offentlig verksamhet i Region Skåne är en del av de pelare som bär samhället. Ert förtroende hos medborgarna, er tillgång till fakta och evidens, den tillit ni bygger i varje möte med de människor ni finns till för. Det är inte bara värden att vårda. Det är strategiska tillgångar i ett samhälle under press.
Svåra tider föder handlingskraft. De föder innovation. De föder samarbeten som inte hade uppstått utan pressen. Sverige har mött den typen av utmaning förut och svarat med institutionsbyggande som höll i generationer. Nu är det vår tur att vara en del av det svaret.

Demokratin försvaras inte av abstrakta principer. Den försvaras av konkreta beslut, om vilka system vi bygger, vilka plattformar vi väljer, vilken infrastruktur vi investerar i. Men den försvaras också av något enklare och mer grundläggande. Av att de institutioner medborgarna vänder sig till i sin vardag fortsätter att vara pålitliga, kunskapsbaserade och tillgängliga. Samtalet vi inte äger kan vi inte försvara. Men det samhälle vi bygger tillsammans kan ingen algoritm ersätta.

#Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #Svenska

Tankar om den fria tanken

Idag, den sjätte mars 2025 höll Kommittén för demokratins röstbärare seminariet ”Demokratins Röstbärare – hot, ansvar och handlingskraft” i Konstakademiens hörsal i Stockholm. Kommittén bildades 2024 och samlar organisationer och individer från kulturen, journalistiken och forskningen kring gemensamma demokratiutmaningar. Jag inledde seminariet med ett anförande om de rum demokratin behöver, om hur de digitala plattformarna förändrat villkoren för den fria tanken, och om vad som krävs av oss nu. Därefter delade journalisten och författaren Erika Bjerström och artisten Lisa Nilsson sina vittnesbörd, i ett samtal lett av Anna Herdenstam. Det här är mitt anförande, i det närmaste i det skick det framfördes.

Foto: Angelica Gerde

Det här rummet ritades av någon.

Stolen ni sitter i. Akustiken och tekniken som bär min röst till er. Avståndet mellan oss. Ingenting av detta är en slump. Konstakademiens hörsal har en arkitektur, och den här arkitekturen bär med sig ett löfte. Att en röst ska kunna nå alla, och att alla ska kunna se den som talar.

Det är så demokrati alltid har börjat. Inte med en idé, utan med ett rum.

Tänk på de rum vi har ritat för att tänka tillsammans. Folkrörelsernas samlingslokal, med stolarna i en ring för att ingen ska sitta högre än någon annan. Kommunfullmäktiges kammare, med talarstolen riktad mot åhörarna och åhörarläktaren ovanför. Biblioteket med sina öppna hyllor, där kunskapen är ordnad men fri att nå. Caféet med sina småbord, där samtal börjar utan dagordning. Varje rum är ett påstående om hur människor ska förhålla sig till varandra. Och varje rum bidrar till att forma vilka tankar som blir möjliga att tänka i det.

Det insåg medieteoretikern Marshall McLuhan redan på sextiotalet. Hans berömda formulering att mediet är budskapet handlade inte om teknik. Den handlade om att formen vi kommunicerar genom aldrig är neutral. Tryckpressen gjorde det möjligt att tänka i långa, sammanhängande resonemang. Radion samlade en nation kring samma röst, på gott och ont. Televisionen förändrade politiken genom att göra bilden till ett centralt verktyg för att forma argument. Varje nytt medium har ritat ett nytt rum för tanken. Och rummen har alltid varit med att forma de berättelser som berättas i dem.

Men nu lever vi i rum som ingen demokratisk process har ritat.

1996 skrev John Perry Barlow, textförfattaren från Grateful Dead och medgrundaren av Electronic Frontier Foundation, sin berömda deklaration. Cyberrymdens självständighetsförklaring. ”Ni, industrivärldens regeringar, ni trötta jättar av kött och stål, jag kommer från cyberrymden, tankens nya hem. Å framtidens vägnar ber jag er från det förgångna. Lämna oss ifred.” Det var vackert. Det var naivt. Och det var helt fel. Det fria rummet förblev inte fritt. Det blev en marknad, men också ett vapen, och ett verktyg för övervakning och kontroll.

De digitala plattformarna där vi tillbringar närmare sju timmar om dagen som svenskar, sju timmar, är inte kommunikationsverktyg. De är rum. De har en arkitektur. Algoritmer bestämmer vad vi ser och i vilken ordning. De bestämmer vilka röster som förstärks och vilka som tystas. De bestämmer vad som känns angeläget och vad som försvinner ur synfältet. De är ritade, inte för den fria tanken, utan för vår uppmärksamhet. Det är vår uppmärksamhet som är produkten.

Vi vet att vår mentala arkitektur gör oss sårbara i dessa rum. Att vi dras till det som bekräftar vad vi redan tror, reagerar starkare på hot än på möjlighet. Algoritmerna är byggda för att utnyttja precis dessa reflexer. Det digitala rummet är inte bara ritat utan oss. Det är ritat mot oss.

Och det är här berättelsen blir geopolitisk.

I Kina har staten byggt det mest genomgripande övervakningssystemet i mänsklighetens historia. Hundratals miljoner kameror med ansiktsigenkänning. Ett socialt kreditsystem som kopplar ditt beteende till dina rättigheter. Och Kina exporterar denna modell genom företag som Huawei och ZTE, genom vad man kallar den digitala sidenvägen.

I Iran stängdes internet ned i januari i år under folkliga protester. Regimen har infört ett tvåklassystem. Vita SIM-kort till vissa statsanställda och säkerhetstjänster ger obegränsad tillgång. Vanliga iranier lever bakom filter och VPN-förbud. Det digitala rummet i Iran är ritat för att skydda regimen mot sitt eget folk.

I Ryssland lanserade Kreml förra året super-appen MAX, sedan september förinstallerad på alla nya telefoner. WhatsApp, YouTube och Instagram är blockerade. Apple har tvingats ta bort närmare hundra VPN-appar från ryska App Store. Appen Max är kopplad till FSB:s övervakningssystem med tillgång till position, kontakter, kamera, mikrofon. Sjuttio miljoner ryssar använder den hittills, och inte frivilligt.

Auktoritära stater har förstått något som demokratier fortfarande tvekar inför. Att den som kontrollerar det digitala rummet kontrollerar vilka tankar som kan tänkas i det.

Men det är inte bara stater vi traditionellt kallar auktoritära som vi behöver tala om idag. I januari förra året avskaffade Meta sitt faktagranskningsprogram. Mark Zuckerberg träffade Donald Trump på Mar-a-Lago och algoritmerna ställdes om. Under samma veckor undertecknade Trump en presidentorder om att återställa yttrandefriheten med den ena handen och stängde med den andra ut nyhetsbyråer som vägrade anpassa sin rapportering.

V-Dem-institutet vid Göteborgs universitet konstaterade i sin senaste rapport att USA genomgår den snabbaste autokratiseringen i landets moderna historia, och att antalet autokratier i världen för första gången på tjugo år överstiger antalet demokratier. Och den amerikanska nationella säkerhetsstrategin, antagen i december, talar öppet om att stödja vad man kallar patriotiska rörelser inom europeiska nationer. Om att EU skulle underminera politisk frihet.

Vi går till val i Sverige i september i år. Riksdag, regioner, kommuner. Det demokratiska samtal som ska föregå det valet äger till stor del rum på plattformar ägda av amerikanska företag, på en infrastruktur vi inte har rådighet över, i ett rum vi inte har ritat. Samtidigt som den stat där dessa företag har sitt säte aktivt syftar till att förskjuta den europeiska politiska ordningen.

Jag har själv valt bort Metas plattformar, X och TikTok. Jag försöker använda tjänster byggda på öppna protokoll framför slutna plattformar. Men jag lever ändå i samma digitala värld. Jag ser vilken värld mina barn, sexton och tretton, växer upp i. Hur deras världsbilder formas i rum som varken de eller jag har valt. Det här är inte abstrakt. Det här är nu.

Hur fri är tanken i ett rum som ritats av den som inte vill att du ska tänka fritt?

Det finns ett narrativ som sköljer över oss, och det är ett av de farligare i vår tid. Och det är att detta är oundvikligt. Att tekniken utvecklas som den utvecklas, att uppmärksamhetsekonomin är en naturlag. Det som kallas för teknikdeterminism. Att föra sig med argument om att tekniken blir som den kommer bli låter som en analys, men det är mer av en resignation. Ett bekvämt alternativ till att faktiskt göra något.

Det är dessutom inte sant.

Demokratin har alltid handlat om att rita rum. Vi ritade tryckfrihetsförordningen 1766, världens första, för att skapa ett rum där makt kunde granskas. Vi ritade folkrörelserna på artonhundratalet för att ge röster utan makt ett rum att höras i. När erfarenheterna av nazistisk propaganda visade vad som händer när en stat tar kontroll över medierna ritade vi public service. Inte för att staten skulle tala till folket, utan för att folket skulle nås av information fri från den med mest makt eller mest pengar. Varje gång tekniken förändrade villkoren för den fria tanken svarade demokratin genom att rita nya rum. Det var aldrig oundvikligt att det skulle gå bra. Det var ett val, varje gång.

Det är vår tur nu.

Europeiska unionen har antagit Digital Services Act, den första lagstiftning som ställer krav på det digitala rummets arkitektur. Men det räcker inte med Bryssel. Det handlar lika mycket om vad vi gör i Sverige. Om hur vi som opinionsbildare, forskare, journalister och konstnärer förhåller oss till de rum vi verkar i. Om vilka rum vi bygger och vilka vi lämnar.

Jag ombads tala om den fria tanken. Den fria tanken behöver fria rum. Inte rum utan väggar, inte rum utan form, utan rum som är ritade med omsorg och med ett syfte. Att vi ska kunna tänka tillsammans, utan att någon annan bestämmer riktningen åt oss.

Det är dessa fria rum som auktoritära stater och krafter med alla medel försöker omskapa. Bland annat genom bryta sig in i och slå sönder våra befintliga rum, eller locka oss till att tro att ett annat rum som de kontrollerar, är där vi ska vara. Detta är vad som står på spel i vår tid.

Vi sitter här, i detta rum, idag. Någon ritade det för att möjliggöra just det här samtalet. Det var inte en slump. Det var ett val.

Nu behöver vi göra samma val igen. Rita rum för den fria tanken i en digital tid. Med samma omsorg, samma övertygelse, samma envishet som de som en gång ritade det rum vi sitter i just nu.

De rum vi ritar nu avgör vilka tankar som blir möjliga imorgon.

#Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #SocialMedia #Svenska

Trust is the target – Remarks for the Icelandic Media Commission’s symposium on disinformation and elections

https://youtu.be/tYBHpFjVbPo

Today, on March 4th, the Media Commission of Iceland held a symposium on disinformation and digital threats, ahead of upcoming elections and a referendum. I had been invited by Executive Director Elfa Ýr Gylfadóttir and her colleague Þóra Jónsdóttir to contribute a short recorded reflection, five minutes on how democracies like Sweden and Iceland are navigating an information landscape that has changed faster than our institutions have managed to adapt. I said yes with a sense that these are precisely the conversations that need to happen, not only among specialists but in the public spaces where politicians, civil servants, journalists and citizens meet. What follows is my contribution to that gathering.

Iceland is often described as one of the world’s most stable democracies. High trust in institutions, a small and tightly connected society, strong media traditions. Sweden is similar. And yet both of our countries are navigating something genuinely new. Something that doesn’t respect stable institutions or tightly connected societies. Something that is, in fact, specifically designed to exploit them.

Last year, the Swedish Psychological Defence Agency published a report on an organisation called the Social Design Agency. It is linked to Russian state interests. The report is based on thousands of leaked internal documents, and what it describes is not propaganda in the old sense. Not crude state television telling people what to think. What it describes is something more like an industrial operation.

The Social Design Agency creates fake copies of established newspapers. Websites that look exactly like The Guardian, or Le Monde, or Der Spiegel. Same layout. Same typography. Same feel. But the content is manipulated. Russian narratives embedded in formats that look completely legitimate. This material is then distributed across social media platforms, adapted for different languages, different audiences, different political contexts, in dozens of parallel versions running simultaneously. It is scalable, systematic, and increasingly powered by AI, for content production, for translation, for audience targeting.

And the goal is not to make you believe any single false story. The goal is cumulative. Every individual piece of content may seem marginal. But together they erode something fundamental. They erode trust. Trust in media. Trust in institutions. Trust in the shared reality that democratic conversation depends on.

This sets the scene for where we are now. Sweden is heading into its first election in an era where artificial intelligence has become genuinely ordinary. And Iceland, like every democracy, is in the same situation. This is the first period where the same technology that allows anyone to write convincing text, generate realistic images, clone voices, and produce video, is also available to anyone who wants to mislead, manipulate, and interfere.

AI is not only a threat. We already see it used to make information more accessible, to translate across languages, to help people understand complex issues. It can strengthen journalism. It can support fact-checking. It can make knowledge more democratic. But the same technology that can explain and illuminate can also confuse and deceive. And it allows the production of convincing content at a scale and speed that was simply impossible before. Text that sounds human. Voices that sound familiar. Images and video that look authentic.

We do not yet know exactly how this will affect elections in our countries. But we know that other democracies have already experienced how AI-generated content has been used in election campaigns and in influence operations. And we know that those who want to undermine trust in democratic institutions now have tools available to them that simply did not exist a few years ago.

That raises questions I think all of us need to carry with us. How do we equip citizens to navigate an information environment where it becomes increasingly difficult to tell what is real and what is fabricated? How do we navigate when the platforms themselves, where information spreads, can deliberately decide what you and I see, and what we don’t? What is the role of public education when the basic capacity to evaluate information is being challenged in fundamentally new ways? And how do we collaborate across sectors to meet something that no single actor can handle alone?

I don’t think the answers are given. But I think we have a shared responsibility to ask the questions. To take them seriously. And to work together to find answers.

Because what is ultimately at stake is something we tend to take for granted. That we as citizens can trust the information that forms the basis of our decisions. That we can have a public conversation built on facts rather than fabrications. That our democracy rests on a foundation of shared reality.

That is what is at play now. Not the technology itself. But what it means for our collective ability to make informed decisions about our shared society. Together.

#AI #Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #English #SocialMedia

En reflektion om att namnge det man ser

Torsdagen den 5 februari 2026 använde jag för första gången offentligt ordet fascism för att beskriva den rådande amerikanska regimen under Donald Trump. Det skedde vid två tillfällen samma dag, först inför gymnasieelever från i Lidingö och ukrainska elever via videolänk, och sedan vid en föreläsning samma eftermiddag på Försvarshögskolan om hybridkrigföring och psykologiskt försvar. Vid det första tillfället ställde en av eleverna, en ung man, en fråga som jag burit med mig sedan dess. Han frågade, rakt och utan omsvep, på vilka grunder jag använde ett sådant ord.

Det var en utomordentlig fråga. Den här texten är mitt försök att ge ett svar. Det är en prövning av en tanke, inte ett slutgiltigt omdöme. Det finns forskare som ägnat hela sina karriärer åt de frågor jag här bara berör ytan av. Men det är ett sätt för mig att sätta ord på mitt resonemang, de källor jag lutat mig mot, och varför jag landat där jag landat.

Jag har en personlig relation till USA som gör frågan angelägen på ett sätt som går bortom det analytiska. Min pappa fick jobb i Nashville i slutet av 1980-talet, och jag ville bo med honom under ett par av mina tonår. Det blev formativa år. Nashville var en djupt religiös stad, men inte på det enhetliga sätt man kanske föreställer sig. Protestantismen genomsyrade allt; baptistkyrkor, metodistkyrkor, Church of Christ. Söndagarna bjöd på en tyngd jag aldrig upplevt hemma i Sverige. Men det som verkligen slog mig var allt det andra. Countrymusiken som en sorts grundton i staden, gospeltraditionen i de svarta kyrkorna, den amerikanska söderns egen rytm av mat, berättelser och umgängesformer. Det var en värld långt bortom allt jag kunnat föreställa mig i Sverige. Nashville var också en segregerad stad, och den okonstlade vänligheten jag mötte var inte tillgänglig för alla. Men som tonåring fick jag i USA komma att uppleva många formativa ögonblick. Jag såg Kuwaitkrigets start och kalla krigets avslut genom den amerikanska televisionens lins, och känslan av att en ny tid höll på att börja var påtaglig. Berlinmuren föll, och det kändes som att hela världen öppnade sig. Det Amerika jag fick ta del av var brokigt, motsägelsefullt och fullt av problem, men det trodde på sina egna principer. Att alla människor, åtminstone i princip, var utrustade med okränkbara rättigheter. Att ingen stod över lagen. Att makt begränsades av institutioner.

Fascism är ett av de mest omstridda begreppen i modern politik. Historikern Ian Kershaw har liknat försöket att definiera det vid att spika fast gelé på en vägg. Forskare som statsvetaren Sheri Berman vid Barnard College, Columbia University, har argumenterat för att auktoritär populism bättre fångar den typ av fenomen vi ser i USA, och det är en invändning som förtjänar att prövas. Samtidigt har många andra forskare under mer än ett halvsekel arbetat med att ringa in fascismens kärna, och det finns idag en rik forskningslitteratur. Flera forskare och författare har format mitt tänkande.

Umberto Eco, den italienske författaren och forskaren som kanske mest är känd för romanen Rosens namn men som också var en av Europas ledande intellektuella, växte själv upp under Mussolinis Italien. Han publicerade 1995 sin essä ”Ur-Fascism” och argumenterade för att fascism inte är ett sammanhållet ideologiskt system utan en konstellation av fjorton egenskaper som förenas genom det han kallade familjelikhet. Traditionskulten, handlingens primat, avvikelse som förräderi, rädsla för olikhet, besatthet av konspirationer, fienden som samtidigt övermäktig och patetisk. Dessa drag bildar inget slutet system, men redan närvaron av ett fåtal av dem kan vara tillräcklig för att en fascistisk logik ska ta form.

Robert Paxton, historiker vid Columbia University, erbjöd en strängare definition i sitt standardverk The Anatomy of Fascism. Fascism bör förstås utifrån vad den gör snarare än vad den säger sig vara, menade Paxton, med fokus på upptagenheten vid samhällets förfall, kulter av enhet och renhet, och en rörelse som i samverkan med traditionella eliter överger demokratiska friheter och eftersträvar inre rening och yttre expansion. Paxton beskriver också fascismens stadier, från rörelse till regim till radikal stat.

Roger Griffin vid Oxford Brookes University destillerade allt till vad jag finner vara den kanske mest användbara och avgränsade definitionen. Myten om nationens pånyttfödelse ur förfallets aska, det han kallar palingenetisk ultranationalism. Det första ledet betyder helt enkelt återfödelse. Utan den visionen om återfödelse kan vi tala om korruption eller autokrati, men inte om fascism.

Ruth Ben-Ghiat, historiker vid New York University, visade i boken ”Strongmen: Mussolini to the Present” hur auktoritära ledare från Mussolini till idag följer gemensamma mönster. Personkultens uppbyggnad, propagandans systematisering, institutionell erosion genom gradvisa snarare än dramatiska ingrepp, och bruket av korruption som maktmedel. Hennes arbete formar den jämförelse som förbinder mellankrigstidens fascism med samtida auktoritära regimer.

Utifrån dessa forskares arbete har jag försökt ge uttryck för vad jag ser känneteckna fascism. En ultranationalism buren av en myt om nationens återfödelse ur förfall. En ledarkult. En politisk logik som behandlar motståndare som existentiella fiender snarare än legitima opponenter. Ett förhärligande av styrka som självlegitimerad ordning. Systematiska angrepp på rättsstat, pressfrihet och akademi. Retorisk och juridisk avhumanisering av utpekade grupper.

Timothy Snyder, historiker vid Yale University och en av de mest framträdande samtida forskarna om demokratins sårbarheteter, har beskrivit sambandet mellan sanning och fascism med en tydlighet som lämnar lite utrymme för tvekan. Att överge fakta är att överge friheten, för om inget är sant kan ingen kritisera makten, eftersom det inte längre finns någon grund att stå på. Insikten bär direkt på frågan om namngivning. Att vägra benämna det man ser, när de analytiska redskapen finns tillgängliga, är inte återhållsamhet. Det är att ge upp det språk utan vilket motstånd inte kan få komma till uttryck.

Frågan är vad dessa definitioner och beskrivningar ger oss när de ställs mot det som faktiskt har hänt. Jag har valt att fokusera på handlingar snarare än på uttalade avsikter, och det valet är inte bara metodologiskt utan också etiskt. Om vi utgår från dokumenterade beslut och deras konsekvenser skapar vi lättare en gemensam grund att stå på. Vi kan vara oense om vad händelserna betyder. Vi kan nå olika slutsatser. Någon annan kan läsa samma faktaunderlag och mena att auktoritär populism eller något annat begrepp bättre beskriver det vi ser. Men då har vi åtminstone en delad utgångspunkt i det som faktiskt inträffat, och det är på den grunden en meningsfull diskussion kan föras.

Hannah Arendt, den politiska tänkare vars arbete om totalitarismens ursprung fortfarande utgör det kanske djupaste försöket att förstå hur fria samhällen upphör att vara fria, beskrev i sin essä ”Truth and Politics” vad som händer när den grunden vittrar. Resultatet av att konsekvent och fullständigt ersätta faktisk sanning med lögner, skrev hon, är inte att lögnerna accepteras som sanning och sanningen avfärdas som lögn, utan att det sinne med vilket vi orienterar oss i den verkliga världen håller på att förstöras. Det är inte lögnen i sig som utgör det yttersta hotet, utan att vår gemensamma förmåga att skilja sant från falskt monteras ned.

Stephen Miller, Vita husets chefsrådgivare och en av de mest inflytelserika arkitekterna bakom Trumps inrikes- och migrationspolitik, höll den 21 september 2025 tal vid minnesstunden för Charlie Kirk, grundaren av den konservativa ungdomsorganisationen Turning Point USA som mördades tio dagar tidigare. Inför tiotusentals åhörare i Glendale, Arizona, riktade Miller sig mot den politiska oppositionen med ord som ”Ni har ingenting. Ni är ingenting. Ni är ondska. Ni är svartsjuka. Ni är avund. Ni är hat,” och ”Ni kan bygga ingenting. Ni kan producera ingenting. Ni kan skapa ingenting.” Talet kulminerade i orden ”Vi är stormen.” Den 5 januari 2026 formulerade Miller den underliggande principen i en intervju med CNN:s Jake Tapper: ”Vi lever i en värld som styrs av styrka, som styrs av kraft, som styrs av makt. Det är de järnlagar som styrt världen sedan tidernas begynnelse.” Jonathan Rauch, författare och senior fellow vid Brookings-institutet, noterade i sin essä i The Atlantic att dessa ord kunde ha kommit direkt ur Mussolinis mun. Det är orden som stannar kvar hos mig. Inte för att de är chockerande, utan för att de artikulerar en världsbild där styrka är sitt eget berättigande, där makt inte behöver rättfärdigas av principer eller institutioner. Det är en världsbild som det Nashville jag kände, med alla sina brister, aldrig bekände sig till.

I Minneapolis, den 24 januari 2026, sköts den 37-årige intensivvårdssjuksköterskan Alex Pretti ihjäl av agenter från Customs and Border Protection. Pretti stod på gatan och filmade agenternas insats med sin mobiltelefon. Han bar vapen på ett lagligt sätt, men enligt videomaterial och vittnesuppgifter höll han sin telefon, inte ett vapen, i händerna när skotten föll. Agenter pepparsprejade honom och brottade ned honom innan de avlossade sina vapen. Inrikesminister Kristi Noem kallade hans agerande ”inhemsk terrorism.” Hans familj beskrev honom som en människa som dokumenterade det han såg. ICE har under Trumps andra mandatperiod förvandlats till den mest välfinansierade federala brottsbekämpande myndigheten i USA. Enligt NPR överstiger dess budget nu samtliga andra federala polismyndigheters sammantagna.

Rättstillämpningen har politiserats på ett sätt som saknar historiskt motstycke i amerikansk historia. Justitiedepartementet har använts för att utreda och åtala politiska motståndare. Enligt Reuters utsattes mer än 470 personer, organisationer och institutioner för vedergällning under de första tio månaderna, i genomsnitt mer än en per dag. Universitet hotades med miljarder i fryst finansiering. En reporter vid Washington Post utsattes för husrannsakan av FBI. V-Dem-institutet vid Göteborgs universitet konstaterade att USA genomgår ”den snabbaste pågående auktokratiseringsepisoden i USA:s moderna historia.” Trump har vid upprepade tillfällen använt avhumaniserande språk som ekar 1900-talets mörkaste decennier: politiska motståndare har beskrivits som de som ”lever som ohyra” inom landets gränser, och invandrare som de som ”förgiftar vårt lands blod.” I januari 2026 genomförde USA en militär operation mot Venezuela som resulterade i tillfångatagandet av president Maduro. Den officiella motiveringen var narkoterrorism, men operationen diskuterades öppet i termer av oljetillgångar och regionalt inflytande, en retorik som snarare påminde om imperialism än om rättsordning.

Trump vann demokratiska val, och MAGA-rörelsen har genuin folklig förankring. Det tvingar oss att konfrontera det historiska faktum att fascistiska rörelser aldrig saknat folkligt stöd, och att det finns reella problem i det amerikanska samhället, ekonomisk ojämlikhet, bristande tillit till institutioner, upplevd marginalisering, som utgör den grogrund ur vilken populistiska rörelser växer. Att analysera regimen innebär inte att förneka dessa problem, och det innebär inte att de medborgare som röstade för den är fascister. Men det mönster jag identifierar när jag lägger empirin bredvid den analytiska definitionen pekar i en tydlig riktning.

Ändå finns en tvekan, också hos mig, inför att använda ordet. Snyder beskriver i On Tyranny den mekanism han beskriver som att på förhand gå de auktoritära krafterna tillmötes. Huvuddelen av auktoritarismens makt skänks frivilligt; i tider som dessa tänker individer i förväg ut vad en mer repressiv regering kommer att vilja, och erbjuder sig utan att bli tillfrågade; en medborgare som anpassar sig på det sättet lär makten vad den kan göra. Att undvika ordet fascism, när empirin pekar dit, är inte försiktighet. Det är en form av just den försiktiget som ges på förhand, som Snyder varnar för.

Jonathan Rauch uttrycker i The Atlantic en distinktion jag finner avgörande. USA har, som han beskriver det, en fascistisk president som leder ett land med en liberal konstitution, vilket gör nationen till en slags hybridstat. Men landet har inte fallit för fascismen. Och det kommer det inte att göra, menar Rauch. USA har en fascistisk regim men inte en fascistisk stat. Regimen opererar på fascistiska principer. Men staten som helhet gör det inte. Domstolarna upprätthåller fortfarande ett visst oberoende. Delstaterna administrerar sina egna val. I Minneapolis visade medborgare att regimen inte kan operera utan konsekvenser. Paxtons stadieteori ger ytterligare precision. Den amerikanska utvecklingen uppvisar drag av de mellersta stadierna, där rörelsen har erövrat statsmakten men ännu inte fullt radikaliserats. Distinktionen är viktig, för den visar att kampen om demokratin inte är avgjord. Men den bör inte invagga i falsk trygghet. Ungerns premiärminister Viktor Orbán visade att en vald ledare systematiskt kan urholka demokratiska institutioner inifrån utan att formellt avskaffa dem.

Den jag ser vara den starkaste invändningen mot min analys, det är att begreppet fascism förutsätter en ideologisk samstämmighet. Något som Trump alldeles uppenbart saknar, och att termer som auktoritär populism eller det som statsvetarna Levitsky och Way kallar konkurrensbaserad auktoritärianism möjligtvis bättre beskriver vad vi ser. Det är en invändning jag känner är rimlig. Trumps rörelse saknar mellankrigstidens uniformerade massorganisationer. Trump själv saknar den ideologiska stringens som historisk fascism uppvisade; hans dragning åt fascismens former är snarare baserad på temperament än doktrin. USA:s konstitutionella arkitektur har hittills förhindrat fullständig kontroll. Historisk fascism involverade i sina yttersta konsekvenser avskaffandet av fria val, fullständig likriktning av media och systematiskt folkmord. Inget av detta har inträffat i USA. Min bedömning är att dessa skillnader inte innebär att begreppet är oanvändbart, men att det måste användas med precision. Det som utspelar sig saknar exakt historisk motsvarighet, men dess principer är inte nya.

Att namnge det man ser är inte riskfritt. Det kan förenkla, det kan provocera. Men att avstå från att namnge det, när mönstren är så tydliga, döljer mer än det avslöjar. Arendt uttryckte i The Origins of Totalitarianism vad som ytterst står på spel. Den ideala undersåten för totalitärt styre är inte den ideologiskt övertygade utan människor för vilka distinktionen mellan fakta och fiktion, och distinktionen mellan sant och falskt, inte längre existerar. Namngivningen är därför inte en akademisk övning utan en handling som upprätthåller de distinktioner som den auktoritära makten vill upplösa. Eco manade i sin essä; ”Ur-fascismen finns fortfarande runt oss, ibland i vardagskläder. Vår plikt är att avtäcka den och peka finger åt var och en av dess nya yttringar, varje dag, i varje del av världen.”

Den unge man som ställde sin fråga i Lidingö hade rätt i att kräva en grund att stå på. Den bästa grund jag kan erbjuda är den som litteraturen och empirin ger, och som jag förmår ge uttryck för. Texten är mitt försök att ge uttryck för min tanke om USA:s tillstånd, med alla de begränsningar ett sådant försök innebär. Kanske kommer någon annan att läsa samma empiri och nå en annan slutsats. Det vore välkommet. Men utgångspunkten behöver gå att dela, och den behöver vara förankrad i det som verkligen har ägt rum.

Referenser

NPR. (2023, 17 november). Trump called his political opponents ’vermin’ echoing language used by Hitler. NPR.

AP News. (2026, 24 januari). Minneapolis shooting: What we know about the death of Alex Pretti. Associated Press.

AP News. (2026, 3 januari). Venezuela: US military operation captures Maduro. Associated Press.

Arendt, H. (1968). Truth and politics. I Between past and future: Eight exercises in political thought (utökad uppl., s. 227–264). Viking Press.

Arendt, H. (1973). The origins of totalitarianism (Ny uppl.). Harcourt Brace Jovanovich. (Ursprungligen publicerad 1951)

Ben-Ghiat, R. (2020). Strongmen: Mussolini to the present. W. W. Norton & Company.

Berman, S. (2016). Populism is not fascism: But it could be a harbinger. Foreign Affairs, 95(6).

CNN. (2026, 6 januari). Stephen Miller on US foreign policy: Greenland, Venezuela, Colombia. CNN.

Eco, U. (1995, 22 juni). Ur-Fascism. The New York Review of Books, 42(11).

Griffin, R. (1991). The nature of fascism. Routledge.

Levitsky, S., & Way, L. A. (2010). Competitive authoritarianism: Hybrid regimes after the cold war. Cambridge University Press.

NPR. (2026, 21 januari). How ICE became the highest-funded US law enforcement agency. NPR.

NPR. (2026, 15 januari). FBI searches home of Washington Post reporter. NPR.

NPR. (2025, 25 april). Trump federal grants cuts to universities. NPR.

Paxton, R. O. (2004). The anatomy of fascism. Alfred A. Knopf.

PBS NewsHour. (2025, 21 september). At Kirk memorial, Trump escalates promises of political retribution. PBS.

Rauch, J. (2026, 25 januari). Yes, it’s fascism. The Atlantic.

Reuters. (2025, november). Trump retribution tracker: 470+ targets. Reuters.

Snyder, T. (2017). On tyranny: Twenty lessons from the twentieth century. Tim Duggan Books.

V-Dem Institute. (2025). Democracy report 2025: 25 years of autocratization. Göteborgs universitet.

#Demokrati #DemokratiskaSamtalet #Fascism #Svenska

Tankar om valåret i en tid av AI och informationspåverkan

https://youtu.be/1F759rUE4bg

Häromdagen ombads jag bidra med en inspelad introduktion till en paneldebatt på Folk och Kultur i Eskilstuna, om valåret som vi nu befinner oss i, och om hur det påverkas av AI och informationspåverkan. Ovan är sjäva inspelningen, som också finns i text nedan.

Förra året publicerade Myndigheten för psykologiskt försvar en rapport om den rysk-anknutna organisationen Social Design Agency. Den bygger på tusentals läckta interna dokument och visar hur informationspåverkan idag bedrivs systematiskt och i stor skala. Rapporten beskriver hur falska kopier av etablerade medier skapas. Sajter som till utseendet efterliknar till exempel The Guardian, Le Monde eller Der Spiegel. men där innehållet är manipulerat för att driva ryska narrativ. Materialet sprids via sociala medier, anpassas efter språk, målgrupp och politisk kontext och återkommer i många parallella versioner. Det här är inte klassisk propaganda i form av enskilda falska nyheter. Det är en produktionskedja, skalbar, systematisk och i ökande grad förstärkt av AI både för innehållsproduktionen, för översättning och målgruppsanpassning.

Påverkan är bred. Den riktar sig inte bara mot opinioner i ett enskilt land utan mot tilliten till medier, institutioner och i förlängningen det demokratiska samtalet som sådant. Effekten är kumulativ. Varje enskild falsk artikel kan vara marginell, men sammantaget förändras informationsmiljön. Och det är här den verkliga styrkan i den här typen av ny informationspåverkan ligger.

Jag berättar det här för att det sätter scenen för det vi nu går in i. Nu stundar det första svenska valår där artificiell intelligens har blivit en vardaglig företeelse. Det är det första valet där samma teknik som gör det möjligt att skriva texter, skapa bilder, generera röster och producera video också finns tillgänglig för den som vill vilseleda, manipulera och påverka. AI är naturligtvis inte bara ett hot. Vi ser redan hur den används för att göra information mer lättillgänglig, för att översätta mellan språk och för att hjälpa människor att förstå komplexa sammanhang. Den kan stärka journalistik, underlätta faktakoll och göra kunskap mer demokratisk. Men samma teknik som kan förklara och upplysa kan också förvirra och vilseleda. Den gör det möjligt att producera övertygande innehåll i en skala och med en hastighet som tidigare var omöjlig. Text som låter mänsklig. Röster som låter bekanta. Bilder och video som ser autentiska ut.

Vi vet ännu inte exakt hur det här kommer att påverka det svenska valet. Men vi vet att vi för första gången befinner oss i en situation där vi behöver förhålla oss till den här nya verkligheten. Vi vet att andra demokratier redan har erfarenheter av hur AI-genererat innehåll har använts i valkampanjer och i påverkansoperationer. Och vi vet att den som vill undergräva förtroendet för demokratiska institutioner nu har tillgång till verktyg som bara för några år sedan inte existerade. Det här väcker frågor som jag tror att vi alla behöver bära med oss.

Hur rustar vi medborgare för att navigera i en informationsmiljö där det blir allt svårare att avgöra vad som är äkta och vad som är fabricerat? Hur ska vi navigera när också själva plattformarna där informationen sprids medvetet kan välja vilket innehåll du och jag tar del av och vad vi inte tar del av? Vad är folkbildningens roll när själva grundförmågan att bedöma information utmanas på nya sätt? Hur kan bibliotek, skolor och medier stödja människors medieinformationskunnighet när spelreglerna förändras? Och hur samverkar vi över sektorer för att möta något som ingen aktör kan hantera på egen hand?

Jag tror inte att svaren på de här frågorna är givna. Men jag tror att vi har ett gemensamt ansvar att ställa dem, att ta dem på allvar och att arbeta tillsammans för att hitta svar. Det handlar ytterst om att värna något som vi lätt har för givet. Att vi som medborgare kan lita på den information som ligger till grund för våra beslut. Att vi kan föra ett offentligt samtal som bygger på fakta och inte på fabrikationer. Att vår demokrati vilar på en grund av delad verklighet. Det är det som står på spel nu när vi går in i det första valet i en tid av AI. Inte tekniken i sig, utan vad den betyder för vår förmåga att tillsammans fatta upplysta beslut om vårt gemensamma samhälle. Tack!

#AI #Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #SocialMedia #Svenska

Motstånd genom handling

Motstånd genom uppsägning. Det kanske låter torftigt, men med tillräckligt många som deltar, kan många små krafter genuint påverka. I januari 2026, ett år efter Donald Trumps återkomst till Vita huset, publicerade Amnesty International en rapport om tillståndet i USA. Auktoritära praktiker. Förödande erosion av mänskliga rättigheter. Samma månad placerade CIVICUS Monitor, som följer civila friheter och rättigheter globalt, USA på sin bevakningslista över länder med snabb försämring. Federala domare anklagade offentligt administrationen för att ignorera domstolsbeslut. Journalister stängdes ute från Vita huset. Oberoende myndigheter underordnades presidentämbetet genom dekret. Voice of America och Radio Free Asia hotades med nedläggning.

Det är i denna kontext Scott Galloway satte sig vid sitt skrivbord och skrev ett upprop. Resist and Unsubscribe.

Galloway är professor vid New York Universitys Stern School of Business och en av techindustrins mest ihärdiga kritiker. Han har i åratal varnat för plattformsföretagens koncentration av makt. Men nu handlade det om något annat. Nu handlade det om att de människor som kontrollerar den digitala infrastruktur vi alla är beroende av hade valt sida. Att Mark Zuckerberg, Tim Cook, Sundar Pichai och Sam Altman satt på första parkett i Kapitoliums rotunda när Trump svors in. Att var och en av dem donerat minst en miljon dollar till installationsceremonin. Att Elon Musk, som pumpat in över 300 miljoner dollar i valkampanjen, till och med haft en formell position i administrationen.

”Den här administrationen reagerar inte på upprördhet”, skrev Galloway. ”Den reagerar på ekonomiska signaler.”

Det är en tanke som kan låta cynisk men som rymmer en kärna av sanning. Protester kan ignoreras. Ilska och frustration går till att med att tjäna pengar på, genom annonsintäkter. Men när pengarna slutar flöda måste någon svara inför aktieägarna. Och i ett land där sju teknikföretag utgör mer än en tredjedel av börsindex S&P 500 finns det en sårbarhet som vanliga medborgare faktiskt kan utnyttja.

Galloways uppmaning är enkel. Under februari månad, avsluta dina prenumerationer hos de företag som möjliggör och stödjer administrationen. Amazon. Apple. Google. Microsoft. Netflix. Disney. Meta. OpenAI. Anthropic. Han inkluderade också företag som Dell, AT&T och FedEx, alla med kontrakt med immigrationsmyndigheten ICE. Samma ICE vars operationer i Minnesota i slutet av januari resulterade i två amerikanska medborgares död. En dags uppbrott från tjänster är irriterande för ett börsnoterat företag. En månad av nedgång är genuint problematiskt.

”Teknikföretagens vd:ar, som administrationen lyssnar på, har valt att strunta i den långsamma glidning mot fascism som nu syns”, skrev Galloway på Facebook.

Initiativet må vara amerikanskt, men det ekar av något som redan pågår i Europa. Här handlar det mindre om prenumerationer och mer om de enorma kapitalflöden som binder samman världens ekonomier. I januari 2026 meddelade den danska pensionsfonden AkademikerPension att de säljer hela sitt innehav i amerikanska statsobligationer före månadens slut. Omkring 100 miljoner dollar. Fondens investeringschef Anders Schelde var tydlig. USA har i grunden inte god kreditvärdighet. De amerikanska statsfinanserna fortsätter att försämras. Det var ett finansiellt beslut, betonade han, inte ett politiskt. Men tajmingen, mitt under president Trumps hot om att köpa eller ta Grönland, gjorde att beskedet fick en helt annan laddning. Danmarks statsminister Mette Frederiksen hade nyss sagt att en amerikansk attack på Grönland skulle innebära Natos slut.

Den amerikanske finansministern Scott Bessent svarade från Davos med den sortens arrogans som brukar föregå historiska misstag. Dansk investering, sa han, är lika irrelevant som Danmark.

Men Danmark är inte ensamt. I Sverige har pensionsjätten Alecta, som förvaltar hundratals miljarder kronor åt svenska löntagare, sålt merparten av sitt innehav i amerikanska statsobligationer sedan början av 2025. Det handlar om 70 till 80 miljarder kronor. Kapitalförvaltningschef Pablo Bernengo hänvisade till ökad risk kopplad till USA:s minskade förutsägbarhet, stora budgetunderskott och växande statsskuld. Tredje AP-fonden har gjort liknande bedömningar. Under 2025 flödade 57 miljarder kronor netto ut ur svenska fonder med fokus på Nordamerika.

Det finns en tendens att avfärda sådana rörelser som symboliska. Vad spelar det för roll om en dansk pensionsfond säljer obligationer för 100 miljoner dollar när den amerikanska statsskulden uppgår till tiotals biljoner? Men den frågan missar poängen. Marknader reagerar inte på absoluta tal utan på riktning, på förtroende, på vad signalerna säger om framtiden. Och när nordiska pensionsfonder, kända för sin försiktighet och sina långa planeringshorisonter, börjar peka mot utgången skickar det ett meddelande som är svårt att ignorera.

I Frankrike talade president Macron vid World Economic Forum i Davos om EU:s behov av att använda sin ekonomiska makt mot amerikansk aggression. Han kallade det en handelsbazooka. Tesla, som blivit en symbol för Musks politiska transformation, såg sin europeiska försäljning falla med 43 procent under 2025. I Berlin rapporterade organisationen Topio om långa köer av människor som ville ha hjälp att rensa sina telefoner från amerikanska tjänster.

För egen del har jag under det senaste åren sakta men säkert byggt om min digitala infrastruktur. En Synology NAS står nu i mitt hem och lagrar mina filer istället för att de vilar på servrar i någon av Googles eller Amazons anläggningar. Immich är på väg att ersatta Google Foto. Proton har ersatt Gmail. Metas produkter lämnade jag för länge sedan, och X är sedan åratal ett minne. Det är inte alltid enkelt och sällan bekvämt, men varje gång jag stöter på friktion påminns jag om varför jag gör det. Beroendet av infrastruktur som kontrolleras av företag vars värderingar jag inte delar, och vars hemlands demokrati håller på att vittra sönder, är en sårbarhet jag kan välja att minska.

Det finns inga enkla svar. Den som väntar på en perfekt lösning kommer att vänta för evigt. Men kanske är det just därför Galloways uppmaning resonerar med så många. Den kräver inte perfektion, bara riktning. En månad. Några avslutade prenumerationer. En signal om att marknaden inte är en opåverkbar naturkraft utan summan av miljontals små val. Och kanske, i förlängningen, en påminnelse om att de som kontrollerar den digitala infrastrukturen inte är immuna mot de krafter som en gång byggde den.

Demokratiforskaren Steven Levitsky, som studerat auktoritär utveckling världen över, sa nyligen att Trumps andra mandatperiod är det mest aggressiva och öppet auktoritära fallet av demokratisk tillbakagång han sett. The Century Foundation, som mäter demokratisk hälsa, konstaterade att USA under 2025 gled djupt in i auktoritärt styre.

Det börjar med något så litet som en prenumeration. Men det handlar om något mycket större.

#Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #Svenska #Ukraina

Måste våra demokratiska samtal vara dömda att delas på digitala tivolin?

Foto från sändningen i morgonens TV4-inslag finns att se här.

I morse satt jag i TV4:s studio och talade om ett ämne som följt mig i över ett decennium. Men nu börjar samtalet få allt större spridning och intresse. Vi har byggt vårt offentliga samtal på mark vi inte äger, med regler vi inte själva bestämmer över. Den digitala infrastrukturen har blivit lika samhällskritisk som el och vatten. Våra telefoner är inte längre bara verktyg; de är platser där vi formar våra uppfattningar, utbyter idéer och deltar i det demokratiska samtalet.

Den digitala offentliga infrastruktur som i dag bär upp stora delar av våra demokratiska samtal verkar på en marknad där uppmärksamhet är valutan och där polarisering ofta är den mest lönsamma varan. Med andra spelregler hade det kunnat se annorlunda ut.

Algoritmerna som styr vad vi ser på kommersiella sociala medieplattformar är utformade för att maximera engagemang. Innehåll som väcker starka känslor, som provocerar och polariserar, tenderar att premieras eftersom det får oss att stanna kvar. Det gäller oavsett om vi talar om X, TikTok, Instagram eller YouTube.

Under presidentkampanjen i USA 2024 genomförde forskare ett preregistrerat fältexperiment på X där 1 256 användare fick sina flöden omrangordnade i realtid under tio dagar. Resultaten, som senare publicerades i tidskriften Science, visade att ökad exponering för polariserande innehåll påverkade deltagarnas affektiva inställning till politiska motståndare på ett mätbart sätt. Motsatt effekt kunde observeras när exponeringen minskade.

En annan studie, publicerad i Harvard Kennedy School Misinformation Review, analyserade 51 680 politiska TikTok-videor från det amerikanska presidentvalet 2024. Forskarna fann att toxiskt och partiskt innehåll i genomsnitt genererade högre engagemang än mer sakligt material.

Meta har parallellt infört begränsningar för politiskt innehåll på Instagram, utan att tydligt definiera vad dessa innebär i praktiken. Granskningar av ett urval politiska konton visade att räckvidden för sådant innehåll minskade kraftigt efter policyförändringarna våren 2024, i vissa fall med över hälften.

YouTube har under längre tid kritiserats för att skapa en återkopplingseffekt där användare som tittar på politiskt vinklat material leds vidare till allt mer likartat, och ibland mer extremt, innehåll. Forskningen ger inget entydigt svar på graden av radikalisering, men pekar på hur rekommendationssystem kan förstärka redan existerande preferenser.

I november 2025 publicerade Sky News Data and Forensics en nio månader lång granskning av X i brittisk kontext. Analysen visade att plattformens algoritmiska logik systematiskt förstärkte synligheten för högerorienterat och extremt innehåll. Politiker och opinionsbildare som plattformsägaren själv öppet stödjer uppvisade avsevärt högre räckvidd än jämförbara konton.

I februari 2023 rapporterade flera medier att X införde en särskild algoritmisk regel för att säkerställa ökad synlighet för Elon Musks egna inlägg, efter att hans aktivitet under Super Bowl-helgen fått lägre genomslag än förväntat. Händelsen illustrerar hur plattformsägare kan ingripa direkt i synlighetslogiken till egen fördel.

Mönstret återkommer i frågor om innehållsmoderering. Under vintern 2025–2026 visade granskningar att X:s AI-verktyg Grok i stor skala kunde användas för att generera sexualiserade bilder utan samtycke, så kallad digital avklädning. Detta ledde till nationella blockeringar och restriktioner i bland annat Malaysia och Indonesien. I januari 2026 beordrade EU-kommissionen X att bevara all intern dokumentation relaterad till Grok för vidare tillsyn enligt gällande lagstiftning.

I december 2025 fastställde EU-kommissionen att X brutit mot flera centrala bestämmelser i Digital Services Act och utfärdade böter på 120 miljoner euro. Överträdelserna gällde bland annat vilseledande användning av verifieringsmärken, bristande transparens kring annonsering och otillräcklig tillgång till plattformsdata för forskare. Reglering fungerar, men den är långsam, och tiden arbetar sällan till demokratins fördel.

Samtidigt ser vi en tilltagande geopolitisk instabilitet. V-Dem-institutet vid Göteborgs universitet, ett av världens ledande forskningsinstitut för demokratimätning, har följt utvecklingen i USA noggrant. I intervjuer hösten 2025 bedömde institutets föreståndare att USA enligt V-Dems kriterier då bör klassas som en elektoral autokrati. Han beskrev utvecklingen som ett frontalangrepp på demokratiska institutioner som går snabbare än väntat. Det är i USA, liksom i Kina, som stora delar av den globala digitala infrastrukturen har sin hemvist.

Sociala medier är inte konstruerade som demokratiska torg. De är designade som digitala köpcentrum eller nöjesfält, med syftet att engagera, underhålla och hålla kvar användaren. Det är inget fel på nöjesfält. Men de är en tveksam plats för ett samhälles viktigaste demokratiska samtal. Problemet fördjupas av att plattformarna är slutna system. Ett meddelande på Facebook kan inte nå någon på TikTok. Det är ett medvetet designval, inte en teknisk nödvändighet.

Samma företag som i dag böjer sig för juridiska påtryckningar har också visat en vilja att avsluta principiella konflikter genom ekonomiska uppgörelser. Meta, X och YouTube har tillsammans betalat cirka 59,5 miljoner amerikanska dollar i förlikningar efter att Donald Trump stämt dem för kontosuspensionerna efter stormningen av Kapitolium den 6 januari 2021.

Det finns alternativ. Federerade protokoll som ActivityPub gör det möjligt att kommunicera mellan olika tjänster utan att vara inlåst i en enskild plattform. Mastodon och Bluesky visar att sociala nätverk kan byggas så att användaren har större kontroll över sitt flöde. Europeiska kommissionen driver i dag en egen Mastodon-instans, där EU:s digitala kommissionär rapporterar från internationella möten som World Economic Forum i Davos. Flera europeiska myndigheter, bland annat i Nederländerna och Tyskland, har etablerat närvaro på decentraliserade nätverk.

Det finns också mer offensiva strategier. Begreppet adversarial interoperability beskriver hur nya tjänster kan utvecklas för att fungera tillsammans med etablerade system utan de dominerande företagens godkännande. Så kunde Apple en gång läsa Microsofts Office-filer, och så kunde Facebook i sin tid låta användare hålla kontakt med vänner på MySpace. Lagstiftning kan på samma sätt tvinga fram öppenhet, kräva transparens i algoritmiska system och ge användare rätt att flytta sin data mellan plattformar. Digital Services Act är ett steg i den riktningen. Det är inte spännande. Men demokrati behöver inte vara spännande. Den behöver fungera.

Frågan jag bar med mig in i TV-studion i morse är densamma som jag bär med mig därifrån. Vi har byggt vårt offentliga samtal på mark vi inte äger. Frågan är inte om algoritmerna påverkar oss. Det vet vi nu. Frågan är vad vi tänker göra åt det.

Samtalet i TV4 Nyhetsmorgon sändes den 22 januari 2026 och finns att se på TV4 Play.

Referenser (APA 7)

Biswas, A., et al. (2025, August 20). Toxic politics and TikTok engagement in the 2024 U.S. election. Harvard Kennedy School Misinformation Review.

Doctorow, C. (2019, June 7). Adversarial interoperability: Reviving an elegant weapon from a more civilized age to slay today’s monopolies. Electronic Frontier Foundation.

European Commission. (2025, December 4). Commission fines X €120 million under the Digital Services Act.

Haroon, M., Chhabra, A., Liu, X., Mohapatra, P., Shafiq, Z., & Wojcieszak, M. (2022). YouTube, the great radicalizer? Auditing and mitigating ideological biases in YouTube recommendations. arXiv.

Heath, C. (2020). Det demokratiska samtalet i en digital tid: Så stärker vi motståndskraften mot desinformation, propaganda och näthat (SOU 2020:56). Regeringskansliet.

Piccardi, T., Saveski, M., Jia, C., Hancock, J., Tsai, J., & Bernstein, M. (2024). Feed effects on online political attitudes. Science.

Reuters. (2026, January 8). EU commission orders X to retain Grok documents until end-2026.

Sky News Data and Forensics. (2025, November 6). The X effect: How Elon Musk is boosting the British right.

The Guardian. (2025, January 29). Meta agrees to $25m settlement with Trump over account suspension.

The Guardian. (2026, January 12). Malaysia blocks Grok after AI chatbot generates fake sexualised images.

The Guardian. (2026, January 22). Grok AI generated millions of sexualised images in weeks, research says.

The Verge. (2023, February 14). Elon Musk created a special system for showing you all his tweets first.

V-Dem Institute. (2025). Democracy Report 2025: 25 years of autocratization – Democracy trumped? University of Gothenburg.

#AI #Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #Innovation #SocialMedia #Svenska

Ny bok – ”Psychological Defence and Information Influence”

I dag släpps den första läroboken i sitt slag. ”Psychological Defence and Information Influence” är en antologi med trettio kapitel, redigerad av Jesper Falkheimer och James Pamment och utgiven av Myndigheten för psykologiskt försvar. Jag har skrivit ett av dem, om AI och desinformation. Det är ett ämne som tvingar oss att tänka nytt om vad det innebär att försvara ett öppet samhälle.

Boken är bred i sin ansats. Demokratiteori och rättsliga ramverk samsas med kognitiv psykologi och konspirationsteorier. Det finns kapitel om rysk och kinesisk informationspåverkan, om LVU-kampanjen mot svenska socialtjänsten, om hur videospel kan bli verktyg för påverkan. Tillsammans tecknar de en bild av desinformation som något mer än ett marginellt problem. Det handlar om ett strukturellt hot mot demokratins funktionssätt.

Varför behövs en sådan bok just nu? Delvis är svaret säkerhetspolitiskt. Kriget i Ukraina och den pågående ryska hybridkrigföringen i Europa har gjort frågorna till något som ofta återkommer till oss i våra nyhetsflöden. Men parallellt med detta ser vi också hur de senaste årens teknologiska utveckling har förändrat spelplanen i grunden. AI-system kan numera skapa text, bild och video som är svåra att skilja från autentiskt material. Kostnaderna för att producera vilseledande innehåll har rasat. Möjligheterna att sprida det har exploderat. När det är billigare, enklare och snabbare att skapa samma sak med AI som det tidigare inneburit att göra traditionellt, så kommer AI bli ett allt mer naturligt val.

I mitt kapitel kartlägger jag delar av denna terräng. Jag beskriver hur stora språkmodeller möjliggör för att generera text i en skala som var otänkbar för bara några år sedan, om hur deepfakes undergräver tilliten till visuella medier, och om hur AI kan personalisera desinformation för att maximera dess genomslag. Forskningen visar att omkring 96 procent av alla deepfakes är icke-samtyckespornografi riktad mot kvinnor. Det är inte bara ett informationsproblem. Det är digitalt våld.

Men jag pekar också på något som ofta förbises. AI spelar en dubbelroll. Samma teknik som möjliggör nya hot kan användas för att motverka dem, genom automatiserad faktakontroll och detektion av syntetiska medier.

En av de mest oroväckande trenderna är vad forskarna kallar ”the liar’s dividend”. Fenomenet innebär att själva existensen av deepfakes gör det möjligt för oärliga aktörer att avfärda autentiskt material som fabricerat. Politikern som konfronteras med en komprometterande video kan hävda att den är AI-genererad. Resultatet blir en allmän skepticism mot all information. I ett sådant klimat trivs desinformationen.

Boken visar att psykologiskt försvar inte längre kan reduceras till en fråga för specialister. Det är, som generaldirektör Magnus Hjort skriver i förordet, ”ett medborgerligt ansvar och en hörnsten i demokratisk motståndskraft”. Flera kapitel betonar utbildningens roll. Medie- och informationskunnighet framstår som avgörande för samhällets förmåga att stå emot påverkanskampanjer. Andra diskuterar de etiska dilemman som uppstår när demokratier ska försvara sig. Vilka metoder är acceptabla? Var går gränsen för när försvaret börjar undergräva det man vill skydda?

Det nordiska perspektivet löper som en röd tråd genom boken. Länder som Sverige har relativt hög motståndskraft mot informationspåverkan, tack vare samhällsförtroende och robusta mediesystem. Men den motståndskraften är inte given. Den måste underhållas, och den utmanas av krafter som vill se den urholkad. Boken analyserar hur Ryssland använder informationspåverkan som en del av sin säkerhetspolitik, och hur Kina arbetar med att ”berätta Kinas historia väl” för att forma den globala informationssfären i partiets intresse.

I mitt kapitel argumenterar jag för att vi behöver ett helhetssvar på AI-driven desinformation. Det räcker inte att bygga bättre detektionsverktyg. Vi måste förstå de ekonomiska strukturer som belönar engagemang framför sanningshalt, och vi måste investera i forskning som knyter samman teknologer, samhällsvetare och beslutsfattare. Det är ett stort projekt. Men alternativen är sämre.

I dag släpps alltså denna bok. Den är tänkt som ett levande dokument som ska uppdateras i takt med att kunskapsläget förändras. Det säger något om fältets natur. Vi befinner oss mitt i en omvälvning, och de svar vi formulerar i dag kommer att behöva revideras i morgon. Men att börja samtalet, att samla den bästa tillgängliga kunskapen mellan två pärmar, är ett nödvändigt första steg.

Boken finns fritt tillgänglig kostnadsfritt via Myndigheten för psykologiskt försvar.

Referenser

Falkheimer, J. & Pamment, J. (Red.). (2025). Psychological Defence and Information Influence. A Textbook on Theory and Practice. Myndigheten för psykologiskt försvar.

#AI #DemokratiskaSamtalet #Informationspåverkan #informatonskrig #psykologisktFörsvar #Svenska

X – plattformen som själv är förövare

Först kom bikinibilderna. Elon Musks AI-verktyg Grok klädde av Sveriges vice statsminister Ebba Busch digitalt, och miljontals såg bilderna. X svarade med att flytta möjligheten att skapa bilder bakom en betalvägg. Åtta dollar i månaden. Problem löst, tycktes budskapet från plattformen X vara. Men problemet är inte löst. Det är värre. Bakom betalväggen kan AI:n Grok nu generera nazistiska symboler kombinerade med sexualiserat våld. Nakenbilder av kända personer i grovt pornografiska sammanhang. Sexuellt våld på beställning, producerat av plattformen själv. Och Elon Musk tjänar pengar på övergreppen.

I förra veckan skrev jag om hur Musk kan påverka det svenska valet. Jag hade då inte en tanke på att jag igen skulle återvända till ämnet för att skriva om något än värre än den veckans problematiska bilder.

Det började med bikinibilderna. I slutet av december upptäckte X-användare att de kunde tagga plattformens AI-verktyg Grok och be den redigera fotografier. ”Sätt henne i bikini” var en vanlig begäran, och Grok levererade. Tusentals AI-genererade bilder spreds, av kvinnor som aldrig gett sitt samtycke till att avklädas digitalt. Bland dem Sveriges vice statsminister Ebba Busch, vars manipulerade bilder nådde miljontals användare. Hon kommenterade det i en video. ”Jag blev ofrivilligt avklädd… som kvinna är det jag som bestämmer när, var och inför vem jag visar mig i bikini”

Statsminister Ulf Kristersson beskrev det som ”beskrev det som osmakligt, oacceptabelt och kränkande ”. Storbritanniens premiärminister Keir Starmer var ännu mer direkt. ”Om X inte kan kontrollera Grok, kommer vi göra det. Och vi kommer göra det snabbt, för om du tjänar pengar på skada och övergrepp förlorar du rätten att reglera dig själv.” EU-kommissionen beordrade X att bevara alla Grok-relaterade dokument fram till slutet av 2026, som del av en pågående utredning. Indonesien och Malaysia blockerade tjänsten helt.

X reagerade. Men inte genom att stänga av funktionen eller bygga in säkerhetsmekanismer. Istället flyttade man bildgenerering bakom en betalvägg. Åtta dollar i månaden räcker nu för att få tillgång till det verktyg som producerar detta material. EU:s talesperson i digitala frågor Thomas Regnier avfärdade lösningen. ”Detta förändrar inte vår grundläggande invändning. Betald prenumeration eller inte, vi vill inte se sådana bilder. Så enkelt är det.”

Idag publicerade X ett nytt uttalande. De säger sig ha implementerat tekniska åtgärder för att förhindra att Grok redigerar bilder av verkliga personer i avslöjande kläder. Problemen skulle vara lösta. När vi testar igen, fungerar dock allt precis som förut.

För vad som hänt den senaste veckan är värre än vad som hittills framkommit. Tillsammans med kollegor i RISE Center for Security Design and Innovation (CSDI) och med samarbetspartners har vi kunnat se vad plattformen faktiskt möjliggör för betalande användare. Det handlar inte längre om bikinibilder. Det handlar om helt nakna bilder av kända personer i grovt pornografiska sammanhang. Det handlar om bilder där nazistiska symboler kombineras med sexualiserat våld mot kvinnor. Om vapen och övergrepp i samma bild. Om material som tidigare bara funnits på de mörkaste hörnen av internet, nu genererat på begäran av plattformens egen AI, tillgängligt för alla som betalar för en X-prenumeration.

Det här är inte en fråga om att användare missbrukar ett neutralt verktyg. Det är inte som om någon hackat sig in och hittat en sårbarhet. Grok är designad av xAI, ägs av X, och publicerar direkt på plattformen via sitt eget konto. När Grok genererar en bild är det plattformen själv som skapar och publicerar den. Detta är juridiskt distinkt från tidigare ”nudify”-appar som opererat i internets skuggor. De var fristående tjänster där användare laddade upp och laddade ner. Här är produktionen och distributionen samma händelse, utförd av plattformen, på plattformen, inför hundratals miljoner användare.

Groks säkerhetsriktlinjer, publicerade av xAI på GitHub, instruerar modellen att ”anta goda avsikter” hos användaren och undvika ”worst-case assumptions”. Användare ska behandlas som vuxna och inte ”moraliseras eller föreläsas om de frågar något kantigt”. I samma dokument står det att det inte finns ”några begränsningar” för fiktivt sexuellt innehåll med mörka eller våldsamma teman. EU-kommissionens talesperson Thomas Regnier var tydlig i sin bedömning. ”Det här är inte kryddigt. Det här är olagligt. Det här är motbjudande.”

När plattformen får frågor om europeisk lagstiftning svarar den med automatiska meddelanden. ”Legacy Media Lies”. Lögner från gammelmedia. Det är deras officiella kommunikationsstrategi mot EU-kommissionen.

I ledarartiklar och debattinlägg har svenska röster börjat höjas. Borås Tidning noterade att Grok genererar 6 700 avklädda bilder i timmen och menade att politiker, journalister och opinionsbildare bör överväga sin närvaro på plattformen. Isobel Hadley-Kamptz ställde i Dagens Nyheter den fråga som borde vara omöjlig att ignorera. ”Varför hänger svenska politiker på en sajt som producerar barnporr på beställning?”. Nu kan vi lägga sexualiserat våld på beställning, på listan.

Nu måste den frågan ställas igen, med ännu större emfas. Det som pågår är en systematisk produktion av övergreppsmaterial, faciliterad av plattformens egen AI, tillgänglig för alla med ett kreditkort, i en skala som inte tidigare setts.

Sverige går in i ett valår. Samtalet om politik, om framtid, om vilket samhälle vi vill ha, kommer till stor del att föras på digitala plattformar. Frågan är vilka plattformar det ska vara. Och om den svenska politiken och journalistkåren kan fortsätta låtsas som om det fortfarande handlar om avvägningar mellan räckvidd och principer. När plattformen själv producerar sexualiserat våld har jag svårt att se hur det kan finnas några avvägningar kvar.

X en plattform som normaliserar övergrepp och tjänar pengar på det. Som svarar på kritik med anklagelser om censur. Som systematiskt monterar ner sin förmåga att förhindra skada.

Vad som finns kvar av de principer vi säger oss dela, om mänsklig värdighet, om kroppslig integritet, om kvinnors och barns rätt att inte bli sexualiserade utan samtycke? Hur kan den svenska opinionsbildningen fortsätta legitimera en plattform som blivit något betydligt värre än de skuggiga appar vi tidigare försökt förbjuda?

Det tar tid för juridiken att göra sitt. Skadan sker här och nu. Jag önskar mig ett politiskt handslag. En överenskommelse om att lämna X för att stärka demokratin och för att stå upp för alla de som plattformen utsätter för skada. Hur svårt kan det vara?

Referenser

8 Sidor. (2026, januari). Falska bilder på Busch.

Borås Tidning. (2026, 9 januari). Grok-skandalen visar att X har blivit internets avgrundshål.

Dagens Opinion. (2025, 23 november). Komexperter: Politiker och journalister lämna X.

France 24. (2026, 13 januari). How AI ’deepfakes’ became Elon Musk’s latest scandal.

Hadley-Kamptz, I. (2026, januari). Varför hänger svenska politiker på en sajt som producerar barnporr på beställning? Dagens Nyheter.

Heath, C. (2026, januari). Så kan Elon Musk påverka det svenska valet. Carl Heath.

Huffington Post UK. (2026, 12 januari). Keir Starmer warns Elon Musk he’s ready to crack down on ’disgusting and shameful’ Grok.

Mercury News. (2026, 7 januari). Musk’s Grok AI generated thousands of undressed images per hour on X.

NPR. (2026, 12 januari). Malaysia, Indonesia become first to block Musk’s Grok over AI deepfakes.

Sveriges Radio. (2026, 8 januari). Ulf Kristersson om AI-bilderna på Ebba Busch: ”Ett slags sexualiserat våld”. P3 Nyheter.

The Decoder. (2026, 8 januari). EU orders X to preserve all Grok-related documents through 2026.

TV4. (2026, januari). Ebba Busch: ”Blev ofrivilligt avklädd av Elon Musks Grok”.

#AI #DemokratiskaSamtalet #ElonMusk #Grok #SocialMedia #Svenska #X

Så kan Elon Musk påverka det svenska valet

Den 20 december 2024 publicerade Elon Musk sex ord på X. ”Only the AfD can save Germany.” En månad senare, två dagar före minnesdagen för förintelsens offer, talade han virtuellt vid AfD:s kampanjmöte i Halle. ”Jag tror att världens öde vilar på detta val i Tyskland”, sade han. ”Det är bra att vara stolt över tysk kultur, tyska värderingar, och att inte förlora det i någon form av mångkultur som späder ut allting.” Barn, menade Musk, ska inte ställas till svars för sina förfäders synder.

CDU:s partiledare Friedrich Merz, som senare valdes till förbundskansler, fann inga historiska paralleller. ”Jag kan inte minnas att det har förekommit ett liknande fall med inblandning i ett vänligt sinnat lands valkampanj i västerländska demokratiers historia”, sade han.

Sverige går till val den 13 september 2026. Mönstret från Tyskland är inte unikt.

I Storbritannien förhandlar Musk enligt The Times om en donation på motsvarande en miljard kronor till Nigel Farages Reform UK. Han har fäst ett inlägg om att befria Tommy Robinson högst upp på sin profil. Robinson, vars riktiga namn är Stephen Yaxley-Lennon, avtjänar fängelsestraff för upprepade falska anklagelser mot en syrisk flykting. I Italien har Musk byggt en nära relation med premiärminister Giorgia Meloni och förhandlat om ett Starlink-kontrakt värt 1,5 miljarder euro. I Frankrike uttryckte han stöd för Marine Le Pen efter hennes fällande dom för förskingring av EU-medel. I Spanien deklarerade han att Vox kommer att vinna nästa val.

Det handlar inte om en excentrisk miljardär som tycker till på internet. Det handlar om systematisk intervention i demokratiska val över hela Europa, från en person vars plattform når 200 miljoner följare.

Men utspelen är bara en liten del av det hela. Det är plattformen som är det verkliga instrumentet.

En studie publicerad i Proceedings of the National Academy of Sciences 2022 undersökte algoritmisk förstärkning på Twitter. Forskarna, bland dem Twitters egna datavetare, tilldelade användare antingen algoritmiskt eller kronologiskt sorterat flöde. De fann att högerpartier fick signifikant högre algoritmisk förstärkning än vänsterpartier i sex av sju studerade länder. I Kanada amplifierades de konservativa 167 procent jämfört med liberalerna på 43 procent. I Storbritannien 176 procent jämfört med 112 procent.

En färsk studie från 2025 presenterad vid ACM Conference on Fairness, Accountability, and Transparency granskade X:s algoritm under det amerikanska presidentvalet genom att skapa 120 testkonton. Resultatet visade att nya konton uppvisar högerbias i sina förvalda flöden redan från start.

Den kanske i detta sammanhang viktigaste studien publicerades i Science i november 2025. Forskarna använde ett webbläsartillägg som i realtid omrankade innehåll i användarnas flöden på X. De visade att algoritmiska val har en kausal och substantiell påverkan på affektiv politisk polarisering; alltså hur starkt människor ogillar, misstror eller avhumaniserar politiska motståndare. Effekten motsvarade ungefär tre års normal förändring i USA. För en vanlig användare innebär detta att plattformens algoritm inte bara avgör vad du ser, utan gradvis formar hur du känner inför andra människor och samhällsgrupper. När algoritmen systematiskt prioriterar konflikt, ilska och moralisk indignation förstärks misstro och fientlighet, även utan att användaren själv aktivt söker det. Det är detta som gör X problematiskt. Inte att människor uttrycker extrema åsikter, utan att plattformens design i sig driver fram ett mer polariserat och känslomässigt hårdnat samhällsklimat.

Musk har redan riktat fokus mot Sverige. Den 9 december 2025 postade han ”Sweden is dying” till sina 229 miljoner följare. Inlägget han svarade på kom från Peter Imanuelsen, en brittisk medborgare med dokumenterad bakgrund i förintelseförnekelse. Tidigare har Musk anklagat Olof Palme för att ha förstört Sverige. Han har spridit statistik om svenska flyktingar som faktakontrollerats och avfärdats av Euronews. Han har hävdat att Sverige betalar ”lösensumma” till Bryssel för rätten att rädda sitt land. Mönstret är tydligt: Sverige framställs som ett avskräckande exempel, ett land i förfall, ett bevis på att den europeiska modellen har misslyckats.

Infrastrukturen för påverkan byggs redan. Och den sammanfaller med officiell amerikansk politik.

Den 4 december 2025 publicerade Trumpadministrationen sin nya nationella säkerhetsstrategi. Dokumentet varnar för att Europa står inför ”civilizational erasure” och att kontinenten kommer att vara ”oigenkännlig inom tjugo år eller mindre” om nuvarande trender fortsätter. Strategin uppmanar USA att stödja ”patriotiska europeiska partier” och ”rörelser som söker suveränitet och bevarande av traditionella europeiska levnadssätt”. Österrike, Ungern, Italien och Polen pekas ut som länder USA bör arbeta närmare med, ”i syfte att dra dem bort från Europeiska unionen”.

Sveriges tidigare statsminister Carl Bildt kommenterade strategin: ”Den placerar sig till höger om extremhögern i Europa. Det är språk man annars bara finner hos bisarra röster i Kreml.” Kreml var av samma uppfattning. Talesperson Dmitry Peskov kallade strategin ”i stort sett förenlig med vår vision”.

Musks agerande på X är inte längre bara en excentrisk miljardärs privata agenda. Det är helt i linje med den amerikanska administrationens uttalade mål att förskjuta europeiska värderingar och försvaga den europeiska ordningen. Plattformen som en gång var Twitter har blivit ett instrument för geopolitisk påverkan.

I slutet av december 2025 uppdaterades Musks AI-tjänst Grok. Plötsligt översvämmades plattformen av sexualiserade bilder av kvinnor, genererade av tjänsten i realtid utan samtycke. Bland offren fanns den 14-åriga skådespelaren Nell Fisher och Sveriges vice statsminister Ebba Busch. Grok publicerade själv en ursäkt och erkände att tjänsten genererat bilder på ”två unga flickor, uppskattningsvis 12 till 16 år, i sexualiserade kläder” baserat på användares uppmaningar. Enligt Copyleaks genererades ungefär en sådan bild per minut under en vecka.
Musks reaktion? Han kommenterade en bild av en raket i bikini med orden ”kinda hot, ngl.”

I december 2025 utfärdade EU-kommissionen 120 miljoner euro i böter mot X för brott mot Digital Services Act. Kommissionen fann att plattformens blå bockar vilseleder användare, att annonsarkivet är bristfälligt och att X aktivt blockerar forskares tillgång till data. Musk svarade med att jämföra EU med ”fjärde riket.”

Sveriges Radio lämnade redan i april 2023, med hänvisning till plattformens minskade betydelse och oro för dess kapacitet att hantera desinformation och hat. Karolinska Institutet stängde sitt konto i mars 2025. ”Närmast en toxisk miljö”, var motiveringen. Forskare hade utsatts för trakasserier, hot, kallats olika tillmälen. KTH och Umeå universitet följde efter. Fackförbund har lämnat i politisk markering mot vad de beskriver som ”en miljö där hatretorik får allt större utrymme”. Över 60 tyska och österrikiska akademiska organisationer lämnade i protest mot Musks AfD-stöd.

Internetstiftelsens rapport Svenskarna och internet 2025 visar att X-användningen i Sverige sjunkit från 18 till 15 procent på ett år. Tretton procent har lämnat tjänsten helt. Bland kvinnor är det nu fler som har varit användare än som är kvar.

Samma dag som denna text publiceras meddelade det brittiska parlamentets jämställdhetsutskott att de slutar använda X. Ordföranden Sarah Owen förklarade; ”Vi anser inte att det är lämpligt att använda en sådan plattform för att dela vårt arbete.” Liberaldemokraten Christine Jardine var tydligare. ”Jag kan inte i gott samvete fortsätta använda en plattform som verkar ovillig att agera mot detta grovt kränkande beteende mot kvinnor och flickor.” Det är första gången en Westminster-organisation formellt lämnar X.

Vad betyder då detta för svensk demokrati?

Som särskild utredare synliggjorde jag tillsammans med kollegor under 2020 dessa problem i betänkandet ”Det demokratiska samtalet i en digital tid”. Då konstaterade vi att en stor del av de demokratiska samtalen äger rum på arenor som kontrolleras av några få plattformsföretag. Dessa företag har stor påverkan på hur åsiktsbildningen tar sig uttryck genom bland annat den innehållsmoderering som sker på plattformarna. VI föreslog då att en ny utredning borde tillsättas för att analysera hur demokratin påverkas av globala plattformsföretag och om det finns behov av reglering. Idag, fem år senare, är behoven ännu större. Visst har det hänt en del sedan dess, så som att EU har antagit Digital Services Act. Det vi ser nu är att det inte är tillräckligt.

En plattform vars ägare aktivt intervenerar i val, vars algoritmer dokumenterat gynnar vissa politiska krafter, vars AI genererar förnedrande bilder av folkvalda, är inte en arena som eftersträvar opartiskhet. Det är en arena med en uttalad agenda.

Det finns de som menar att man måste vara där opinionen formas. Att ge upp arenan är att kapitulera. Men det argumentet förutsätter att arenan är öppen och att spelreglerna är desamma för alla. När arenan ägs av en person med uttalade politiska mål, designad med algoritmer som gynnar hans agenda, är att delta att bidra till att legitimera det som sker.

Elon Musk har inte fått en enda svensk röst. Han har inte ställt upp i något val. Men hans beslut om hur algoritmer ska fungera, vilket innehåll som ska förstärkas och vilken AI som ska släppas fri påverkar förutsättningarna för svensk opinionsbildning mer än de flesta folkvalda politiker.

Frågan är inte om Musk kommer att försöka påverka det svenska valet. Han har redan börjat. Frågan är vad vi ska göra åt det.

Det finns många som menar att det inte går. Att det är omöjligt. Men det blir bara omöjligt om vi kapitulerar för möjligheten redan innan vi ens har försökt. Och bättre är, att vi har gjort det förut.

Den 2 december 1766 antog Sverige världens första lag som avskaffade förhandscensuren. Dessförinnan var det förbjudet att trycka något som makthavarna inte höll med om. Varje bok, varje text, krävde förhandsgodkännande. Den österbottniske prästen Anders Chydenius drev igenom förordningen mot adelns motstånd. Effekten var omedelbar. Antalet tryckta skrifter ökade kraftigt, särskilt politiska pamfletter och tidskrifter”. Tidningar och tidskrifter fick ökad periodicitet, och fler politiska tidningar och kortlivade dagstidningsliknande publikationer såg dagens ljus. UNESCO har utsett förordningen till världsminne.

Den 1 januari 1925 sände AB Radiotjänst sin första utsändning. En nyårsgudstjänst från Jakobs kyrka i Stockholm. Radion var ett under, men också en fara. Vem skulle bestämma vad som sades till alla dessa lyssnare samtidigt? Fyrtiotusen hushåll hade licens det första året. Tolv år senare var det en miljon. Riksdagen definierade radiovågorna som en begränsad resurs som skulle förvaltas rättvist, en ”kulturell institution i folkbildningsarbetets tjänst”. Public service byggdes med armlängds avstånd från både stat och marknad, oberoende nog att tjäna demokratin snarare än särintressen.

År 1950 fanns omkring 237 dagstidningar i Sverige. Tio år senare var de cirka 186. Tidningar lades ner, och med dem försvann lokala röster, alternativa perspektiv och journalistisk mångfald. År 1965 infördes det första direkta och selektiva statliga stödet till dagspressen. 1971 etablerades produktionsstödet för andratidningar, de som inte var störst på orten men som bedömdes nödvändiga för att den offentliga debatten inte skulle tystna. Målet var mångfald i nyhetsförmedling och opinionsbildning i hela landet. År 2019 gjordes stödet teknikneutralt och omfattar även digitala nyhetsmedier.

Vid varje större teknikskifte har vi byggt institutioner för att värna det demokratiska samtalet. Infrastruktur som möjliggör mångfald, oberoende och öppenhet.

Tekniken finns redan. Öppna protokoll som ActivityPub och AT Protocol möjliggör sociala nätverk där användare kan flytta sina data mellan tjänster, precis som ett telefonnummer kan flyttas mellan operatörer. Mastodon, Bluesky och andra decentraliserade alternativ växer. Flera EU-institutioner, tyska och holländska myndigheter har etablerat närvaro på öppna plattformar. Digital Services Act ger EU verktyg att ställa krav på transparens och ansvar. Eftersom tekniken bygger på öppna protokoll och öppen källkod är det möjligt att både bidra till befintliga projekt, men även utveckla nya, ovanpå samma tekniska infrastruktur. Det är fullt möjligt att bygga digital offenltig infrastruktur i samhällets och medborgarens tjänst.

Vad som saknas är inte teknik. Det är politisk vilja.

Det kräver mod att lämna en plattform där man under år byggt upp en följarskara. Det kräver att politiker, opinionsbildare och institutioner erkänner att surt förvärvade följare på X inte är viktigare än demokratins infrastruktur. Det kräver att vi slutar behandla plattformar ägda av miljardärer med politiska agendor som neutrala torg, och börjar se dem för vad de är. Privata arenor med egna intressen och egna agendor.

Demokratin är inte ett statiskt tillstånd. Den är något vi i varje generation måste välja att försvara och utveckla. Våra föregångare byggde tryckfrihet, public service och mediestöd. De såg att ny teknik krävde nya institutioner för att värna det öppna samtalet.

Nu är det vår tur.

Referenser

Copyleaks. (2026, januari). Grok and the Rise of Nonconsensual Image Manipulation.

EU-kommissionen. (2025, 8 december). Commission fines X €120 million under the Digital Services Act.

Euronews. (2025, 5 februari). Fact check: Do nearly 80% of refugees in Sweden holiday in their home country?

Euronews. (2025, 7 januari). Will Italy’s use of Elon Musk’s satellites affect a key EU project?

Fortune. (2025, 26 januari). Elon Musk tells far-right AfD party it is ”the best hope for the future of Germany.”

Göteborgs-Posten. (2026, 7 januari). Fejkade bikinibilder på Ebba Busch sprids.

Huszár, F., Ktena, S. I., O’Brien, C., Belli, L., Schlaikjer, A., & Hardt, M. (2022). Algorithmic amplification of politics on Twitter. Proceedings of the National Academy of Sciences, 119(1), Article e2025334119.

Internetstiftelsen. (2025). Svenskarna och internet 2025.

Musk, E. [@elonmusk]. (2025, 9 december). Sweden is dying [Inlägg på X]. X.

NBC News. (2025, 9 januari). Elon Musk boosts German far right party with live event on X.

Newsweek. (2026, 3 januari). Elon Musk’s Grok apologizes after generating sexual image of young girls.

NPR. (2024, 31 december). Germany accuses Elon Musk of trying to interfere in its national elections.

Piccardi, T., Saveski, M., Jia, C., Hancock, J. T., Tsai, J. L., & Bernstein, M. S. (2025). Reranking partisan animosity in algorithmic social media feeds alters affective polarization. Science, 390(6776), Article eadu5584.

SOU 2020:56. Det demokratiska samtalet i en digital tid.

SVT Nyheter. (2025). Nyval i Tyskland 2025: Så funkar det och därför sker det nu.

The Guardian. (2026, 7 januari). Commons women and equalities committee to stop using X amid AI-altered images row.

The Times. (2024, december). Musk in talks for £100m Reform UK donation. [Rapporterad i PBS News].

UNESCO. (2023, maj). Tryckfrihetsförordningen utsedd till världsminne.

Ye, J., Luceri, L., & Ferrara, E. (2025). Auditing political exposure bias: Algorithmic amplification on Twitter/X during the 2024 U.S. presidential election. I Proceedings of the 2025 ACM Conference on Fairness, Accountability, and Transparency (s. 2349–2362). ACM.

Expressen. (2026, 7 januari). AI-porr skapas på Musks X – Ebba Busch drabbad.

Sveriges Radio. (2023, 18 april). Sveriges Radio slutar vara aktivt på Twitter.

Arbetet. (2025, 6 februari). Twitter var bra – X sprider hat.

Bildt, C. [@carlbildt]. (2025, 5 december). In saying that Europe faces ”civilizational erasure”… [Inlägg på X]. X.

Bildt, C. (2025, 10 december). America’s Civilizational Suicide. Project Syndicate.

NPR. (2025, 5 december). Trump’s security strategy slams Europe, asserts power in Western Hemisphere.

The White House. (2025, 4 december). National Security Strategy.

#AI #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #SocialMedia #Svenska