Demokratin i en digital tid – föreläsning för Region Skåne

Nedan är den föreläsning jag höll igår 12 mars 2026 för Region Skåne, på temat Demokratin i en digital tid. Föreläsningen ägde rum digitalt, och texten nedan är nära den talade föreläsningen, lätt redigerad för ökad läsbarhet.

https://youtu.be/Q81FpjSg__k

Den 14 september 2026 går Sverige till val. I en fungerande demokrati är det som föregår valdagen nästan viktigare än valet självt. Den fria opinionsbildningen, debatten, det samtal mellan medborgare som prövar alternativ och ställer kandidater till svars. Sverige rankas konsekvent bland världens starkaste demokratier. Vi har grundlagsskyddad tryckfrihet sedan 1766, yttrandefrihetsgrundlag, en public service med bred räckvidd och högt förtroende, myndigheter som Mediemyndigheten och Myndigheten för psykologiskt försvar, och oberoende domstolar. Det svenska demokratiska ekosystemet är byggt under lång tid och har visat sig anmärkningsvärt motståndskraftigt.

Men det demokratiska samtalet förs inte längre bara i dessa institutioner. Det förs numera i allt högre grad genom digitala plattformar vars ägare, algoritmer och affärsmodeller vi varken kontrollerar eller fullt ut förstår. Och det förändrar vad demokrati faktiskt innebär, på djupet, strukturellt, och på ett sätt vi ännu inte riktigt förstår konsekvenserna av.

Det finns ett betänkande från 2020, en statlig utredning om det demokratiska samtalets villkor i en digital tid. Den identifierade tydliga risker. Desinformation och informationspåverkan. Hot och hat mot förtroendevalda och opinionsbildare. En accelererande förskjutning av det offentliga samtalet mot digitala rum vi inte själva byggt. Utredningen föreslog ett förstärkt strategiskt förhållningssätt och en nationell satsning på medie- och informationskunnighet. Sex år senare har de problem som kartlades inte minskat. De har förvärrats. Det är inte en pessimistisk tolkning. Det är vad den tillgängliga forskningen visar, och vad de myndigheter som arbetar med de här frågorna dagligen rapporterar.

Sedan dess har det geopolitiska landskapet förändrats i grunden. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 förändrade den europeiska säkerhetsordningen. Sverige ansökte om och beviljades NATO-medlemskap. Myndigheten för psykologiskt försvar etablerades 2022 som en del av det återupprättade totalförsvaret. Och den teknologiska infrastruktur som bär vårt demokratiska samtal har genomgått förändringar som gör den mer sårbar, inte mindre.
De som vill att det demokratiska samtalet ska tystna har redan gjort framsteg. Brottsoffermyndighetens kunskapsöversikt visar att 64 procent av unga mellan 16 och 25 år har utsatts för hot och hat online. Omkring 70 procent av befolkningen uppger att de anpassat sitt sätt att uttrycka sig online för att undvika hot. Självcensuren underminerar yttrandefriheten inifrån, inte genom lagstiftning utan genom rädsla. Den som hotas tillräckligt länge slutar till sist att tala. Och när de röster som hotas mest systematiskt, journalister, politiker, opinionsbildare, forskare, börjar tystna, förändras samtalet. Det smalnar av. Det tappar sin mångfald. Och det är precis det som är syftet.

Förtroendet för de dominerande plattformarna eroderar. Medborgare migrerar. Andelen som regelbundet använder X har sjunkit, nya alternativ som Bluesky och Threads växer. Men det räcker inte att byta plattform om de nya uppreplar samma grundläggande arkitektur. Det grundläggande problemet handlar om något djupare. Det demokratiska samtalet vilar i sin helhet på en teknologisk infrastruktur som ägs och styrs av aktörer vars intressen inte sammanfaller med demokratins. Fem plattformsföretag kontrollerar idag den stora majoriteten av global digital informationsdistribution. Inget av dem har sin hemvist i Europa. Inför det svenska valet 2026 ställs frågan på sin spets.

Säkerhetspolisens lägesbild är entydig. Sverige står inför ett bredare och allvarligare hot än på decennier. Ryssland, Kina och Iran identifieras som de tre primära hotaktörerna. Militära underrättelsetjänsten MUST:s årsöversikt, publicerad i februari 2026, tillhandahåller en ovanligt konkret tidslinje. Inom tre till fem år bedöms Ryssland ha förmåga att ta kontroll över mindre landområden av strategisk betydelse vid gränsen mot NATO-länder, förutsatt att Ryssland bedömer att NATO inte kan enas om Artikel 5. Det är inte en abstrakt risk. Det är en operativ bedömning från den svenska militära underrättelsetjänsten.
Informationspåverkan är ett centralt verktyg i denna hotbild. Men vi har gjort oss skyldiga till ett analytiskt misstag. Vi har kallat allt för desinformation. Forskarna vid Lunds universitets Institut för psykologiskt försvar delar in hotet i tre kategorier som kräver fundamentalt olika svar. Den första är felaktig och vilseledande information, där faktakontroll och källkritik är effektiva verktyg och civilsamhället bär huvudansvaret. Den andra är koordinerade påverkanskampanjer, dolda och mångfacetterade, som kräver underrättelseförmåga och kapacitet att spåra nätverk. Faktakontroll räcker inte. Den tredje är påverkan från främmande makt, informationspåverkan kombinerad med diplomatiskt tryck, cyberattacker, spionage och ekonomisk utpressning. Att möta det med medie- och informationskunnighet vore som att skicka brandkåren mot en militär belägring.

Distinktionen är inte akademisk. Den har konkreta konsekvenser för hur vi bygger förmåga och vad vi prioriterar. Om man behandlar alla tre nivåerna som desinformation bygger man fel kapacitet. Rysslands Social Design Agency producerade 139 000 medieinnehåll och genererade över tio miljarder kontaktpunkter med sitt påverkansmaterial mellan januari 2023 och april 2024, med en uppskattad budget om 600 miljoner euro per år. Det är industriell informationskrigföring.

Sverige har redan prövats. Samma vecka som Myndigheten för psykologiskt försvar etablerades i januari 2022 drabbades landet av den största informationspåverkanskampanjen i modern tid, riktad mot arabisktalande målgrupper med påståendet att den svenska socialtjänsten systematiskt kidnappade muslimska barn. Kampanjen exploaterade verkliga förtroendeproblem, spreds via YouTube-kanaler med miljontals följare och nådde tiotals miljoner tittare. Hälften av den svenska befolkningen tror att falsk och vilseledande information från Ryssland har påverkat Sverige det senaste året. Det är inte paranoia. Det är en välinformerad uppfattning som bottnar i något reellt.
Hotbilden från statliga aktörer är allvarlig. Men det finns en djupare strukturell sårbarhet. De plattformar genom vilka vårt demokratiska samtal i praktiken förs kontrolleras av aktörer som i flera fall explicit uttryckt avsikter som strider mot demokratiska värden. Den amerikanska nationella säkerhetsstrategin, publicerad i december 2025, hävdar att europeiska regeringars undergrävande av demokratiska processer hindrar folkviljan. Elon Musk, ägare till X, har systematiskt intervenerat i europeiska demokratier. I Tyskland förklarade han att bara AfD kan rädda landet. CDU-ledaren kommenterade att han inte kunde minnas ett jämförbart fall av inblandning i västerländska demokratiers historia. I januari 2025 avvecklade Meta sitt oberoende faktakontrollprogram. De dominerande sociala plattformarna saknar nu oberoende faktakontroll mitt under en period av intensifierad informationspåverkan.

Det kausala sambandet mellan algoritmisk design och politisk polarisering har vetenskapligt stöd. En randomiserad kontrollerad studie med över 1 200 deltagare på X, publicerad i tidskriften Science 2024, visade att deltagare vars flöden algoritmiskt omorienterades bort från polariserande innehåll uppvisade minskad affektiv polarisering. De som exponerades för mer polariserande innehåll blev mer polariserade. Effekten motsvarade tre års polariseringsförändring i USA. Algoritmerna är inte neutrala. De utövar politisk makt, utan att ha fått något demokratiskt mandat att göra det.

Generativ AI har förändrat spelplanen ytterligare. Kostnaden för att producera övertygande falskt innehåll, text, bild, ljud och video, har kollapsat. Men den konsekvens som är minst uppmärksammad är kanske den allvarligaste. Verkligt material kan numera avfärdas som AI-genererat. Förtroendet urholkas för allt innehåll, falskt såväl som sant. I en miljö där allt kan vara fabricerat riskerar även autentisk information att mötas med misstro. Och forskning visar att repetition i sig ökar den upplevda sannolikheten i ett påstående, oavsett om det är sant, genom vad som kallas den illusoriska sanningseffekten. Lägg till algoritmiska flöden designade för engagemang som belönar ilska och konflikt, och det blir tydligt varför plattformarnas design är en demokratifråga, inte en teknikfråga.
Hotbilden är alltså reell. Men om vi stannar vid hoten missar vi något väsentligt. För Sverige är inte försvarslöst. I moderna krig är det inte arméer som vinner utan samhällen. Och det svenska samhällets styrka vilar på pelare som byggts under lång tid.

Den första pelaren är institutionellt förtroende. Sverige rankas konsekvent bland de länder i världen där medborgarna har högst förtroende för sina offentliga institutioner. Hälso- och sjukvården, skolan, rättsväsendet, public service. Det förtroendet är inte givet. Det är inte en naturresurs. Det upprätthålls dagligen av de människor som arbetar i dessa institutioner.

Den andra pelaren är fakta och evidens. I en tid då desinformation industrialiseras och algoritmisk arkitektur belönar känsla framför sanning, har den som förvaltar verifierad kunskap och evidensbaserad praktik ett kapital som inte kan kopieras av en trollfabrik och inte kan fabriceras av en AI. Vården lever på det kapitalet varje dag. Varje diagnos, varje behandlingsbeslut, varje folkhälsoinsats vilar på förmågan att skilja det som är sant från det som bara låter sant.
Den tredje pelaren är tillit. Mellan medborgare och institutioner, mellan professioner, mellan nivåer i samhällsorganisationen. Den tilliten gör att ett samhälle kan mobilisera snabbt, agera samordnat och behålla sin sammanhållning under press. Det är exakt den tilliten som informationskrigföring syftar till att underminera. Och det är exakt den tilliten ni förvaltar.

Sverige har mött den här typen av utmaning förut. På 1920-talet stod Europa inför radions genombrott. Nazityskland visade snart vad som kunde ske när ett nytt massmedium blev propagandaverktyg. Sveriges svar var institutionsbyggande. AB Radiotjänst grundades 1924, modellerat efter BBC, med starkt engagemang för folkbildning och oberoende. Tre ledstjärnor formade svensk mediepolicy. Parlamentariskt ansvar, folkbildning som primärt syfte och lika tillgång för alla. Under 67 år drevs svensk broadcasting helt på icke-kommersiell basis. Idag lyssnar 7,4 miljoner av 10,6 miljoner invånare på Sveriges Radios kanaler varje vecka. Staten satte ramarna men styrde inte innehållet. Det var ett institutionellt svar på ett institutionellt problem, och det höll.

Nu behövs samma typ av institutionellt svar, men med annan teknologi. Och här är en distinktion central, den mellan plattform och protokoll. En plattform är en sluten trädgård där ett företag sätter alla regler, styr algoritmerna och äger relationerna. Det är Facebook. Det är X. Det är TikTok. Ett protokoll är en öppen standard som alla kan bygga på och ingen enskild aktör kontrollerar. E-post fungerar så. Webben fungerar så. Ingen äger dem. Alla kan använda dem. Det öppna protokoll som bär Mastodon och en rad andra tjänster, och det protokoll som bär Bluesky, erbjuder nu reella alternativ för social kommunikation. Europeiska kommissionen driver redan en egen instans. WordPress har integrerat stöd för öppna protokoll. Det är inte marginella experiment. Det är begynnelsen av en annan infrastruktur.

EU:s Digital Services Act och Digital Markets Act utgör viktiga regulatoriska verktyg. DSA ställer krav på transparens, riskbedömning och forskaraccess till data. DMA inkluderar interoperabilitetsbestämmelser som kan tvinga dominerande plattformar att tillåta kopplingar till konkurrerande tjänster. Men reglering är till sin natur reaktiv. Det behövs proaktiva investeringar i öppen infrastruktur, och det behövs en politisk vilja att prioritera det.

Det handlar inte om att avveckla de kommersiella plattformarna. Vi har både Liseberg och stadsbibliotek i Göteborg. Vi har både köpcentrum och torg. Digitala tivolin med sina algoritmer och sin uppmärksamhetshandel duger för nöje. Men de platser där opinionsbildning sker och samhällets riktning avgörs förutsätter en annan logik, en som inte är designad för att maximera ilska utan för att möjliggöra samtal. Det är en distinktion som politiken behöver ta på allvar.
Tänk i visioner. Sveriges Radio och SVT publicerar via öppna protokoll.

Kommuner driver egna instanser för medborgardialog. Myndigheter når ut direkt till medborgarna, genom egen teknik, på öppet protokoll. Civilsamhällets organisationer, idrottsföreningar, studieförbund, fackföreningar, har platser i samma nätverk, men i egen regi och med egen rådighet. Medier publicerar mot samma protokoll med sina olika affärsmodeller. I ett federerat system ligger data fördelat på flera noder, ofta lokalt. Om en del slås ut fortsätter resten att fungera. Det stärker motståndskraften i kris och i krig, och det bygger ett informationslandskap som inte är beroende av ett fåtal aktörers välvilja.

Inför valet den 14 september 2026 har Sverige fortfarande bland de starkaste institutionella förutsättningarna i världen för ett fritt demokratiskt samtal. Regeringens permanenta koordineringsorgan för valskydd samlar Säkerhetspolisen, Polismyndigheten, MPF, MSB och det nationella cybersäkerhetscentret. Men institutionellt skydd räcker inte om infrastrukturen det samtalet förs genom kontrolleras av andra.

Ni som leder offentlig verksamhet i Region Skåne är en del av de pelare som bär samhället. Ert förtroende hos medborgarna, er tillgång till fakta och evidens, den tillit ni bygger i varje möte med de människor ni finns till för. Det är inte bara värden att vårda. Det är strategiska tillgångar i ett samhälle under press.
Svåra tider föder handlingskraft. De föder innovation. De föder samarbeten som inte hade uppstått utan pressen. Sverige har mött den typen av utmaning förut och svarat med institutionsbyggande som höll i generationer. Nu är det vår tur att vara en del av det svaret.

Demokratin försvaras inte av abstrakta principer. Den försvaras av konkreta beslut, om vilka system vi bygger, vilka plattformar vi väljer, vilken infrastruktur vi investerar i. Men den försvaras också av något enklare och mer grundläggande. Av att de institutioner medborgarna vänder sig till i sin vardag fortsätter att vara pålitliga, kunskapsbaserade och tillgängliga. Samtalet vi inte äger kan vi inte försvara. Men det samhälle vi bygger tillsammans kan ingen algoritm ersätta.

#Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #Svenska

Tankar om den fria tanken

Idag, den sjätte mars 2025 höll Kommittén för demokratins röstbärare seminariet ”Demokratins Röstbärare – hot, ansvar och handlingskraft” i Konstakademiens hörsal i Stockholm. Kommittén bildades 2024 och samlar organisationer och individer från kulturen, journalistiken och forskningen kring gemensamma demokratiutmaningar. Jag inledde seminariet med ett anförande om de rum demokratin behöver, om hur de digitala plattformarna förändrat villkoren för den fria tanken, och om vad som krävs av oss nu. Därefter delade journalisten och författaren Erika Bjerström och artisten Lisa Nilsson sina vittnesbörd, i ett samtal lett av Anna Herdenstam. Det här är mitt anförande, i det närmaste i det skick det framfördes.

Foto: Angelica Gerde

Det här rummet ritades av någon.

Stolen ni sitter i. Akustiken och tekniken som bär min röst till er. Avståndet mellan oss. Ingenting av detta är en slump. Konstakademiens hörsal har en arkitektur, och den här arkitekturen bär med sig ett löfte. Att en röst ska kunna nå alla, och att alla ska kunna se den som talar.

Det är så demokrati alltid har börjat. Inte med en idé, utan med ett rum.

Tänk på de rum vi har ritat för att tänka tillsammans. Folkrörelsernas samlingslokal, med stolarna i en ring för att ingen ska sitta högre än någon annan. Kommunfullmäktiges kammare, med talarstolen riktad mot åhörarna och åhörarläktaren ovanför. Biblioteket med sina öppna hyllor, där kunskapen är ordnad men fri att nå. Caféet med sina småbord, där samtal börjar utan dagordning. Varje rum är ett påstående om hur människor ska förhålla sig till varandra. Och varje rum bidrar till att forma vilka tankar som blir möjliga att tänka i det.

Det insåg medieteoretikern Marshall McLuhan redan på sextiotalet. Hans berömda formulering att mediet är budskapet handlade inte om teknik. Den handlade om att formen vi kommunicerar genom aldrig är neutral. Tryckpressen gjorde det möjligt att tänka i långa, sammanhängande resonemang. Radion samlade en nation kring samma röst, på gott och ont. Televisionen förändrade politiken genom att göra bilden till ett centralt verktyg för att forma argument. Varje nytt medium har ritat ett nytt rum för tanken. Och rummen har alltid varit med att forma de berättelser som berättas i dem.

Men nu lever vi i rum som ingen demokratisk process har ritat.

1996 skrev John Perry Barlow, textförfattaren från Grateful Dead och medgrundaren av Electronic Frontier Foundation, sin berömda deklaration. Cyberrymdens självständighetsförklaring. ”Ni, industrivärldens regeringar, ni trötta jättar av kött och stål, jag kommer från cyberrymden, tankens nya hem. Å framtidens vägnar ber jag er från det förgångna. Lämna oss ifred.” Det var vackert. Det var naivt. Och det var helt fel. Det fria rummet förblev inte fritt. Det blev en marknad, men också ett vapen, och ett verktyg för övervakning och kontroll.

De digitala plattformarna där vi tillbringar närmare sju timmar om dagen som svenskar, sju timmar, är inte kommunikationsverktyg. De är rum. De har en arkitektur. Algoritmer bestämmer vad vi ser och i vilken ordning. De bestämmer vilka röster som förstärks och vilka som tystas. De bestämmer vad som känns angeläget och vad som försvinner ur synfältet. De är ritade, inte för den fria tanken, utan för vår uppmärksamhet. Det är vår uppmärksamhet som är produkten.

Vi vet att vår mentala arkitektur gör oss sårbara i dessa rum. Att vi dras till det som bekräftar vad vi redan tror, reagerar starkare på hot än på möjlighet. Algoritmerna är byggda för att utnyttja precis dessa reflexer. Det digitala rummet är inte bara ritat utan oss. Det är ritat mot oss.

Och det är här berättelsen blir geopolitisk.

I Kina har staten byggt det mest genomgripande övervakningssystemet i mänsklighetens historia. Hundratals miljoner kameror med ansiktsigenkänning. Ett socialt kreditsystem som kopplar ditt beteende till dina rättigheter. Och Kina exporterar denna modell genom företag som Huawei och ZTE, genom vad man kallar den digitala sidenvägen.

I Iran stängdes internet ned i januari i år under folkliga protester. Regimen har infört ett tvåklassystem. Vita SIM-kort till vissa statsanställda och säkerhetstjänster ger obegränsad tillgång. Vanliga iranier lever bakom filter och VPN-förbud. Det digitala rummet i Iran är ritat för att skydda regimen mot sitt eget folk.

I Ryssland lanserade Kreml förra året super-appen MAX, sedan september förinstallerad på alla nya telefoner. WhatsApp, YouTube och Instagram är blockerade. Apple har tvingats ta bort närmare hundra VPN-appar från ryska App Store. Appen Max är kopplad till FSB:s övervakningssystem med tillgång till position, kontakter, kamera, mikrofon. Sjuttio miljoner ryssar använder den hittills, och inte frivilligt.

Auktoritära stater har förstått något som demokratier fortfarande tvekar inför. Att den som kontrollerar det digitala rummet kontrollerar vilka tankar som kan tänkas i det.

Men det är inte bara stater vi traditionellt kallar auktoritära som vi behöver tala om idag. I januari förra året avskaffade Meta sitt faktagranskningsprogram. Mark Zuckerberg träffade Donald Trump på Mar-a-Lago och algoritmerna ställdes om. Under samma veckor undertecknade Trump en presidentorder om att återställa yttrandefriheten med den ena handen och stängde med den andra ut nyhetsbyråer som vägrade anpassa sin rapportering.

V-Dem-institutet vid Göteborgs universitet konstaterade i sin senaste rapport att USA genomgår den snabbaste autokratiseringen i landets moderna historia, och att antalet autokratier i världen för första gången på tjugo år överstiger antalet demokratier. Och den amerikanska nationella säkerhetsstrategin, antagen i december, talar öppet om att stödja vad man kallar patriotiska rörelser inom europeiska nationer. Om att EU skulle underminera politisk frihet.

Vi går till val i Sverige i september i år. Riksdag, regioner, kommuner. Det demokratiska samtal som ska föregå det valet äger till stor del rum på plattformar ägda av amerikanska företag, på en infrastruktur vi inte har rådighet över, i ett rum vi inte har ritat. Samtidigt som den stat där dessa företag har sitt säte aktivt syftar till att förskjuta den europeiska politiska ordningen.

Jag har själv valt bort Metas plattformar, X och TikTok. Jag försöker använda tjänster byggda på öppna protokoll framför slutna plattformar. Men jag lever ändå i samma digitala värld. Jag ser vilken värld mina barn, sexton och tretton, växer upp i. Hur deras världsbilder formas i rum som varken de eller jag har valt. Det här är inte abstrakt. Det här är nu.

Hur fri är tanken i ett rum som ritats av den som inte vill att du ska tänka fritt?

Det finns ett narrativ som sköljer över oss, och det är ett av de farligare i vår tid. Och det är att detta är oundvikligt. Att tekniken utvecklas som den utvecklas, att uppmärksamhetsekonomin är en naturlag. Det som kallas för teknikdeterminism. Att föra sig med argument om att tekniken blir som den kommer bli låter som en analys, men det är mer av en resignation. Ett bekvämt alternativ till att faktiskt göra något.

Det är dessutom inte sant.

Demokratin har alltid handlat om att rita rum. Vi ritade tryckfrihetsförordningen 1766, världens första, för att skapa ett rum där makt kunde granskas. Vi ritade folkrörelserna på artonhundratalet för att ge röster utan makt ett rum att höras i. När erfarenheterna av nazistisk propaganda visade vad som händer när en stat tar kontroll över medierna ritade vi public service. Inte för att staten skulle tala till folket, utan för att folket skulle nås av information fri från den med mest makt eller mest pengar. Varje gång tekniken förändrade villkoren för den fria tanken svarade demokratin genom att rita nya rum. Det var aldrig oundvikligt att det skulle gå bra. Det var ett val, varje gång.

Det är vår tur nu.

Europeiska unionen har antagit Digital Services Act, den första lagstiftning som ställer krav på det digitala rummets arkitektur. Men det räcker inte med Bryssel. Det handlar lika mycket om vad vi gör i Sverige. Om hur vi som opinionsbildare, forskare, journalister och konstnärer förhåller oss till de rum vi verkar i. Om vilka rum vi bygger och vilka vi lämnar.

Jag ombads tala om den fria tanken. Den fria tanken behöver fria rum. Inte rum utan väggar, inte rum utan form, utan rum som är ritade med omsorg och med ett syfte. Att vi ska kunna tänka tillsammans, utan att någon annan bestämmer riktningen åt oss.

Det är dessa fria rum som auktoritära stater och krafter med alla medel försöker omskapa. Bland annat genom bryta sig in i och slå sönder våra befintliga rum, eller locka oss till att tro att ett annat rum som de kontrollerar, är där vi ska vara. Detta är vad som står på spel i vår tid.

Vi sitter här, i detta rum, idag. Någon ritade det för att möjliggöra just det här samtalet. Det var inte en slump. Det var ett val.

Nu behöver vi göra samma val igen. Rita rum för den fria tanken i en digital tid. Med samma omsorg, samma övertygelse, samma envishet som de som en gång ritade det rum vi sitter i just nu.

De rum vi ritar nu avgör vilka tankar som blir möjliga imorgon.

#Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #SocialMedia #Svenska

Trust is the target – Remarks for the Icelandic Media Commission’s symposium on disinformation and elections

https://youtu.be/tYBHpFjVbPo

Today, on March 4th, the Media Commission of Iceland held a symposium on disinformation and digital threats, ahead of upcoming elections and a referendum. I had been invited by Executive Director Elfa Ýr Gylfadóttir and her colleague Þóra Jónsdóttir to contribute a short recorded reflection, five minutes on how democracies like Sweden and Iceland are navigating an information landscape that has changed faster than our institutions have managed to adapt. I said yes with a sense that these are precisely the conversations that need to happen, not only among specialists but in the public spaces where politicians, civil servants, journalists and citizens meet. What follows is my contribution to that gathering.

Iceland is often described as one of the world’s most stable democracies. High trust in institutions, a small and tightly connected society, strong media traditions. Sweden is similar. And yet both of our countries are navigating something genuinely new. Something that doesn’t respect stable institutions or tightly connected societies. Something that is, in fact, specifically designed to exploit them.

Last year, the Swedish Psychological Defence Agency published a report on an organisation called the Social Design Agency. It is linked to Russian state interests. The report is based on thousands of leaked internal documents, and what it describes is not propaganda in the old sense. Not crude state television telling people what to think. What it describes is something more like an industrial operation.

The Social Design Agency creates fake copies of established newspapers. Websites that look exactly like The Guardian, or Le Monde, or Der Spiegel. Same layout. Same typography. Same feel. But the content is manipulated. Russian narratives embedded in formats that look completely legitimate. This material is then distributed across social media platforms, adapted for different languages, different audiences, different political contexts, in dozens of parallel versions running simultaneously. It is scalable, systematic, and increasingly powered by AI, for content production, for translation, for audience targeting.

And the goal is not to make you believe any single false story. The goal is cumulative. Every individual piece of content may seem marginal. But together they erode something fundamental. They erode trust. Trust in media. Trust in institutions. Trust in the shared reality that democratic conversation depends on.

This sets the scene for where we are now. Sweden is heading into its first election in an era where artificial intelligence has become genuinely ordinary. And Iceland, like every democracy, is in the same situation. This is the first period where the same technology that allows anyone to write convincing text, generate realistic images, clone voices, and produce video, is also available to anyone who wants to mislead, manipulate, and interfere.

AI is not only a threat. We already see it used to make information more accessible, to translate across languages, to help people understand complex issues. It can strengthen journalism. It can support fact-checking. It can make knowledge more democratic. But the same technology that can explain and illuminate can also confuse and deceive. And it allows the production of convincing content at a scale and speed that was simply impossible before. Text that sounds human. Voices that sound familiar. Images and video that look authentic.

We do not yet know exactly how this will affect elections in our countries. But we know that other democracies have already experienced how AI-generated content has been used in election campaigns and in influence operations. And we know that those who want to undermine trust in democratic institutions now have tools available to them that simply did not exist a few years ago.

That raises questions I think all of us need to carry with us. How do we equip citizens to navigate an information environment where it becomes increasingly difficult to tell what is real and what is fabricated? How do we navigate when the platforms themselves, where information spreads, can deliberately decide what you and I see, and what we don’t? What is the role of public education when the basic capacity to evaluate information is being challenged in fundamentally new ways? And how do we collaborate across sectors to meet something that no single actor can handle alone?

I don’t think the answers are given. But I think we have a shared responsibility to ask the questions. To take them seriously. And to work together to find answers.

Because what is ultimately at stake is something we tend to take for granted. That we as citizens can trust the information that forms the basis of our decisions. That we can have a public conversation built on facts rather than fabrications. That our democracy rests on a foundation of shared reality.

That is what is at play now. Not the technology itself. But what it means for our collective ability to make informed decisions about our shared society. Together.

#AI #Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #English #SocialMedia

Krigsvinterns Kyiv – en reseberättelse

Nattåget från Kyiv till Warzawa. Foto: Carl Heath

Kriget i Ukraina går nu in på sitt femte år och jag är nyss hemkommen efter ännu en resa till krigsvinterns Kyiv. Detta är min reseskildring och reflektion.

Tåget glider in på Kyiv centralstation under tidig kväll. På perrongen virvlar ångmoln från vagnarna upp mot en himmel som saknar stjärnor. Snön har lagt sig mjukt över rälsen och i det kalla blåaktiga ljuset liknar tåget ett fossil från en annan tid. Jag har gjort den här resan många gånger nu, och varje gång möts jag av samma känsla av förväntan och kärt återseende, när dörrarna öppnas mot perrongen och kylan och det som väntar.

Jag reser till Kyiv i rollen som forskare i RISE och på uppdrag av Myndigheten för psykologiskt försvar. En vecka av möten, innovationsforskning, utbildning och träning tillsammans med med myndigheter, civilsamhällesorganisationer, institutioner, företag och kollegor.

En stad i snö. Foto: Carl Heath

Kyiv på vintern bär kriget på ett annat sätt än sommaren. Luften är kall och klar. Många hushåll i staden saknar el, värme och vatten. De ryska anfallen mot energiinfrastrukturen har inneburit allvarliga och systematiska skador, och hundratusentals stadsbor har evakuerats eller valt att lämna under de svåraste perioderna. Det märks. Kvällsgatornas glesare ström av rörliga gestalter. Fönster som är mörka där de borde lysa. Men Kyiv lever ändå, på ett sätt som är svårare att förklara än att uppleva. Restaurangerna är öppna. Folk rör sig med den något sänkta blicken hos dem som är vana vid att registrera omgivningens förändringar. I parkeringsfickorna längs sidogatorna står bilar begravda under snötäcken som om ingenting hänt.

Nätterna är en annan sak. Flyglarmen kommer utan att meddela sig i förväg. Ibland en gång per natt, ibland tre. Skyddsrummen i staden är inbyggda i vardagen på ett sätt som påminner om hur vi i Sverige behandlar brandutrymningsplaner, men med den avgörande skillnaden att folk faktiskt använder dem. Man lär sig att sova lätt. Man lär sig att lyssna på det som inte låter. Och man lär sig att förstå något om vad uthållighet egentligen innebär, inte som abstrakt begrepp utan som ett faktum i en kropp som inte har fått tillräckligt med sömn.

Skärmdump från appen Air Alert

Veckan är fylld av möten. Några är strategiska samtal med myndigheter och partners om det svenska stödet och hur det ska utvecklas för att bli mer effektfullt och göra mer nytta. Sedan utbildning, träning och övning tillsammans med aktörer, där vi tillsammans lär av varandra och skapar förmåga. Engagemang i innovationsworkshops och operativt arbete för att bidra till Ukrainas förmåga i ett pågående hybridkrig. Sedan har vi de där mötena sommer tar sig formen av återseenden med kollegor och vänner som kommit att bli viktiga i mitt liv under de år jag rest till landet. Det händer något med relationer som byggs under de omständigheterna. De bär en närhet och ett allvar och en värme som är svår att replikera i ett normalt professionellt sammanhang. Vi träffas kring bord på caféer eller i mötesrum på myndigheter och pratar om arbetet och om livet och om hur saker förändrats, och under varje sådant samtal finns en osynlig fond av det som pågår utanför.

En av veckans primära aktiviteter är ett kurstillfälle inom ett program som heter Total Defence: Leading Resilient Ukraine, drivet av organisationen Join Ukraine och Katolska universitetet i Lviv, med stöd från bland annat Myndigheten för psykologiskt försvar och Folke Bernadotteakademin. Det är ett certifieringsprogram om totalförsvar, riktat till ukrainska nyckelpersoner från myndigheter, militär, civilsamhälle och media. Idén är att totalförsvar inte är en militär angelägenhet utan ett samhälleligt kontrakt, och att det kontraktet kräver att alla dessa aktörer förstår varandra och sin gemensamma roll. Liubov Tsybulska, grundaren av Join Ukraine, beskriver det som att i moderna krig är det inte arméer som vinner. Det är samhällen.

Mikael Frisell, GD för Myndigheten för Civilt Försvar, föreläser i Kyiv. Foto: Carl Heath

Kurstillfället rymmer ett antal moment. Svenska experter föreläser om det civila försvaret, om informationsoperationer, om institutionella strukturer och om erfarenheter från ett land som just nu håller på att bygga upp samma kapaciteter som Ukraina redan är tvunget att använda. Det är ett märkligt men viktigt möte. Sverige kan erbjuda strukturer och lärdomar och modeller. Ukraina kan erbjuda den brutala skärpan av ett land som testat allting i verklighet och inte i simulering. I rummet sitter trettio ukrainska deltagare som inte behöver en förklaring till vad krig är eller innebär, men som utvecklar förmåga genom att reflektera och utvecklas tillsammans med varandra, och med utbildarna.

Utbildningsmaterialet Möta hybridhot. Foto: Carl Heath

Mitt eget bidrag är ett workshopmoment om att skydda förestående val mot hybridhot. Materialet jag arbetar med är ett kortleksmaterial, ett tränings- och övningsverktyg framtaget i samarbete med ukrainska myndigheter och anpassat specifikt för deras kontext och förutsättningar. Det svenska originalet, utbildningsmaterialet ”Möta Hybridhot”, är ett material jag arbetat med under lång tid, tillsammans med kollegor på RISE och Försvarshögskolan. Det ukrainska materialet är en anpassning, omtolkad och omskriven för att passa ett land som upplever hybridkrigföring under ett fullskaligt krig. Det är första gången vi kör det mot den här målgruppen.

Att gå in som utbildare, i ett rum av nya ansikten, och öppna ett övningsmaterial för första gången är alltid ett ögonblick av osäkerhet. Det blir än mer så i detta fall, där jag leder övningen på engelska, men med ett material skrivet på ukrainska. Det är svårt att veta inte hur det landar. Man vet inte om de kategorier man har konstruerat stämmer med de erfarenheter deltagarna bär med sig. Men det händer något ganska omedelbart den här gången. Deltagarna böjer sig över borden. De sorterar, diskuterar, håller upp kort mot varandra, pekar och organiserar. Gradvis ser jag hur övningen möter målgruppen på rätt ställe. Jag kan se engagemanget, samtalen fyllda av insikt och reflektion och som inte vill ta slut, även om klockan visar det. Jag ser hur gruppen rör sig från ett avsökande, prövande förhållningssätt till något som liknar analytisk säkerhet, hur diskussionerna skärps och hur frågorna förändrar karaktär under workshopens gång.

Kursdeltagare genomför övning. Foto: Carl Heath

När övningen är slut märker jag hur nyfikenheten övergår till ett framtidsfokus. Flera organisationer frågar om de kan låna eller använda kortmaterialet direkt, vid utbildningar planerade sedan tidigare. En organisation vill ha det redan nästa vecka. En annan pratar om att använda det i ett eget program som startar inom månaden. Det värmer att veta att det vi skapar gemensamt kan göra skillnad på riktigt. Att få bidra till Ukrainas kapacitet att hantera hybridhot mot demokratiska processer, i ett land som befinner sig i den mest akuta fasen av ett faktiskt krig, är ett privilegium som är svårt att sätta i proportion till något annat jag gjort.

Musiker spelar Händel vid Bar Dictat. Foto: Carl Heath

Men det finns ett Kyiv utanför konferensrummen och workshoparna och mötena också, och det vore en sorts missvisning att inte tala om det. En kväll sitter jag i Bar Diktat, en källarkrog ett trappsteg ner under gatuplanet, med rödtegelväggar och levande ljus och den ostuderade atmosfär som bara platser med riktigt egensinnig historia kan ha. Delar av Ukrainska Filharmoniska orkestern spelar Händel och cellons resonanser fyller rummet och når in i samtal och tystnader och de glas som hålls av händer som arbetat hårt den dagen. Vid bardisken sitter ett par ukrainska männ på permission och lyssnar utan att säga mycket.

Män i bar. Foto: Carl Heath

En annan kväll är jag på en restaurang i ett av stadsdelens gamla hus, trä och tegelkonstruktioner som överlevt mer än ett sekel av historia, med kollegor som sitter mitt emot varandra och pratar om allt och ingenting och om hur saker hänger ihop. Kyivs kulturliv har en kraft svår att beskriva. Som om kriget tar fram det som är extra skarpt, extra tydligt, det som känns och är viktigt. Som inte låter sig kuvas. Teatrar spelar. Gallerier är öppna. Musiken stannar inte. Allt detta kan kännas paradoxalt, men på något sätt är det mer som ett svar. Kulturens sätt att föra i ljuset det liv som är värt att försvara. Som vittnar om hur det inte räcker att bevara territorium, om man inte också bevarar det som territoriet bär inom sig. Människor, kultur, gemenskap, samhälle. Och det är i den förståelsen, tror jag, som nyckeln till den ukrainska uthålligheten och motståndskraften delvis finns. Inte enbart som militär kapacitet och strukturer och materiella resurser, utan i ett samhälles föreställning om sig självt som tillräckligt värdefullt för att vara värt att rädda.

Det är kanske det jag tar med mig mest från detta besöket, som sker precis i slutet av det fjärde krigsåret. Känslan av att befinna mig i en stad som har bestämt sig för att fortsätta, och den känsla av tacksamhet jag har av att få vara en liten del av allt det arbete som görs för att säkra en ukrainsk seger.

#DigitalResiliens #Hybridkrig #Innovation #krig #Krigsvinter #Reseberättelse #Svenska #Ukraina

Förtroende som försvar

I aulan på Handelshögskolan i Stockholm är det tyst på ett sätt som bara uppstår när någon säger något som träffar en rätt i hjärtat. Liubov Tsybulska står vid podiet i svart, med den ukrainska flaggans gula och blå på storbildsskärmen bakom sig, och beskriver hur Ryssland systematiskt använder information som militärt vapen, med mätbara konsekvenser för människors liv, för politiska beslut, för hela samhällens förmåga att fungera. Det handlar om vad det kostar att blunda för det som redan pågår.

Tsybulska talar med den sorts precision som kommer av att ha levt innanför mekanismerna i över ett decennium. Hon grundade Ukrainas centrum för strategisk kommunikation och informationssäkerhet under kulturministeriet och var rådgivare åt landets försvarschef innan hon 2022 startade den ideella organisationen Join Ukraine. Hon reste hit till Stockholm från Kyiv, där det just nu är minus tio grader och Ryssland valt den kallaste vintern på flera år för att systematiskt slå sönder landets energisystem. Under januari avfyrades tusentals missiler och drönare mot infrastrukturen. Över en miljon människor på Kievs vänstra strand lever utan ordentlig el och värme. Maxim Timchenko, vd för Ukrainas största privata energibolag DTEK, sa det nyligen utan omsvep: ”Vi är nära en humanitär katastrof.”

Tsybulskas berättelse sträcker sig långt bortom den fullskaliga invasionen. Den börjar på Krimhalvön, som Ryssland annekterade våren 2014 i vad som blev den mest omfattande militära annekteringen av en annan stats territorium i Europa sedan andra världskriget. Informationsoperationerna föregick ockupationen, förklarar hon. Narrativ om rysktalande under hot etablerades systematiskt. Revolutionen på Majdan, den folkliga resningen som hade avsatt den ryskvänlige presidenten Viktor Janukovytj bara dagar tidigare, delegitimerades. Lokal uppslutning tillverkades. Beväpnade soldater utan nationsbeteckningar framställdes som ofarliga. Medielandskapet såg till att denna alternativa verklighet spred sig snabbare än någon hann verifiera fakta, och när den militära fasen väl blev synlig för världen hade informationsmiljön redan avgjort hur omvärlden reagerade.

Fyra månader senare, i juli 2014, sköts Malaysia Airlines flight 17 ned över östra Ukraina. Alla 298 människor ombord dödades, de flesta nederländska medborgare på väg hem från semester. Tsybulska beskriver vad som hände i informationsrummet omedelbart efteråt. Trettio konkurrerande förklaringar cirkulerade inom loppet av mycket kort tid. Statliga aktörer och proxyaktörer förstärkte motstridiga narrativ över flera medieplattformar. Målet var aldrig att övertyga världen om en enda version av händelsen, utan att fördröja attribuering, fragmentera internationell konsensus, politisera utredningen och bromsa en samordnad respons. Informationskaos fungerade som en strategisk sköld, och i moderna kriser påverkar hastigheten i klargörandet direkt hastigheten i de politiska besluten.

Sedan visar hon en bild på Nord Stream 2, gasledningen under Östersjön som byggdes för att föra rysk naturgas direkt till Tyskland förbi Ukraina, Polen och de baltiska staterna. Projektet blev ett av de mest omdebatterade energibesluten i modern europeisk historia, och Tsybulska fokuserar på hur informationsmiljön runt projektet formade Europas sårbarhet under åren innan kriget. Projektet ramades konsekvent in som kommersiellt, pålitligt och neutralt. Kritiker avfärdades som ideologiska eller affärsfientliga. Energiberoende framställdes som en garanti för stabilitet. Statlig kommunikation, expertnätverk, lobbyekosystem och samspelet mellan affärsintressen och medier förstärkte denna uppfattning under mer än ett decennium. Resultatet blev långsiktig risk, den sorts risk som först blir synlig när den realiseras. Det tog ett fullskaligt krig för Europa att förstå vad den kostat.

Sedan kommer hon till det som gör aulan ännu tystare. Avhumanisering som förberedelse för våld. Rysk inhemsk propaganda har konsekvent framställt ukrainare som illegitima, farliga eller underlägsna, samtidigt som Europa och västvärlden beskrivs som dekadent och moraliskt nedbruten. Avhumaniseringen fyller en funktionell roll, förklarar Tsybulska. Den normaliserar våld, reducerar moraliska spärrar hos soldater, upprätthåller det inhemska stödet för kriget och rättfärdigar en förlängd konflikt. Från Kreml-kopplade TV-studior porträtteras invasionen som civilisatoriskt försvar. Det är vad Ryssland berättar för sig självt om varför de dödar sina grannar.

Det finns en smärtsam klarhet i hur Tsybulska lägger fram allt detta. En analys av mekanismer, bevis för bevis, steg för steg. Det är kanske just sakligheten som gör det omöjligt att vända bort blicken. Mot slutet av föreläsningen visar hon en slide med röd text mot vit bakgrund, en enda mening: ”Förtroende är den avgörande sårbarheten, och det främsta försvaret.” Texten vilar kvar i rummet där vi sitter. Kognitiv krigföring, det begrepp hon använder, flyttar det primära målet från territorium till perception. Operationerna syftar till att påverka hur människor tolkar verkligheten, vem de litar på, hur de fattar beslut och huruvida de agerar kollektivt. Samhället självt blir slagfältet. Och där förtroendet är lågt är manipulation enklare och samordning svagare.

Jag har kommit att träffa Liubov och hennes kollegor inom Join Ukraine genom mitt arbete att stödja Myndigheten för psykologiskt försvar i deras arbete i Ukraina, ett samarbete som inneburit att jag kommit att få ägna många år åt arbete med frågor om hybridhot, informationspåverkan och samhällets motståndskraft. Under dessa år har jag sett hur totalförsvar diskuteras i konferensrum och hur det utreds i strategidokument. Men det är genom arbetet med Join Ukraine, och myndigheter i Ukraina, som jag har kommit att se och uppleva hur det ser ut när det blir verklighet. Join Ukraine driver ett totalförsvarsprogram tillsammans med Ukrainska katolska universitetet, med stöd från bland annat Myndigheten för psykologiskt försvar, som samlar ledare från militären, offentlig sektor, civilsamhälle, media och näringsliv. Programmet tränar deltagare i att navigera exakt den verklighet Tsybulska beskriver, en verklighet där militärt försvar, motståndskraft mot hybrida hot och kognitiv krigföring och civil samverkan inte kan hållas isär. Join Ukraine samarbetar med Ukrainas försvarsministerium, säkerhetstjänsten, territorialförsvaret och utrikesministeriet. Deras videoproduktioner och annan strategisk kommunikation för officiella myndighetskanaler har nått ut brett i samhället. Integrerad civil kapacitet i ett land som bygger sitt totalförsvar under pågående krig, och ett konkret bevis på vad som är möjligt när civilsamhälle och stat faktiskt samverkar.

Sverige har sedan februari 2022 bidragit med omkring 114 miljarder kronor i stöd till Ukraina. I september 2025 identifierade Försvarsmakten och MSB sju typsituationer som landet behöver förbereda sig för, med hybridhot, informationspåverkan och sabotage som centrala element. I januari 2026 meddelade regeringen att en nationell strategi för psykologiskt försvar ska tas fram under året. Det är nödvändiga steg. Men det Ukrainas erfarenhet visar, och det Tsybulska uttrycker med emfas, är att resiliens som byggs efter en kris är överlevnad, medan resiliens som byggs före en kris är strategi. Så bra som vi skapar förutsättningar i fred har vi förutsättningar att agera i krig. Det borde vara utgångspunkten för allting.

Utanför Handelshögskolans fönster skyndar sig människor genom Stockholm i februarikylan. Tunnelbana, morgonkaffe, barnvagnar. Det normala. Liubov Tsybulska reste från Kyiv, en stad som bombarderas varje vecka, en stad där familjer lever med tre timmars el om dagen och värmer sig vid gasspisen, för att berätta för oss vad tolv år av informationskrig har lärt henne. Förtroende är grunden till försvar i en demokrati. Det behöver vi värna, vårda och stärka. Här och nu. Varje dag.

Referenser

Carnegie Council for Ethics in International Affairs. (2022). Global ethics review: Hybrid warfare in Ukraine, with Liubov Tsybulska.

Försvarsmakten. (2025, september). Nya utgångspunkter för totalförsvaret.

France24. (2026, 3 februari). Russia resumes strikes against Ukraine energy infrastructure amid subzero temperatures.

Join Ukraine. (2026). Join Ukraine NGO: Official website.

Power Up Ukraine. (2026). Rysslands energikrig mot Ukraina, 2026.

Regeringen. (2025, september). Gemensam bild av hot och åtgärder ska stärka Sveriges totalförsvar.

Regeringen. (2026, januari). Ytterligare åtgärder för att möta hybridhotet.

Regeringen. (2026, 5 februari). Sveriges stöd till Ukraina.

Reuters. (2026, 23 januari). Ukraine needs energy ceasefire, catastrophe looming, top power executive says.

Stockholm School of Economics. (2026). Center for Statecraft and Strategic Communication.

Tsybulska, L. (2026, 12 februari). Ignoring antagonistic information threats: Costs and evidence from Ukraine [Föreläsning]. Stockholm School of Economics, Stockholm, Sverige.

#Demokrati #DigitalResiliens #Hybridkrig #kognitivKrigföring #Ryssland #Svenska #Totalförsvar #Ukraina

Tankar om valåret i en tid av AI och informationspåverkan

https://youtu.be/1F759rUE4bg

Häromdagen ombads jag bidra med en inspelad introduktion till en paneldebatt på Folk och Kultur i Eskilstuna, om valåret som vi nu befinner oss i, och om hur det påverkas av AI och informationspåverkan. Ovan är sjäva inspelningen, som också finns i text nedan.

Förra året publicerade Myndigheten för psykologiskt försvar en rapport om den rysk-anknutna organisationen Social Design Agency. Den bygger på tusentals läckta interna dokument och visar hur informationspåverkan idag bedrivs systematiskt och i stor skala. Rapporten beskriver hur falska kopier av etablerade medier skapas. Sajter som till utseendet efterliknar till exempel The Guardian, Le Monde eller Der Spiegel. men där innehållet är manipulerat för att driva ryska narrativ. Materialet sprids via sociala medier, anpassas efter språk, målgrupp och politisk kontext och återkommer i många parallella versioner. Det här är inte klassisk propaganda i form av enskilda falska nyheter. Det är en produktionskedja, skalbar, systematisk och i ökande grad förstärkt av AI både för innehållsproduktionen, för översättning och målgruppsanpassning.

Påverkan är bred. Den riktar sig inte bara mot opinioner i ett enskilt land utan mot tilliten till medier, institutioner och i förlängningen det demokratiska samtalet som sådant. Effekten är kumulativ. Varje enskild falsk artikel kan vara marginell, men sammantaget förändras informationsmiljön. Och det är här den verkliga styrkan i den här typen av ny informationspåverkan ligger.

Jag berättar det här för att det sätter scenen för det vi nu går in i. Nu stundar det första svenska valår där artificiell intelligens har blivit en vardaglig företeelse. Det är det första valet där samma teknik som gör det möjligt att skriva texter, skapa bilder, generera röster och producera video också finns tillgänglig för den som vill vilseleda, manipulera och påverka. AI är naturligtvis inte bara ett hot. Vi ser redan hur den används för att göra information mer lättillgänglig, för att översätta mellan språk och för att hjälpa människor att förstå komplexa sammanhang. Den kan stärka journalistik, underlätta faktakoll och göra kunskap mer demokratisk. Men samma teknik som kan förklara och upplysa kan också förvirra och vilseleda. Den gör det möjligt att producera övertygande innehåll i en skala och med en hastighet som tidigare var omöjlig. Text som låter mänsklig. Röster som låter bekanta. Bilder och video som ser autentiska ut.

Vi vet ännu inte exakt hur det här kommer att påverka det svenska valet. Men vi vet att vi för första gången befinner oss i en situation där vi behöver förhålla oss till den här nya verkligheten. Vi vet att andra demokratier redan har erfarenheter av hur AI-genererat innehåll har använts i valkampanjer och i påverkansoperationer. Och vi vet att den som vill undergräva förtroendet för demokratiska institutioner nu har tillgång till verktyg som bara för några år sedan inte existerade. Det här väcker frågor som jag tror att vi alla behöver bära med oss.

Hur rustar vi medborgare för att navigera i en informationsmiljö där det blir allt svårare att avgöra vad som är äkta och vad som är fabricerat? Hur ska vi navigera när också själva plattformarna där informationen sprids medvetet kan välja vilket innehåll du och jag tar del av och vad vi inte tar del av? Vad är folkbildningens roll när själva grundförmågan att bedöma information utmanas på nya sätt? Hur kan bibliotek, skolor och medier stödja människors medieinformationskunnighet när spelreglerna förändras? Och hur samverkar vi över sektorer för att möta något som ingen aktör kan hantera på egen hand?

Jag tror inte att svaren på de här frågorna är givna. Men jag tror att vi har ett gemensamt ansvar att ställa dem, att ta dem på allvar och att arbeta tillsammans för att hitta svar. Det handlar ytterst om att värna något som vi lätt har för givet. Att vi som medborgare kan lita på den information som ligger till grund för våra beslut. Att vi kan föra ett offentligt samtal som bygger på fakta och inte på fabrikationer. Att vår demokrati vilar på en grund av delad verklighet. Det är det som står på spel nu när vi går in i det första valet i en tid av AI. Inte tekniken i sig, utan vad den betyder för vår förmåga att tillsammans fatta upplysta beslut om vårt gemensamma samhälle. Tack!

#AI #Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #SocialMedia #Svenska

Motstånd genom handling

Motstånd genom uppsägning. Det kanske låter torftigt, men med tillräckligt många som deltar, kan många små krafter genuint påverka. I januari 2026, ett år efter Donald Trumps återkomst till Vita huset, publicerade Amnesty International en rapport om tillståndet i USA. Auktoritära praktiker. Förödande erosion av mänskliga rättigheter. Samma månad placerade CIVICUS Monitor, som följer civila friheter och rättigheter globalt, USA på sin bevakningslista över länder med snabb försämring. Federala domare anklagade offentligt administrationen för att ignorera domstolsbeslut. Journalister stängdes ute från Vita huset. Oberoende myndigheter underordnades presidentämbetet genom dekret. Voice of America och Radio Free Asia hotades med nedläggning.

Det är i denna kontext Scott Galloway satte sig vid sitt skrivbord och skrev ett upprop. Resist and Unsubscribe.

Galloway är professor vid New York Universitys Stern School of Business och en av techindustrins mest ihärdiga kritiker. Han har i åratal varnat för plattformsföretagens koncentration av makt. Men nu handlade det om något annat. Nu handlade det om att de människor som kontrollerar den digitala infrastruktur vi alla är beroende av hade valt sida. Att Mark Zuckerberg, Tim Cook, Sundar Pichai och Sam Altman satt på första parkett i Kapitoliums rotunda när Trump svors in. Att var och en av dem donerat minst en miljon dollar till installationsceremonin. Att Elon Musk, som pumpat in över 300 miljoner dollar i valkampanjen, till och med haft en formell position i administrationen.

”Den här administrationen reagerar inte på upprördhet”, skrev Galloway. ”Den reagerar på ekonomiska signaler.”

Det är en tanke som kan låta cynisk men som rymmer en kärna av sanning. Protester kan ignoreras. Ilska och frustration går till att med att tjäna pengar på, genom annonsintäkter. Men när pengarna slutar flöda måste någon svara inför aktieägarna. Och i ett land där sju teknikföretag utgör mer än en tredjedel av börsindex S&P 500 finns det en sårbarhet som vanliga medborgare faktiskt kan utnyttja.

Galloways uppmaning är enkel. Under februari månad, avsluta dina prenumerationer hos de företag som möjliggör och stödjer administrationen. Amazon. Apple. Google. Microsoft. Netflix. Disney. Meta. OpenAI. Anthropic. Han inkluderade också företag som Dell, AT&T och FedEx, alla med kontrakt med immigrationsmyndigheten ICE. Samma ICE vars operationer i Minnesota i slutet av januari resulterade i två amerikanska medborgares död. En dags uppbrott från tjänster är irriterande för ett börsnoterat företag. En månad av nedgång är genuint problematiskt.

”Teknikföretagens vd:ar, som administrationen lyssnar på, har valt att strunta i den långsamma glidning mot fascism som nu syns”, skrev Galloway på Facebook.

Initiativet må vara amerikanskt, men det ekar av något som redan pågår i Europa. Här handlar det mindre om prenumerationer och mer om de enorma kapitalflöden som binder samman världens ekonomier. I januari 2026 meddelade den danska pensionsfonden AkademikerPension att de säljer hela sitt innehav i amerikanska statsobligationer före månadens slut. Omkring 100 miljoner dollar. Fondens investeringschef Anders Schelde var tydlig. USA har i grunden inte god kreditvärdighet. De amerikanska statsfinanserna fortsätter att försämras. Det var ett finansiellt beslut, betonade han, inte ett politiskt. Men tajmingen, mitt under president Trumps hot om att köpa eller ta Grönland, gjorde att beskedet fick en helt annan laddning. Danmarks statsminister Mette Frederiksen hade nyss sagt att en amerikansk attack på Grönland skulle innebära Natos slut.

Den amerikanske finansministern Scott Bessent svarade från Davos med den sortens arrogans som brukar föregå historiska misstag. Dansk investering, sa han, är lika irrelevant som Danmark.

Men Danmark är inte ensamt. I Sverige har pensionsjätten Alecta, som förvaltar hundratals miljarder kronor åt svenska löntagare, sålt merparten av sitt innehav i amerikanska statsobligationer sedan början av 2025. Det handlar om 70 till 80 miljarder kronor. Kapitalförvaltningschef Pablo Bernengo hänvisade till ökad risk kopplad till USA:s minskade förutsägbarhet, stora budgetunderskott och växande statsskuld. Tredje AP-fonden har gjort liknande bedömningar. Under 2025 flödade 57 miljarder kronor netto ut ur svenska fonder med fokus på Nordamerika.

Det finns en tendens att avfärda sådana rörelser som symboliska. Vad spelar det för roll om en dansk pensionsfond säljer obligationer för 100 miljoner dollar när den amerikanska statsskulden uppgår till tiotals biljoner? Men den frågan missar poängen. Marknader reagerar inte på absoluta tal utan på riktning, på förtroende, på vad signalerna säger om framtiden. Och när nordiska pensionsfonder, kända för sin försiktighet och sina långa planeringshorisonter, börjar peka mot utgången skickar det ett meddelande som är svårt att ignorera.

I Frankrike talade president Macron vid World Economic Forum i Davos om EU:s behov av att använda sin ekonomiska makt mot amerikansk aggression. Han kallade det en handelsbazooka. Tesla, som blivit en symbol för Musks politiska transformation, såg sin europeiska försäljning falla med 43 procent under 2025. I Berlin rapporterade organisationen Topio om långa köer av människor som ville ha hjälp att rensa sina telefoner från amerikanska tjänster.

För egen del har jag under det senaste åren sakta men säkert byggt om min digitala infrastruktur. En Synology NAS står nu i mitt hem och lagrar mina filer istället för att de vilar på servrar i någon av Googles eller Amazons anläggningar. Immich är på väg att ersatta Google Foto. Proton har ersatt Gmail. Metas produkter lämnade jag för länge sedan, och X är sedan åratal ett minne. Det är inte alltid enkelt och sällan bekvämt, men varje gång jag stöter på friktion påminns jag om varför jag gör det. Beroendet av infrastruktur som kontrolleras av företag vars värderingar jag inte delar, och vars hemlands demokrati håller på att vittra sönder, är en sårbarhet jag kan välja att minska.

Det finns inga enkla svar. Den som väntar på en perfekt lösning kommer att vänta för evigt. Men kanske är det just därför Galloways uppmaning resonerar med så många. Den kräver inte perfektion, bara riktning. En månad. Några avslutade prenumerationer. En signal om att marknaden inte är en opåverkbar naturkraft utan summan av miljontals små val. Och kanske, i förlängningen, en påminnelse om att de som kontrollerar den digitala infrastrukturen inte är immuna mot de krafter som en gång byggde den.

Demokratiforskaren Steven Levitsky, som studerat auktoritär utveckling världen över, sa nyligen att Trumps andra mandatperiod är det mest aggressiva och öppet auktoritära fallet av demokratisk tillbakagång han sett. The Century Foundation, som mäter demokratisk hälsa, konstaterade att USA under 2025 gled djupt in i auktoritärt styre.

Det börjar med något så litet som en prenumeration. Men det handlar om något mycket större.

#Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #Svenska #Ukraina

Den kalla hybridkrigföringen

Det är minus femton grader i Kyiv. Du vaknar tidigt, inte av väckarklockan utan av kylan. Ingen el. Ingen värme. Utanför fönstret ligger staden nästan helt mörk. Så börjar Liubov Tsybulska sin berättelse. Tsybulska är en av Ukrainas ledande experter på kognitiv krigföring och talade på länk till RISE innovationsverkstad i Göteborg den 21 januari, där centrala aktörer inom Sveriges totalförsvar hade samlats. För många blev hennes vittnesmål om livet under hybridkrig det starkaste momentet under dagen. Efter evenemanget har deltagare hört av sig och velat dela hennes ord vidare. Jag frågade Liubov om jag fick göra det, och hon tackade ja. Nedan följer hennes tal i sin helhet. Hon talar inte om abstrakta hot. Hon talar om en verklighet som redan är här. Lyssna gärna, eller läs hennes anförande som text här nedan. Dela sedan gärna denna berättelse, så att fler får möjlighet att ta del av en direkt berättelse om vad som är verkligheten idag för miljontals människor i ett land i Europa.

https://youtu.be/eOkVSZK3y_4?si=ly2C2AdOdkys0nZF

Thank you an invite and an opportunity to speak on behalf of Ukrainians.
Let me start with a moment from our reality these days, because it captures more about this war than any definition ever could.

It is unusually cold winter. The temperature outside is -15. You wake up early, not because of an alarm clock, but because your apartment is cold. There is no light. No heating. Often no water. Your phone still works, but only because you charged it the night before, not knowing whether electricity would still be there in the morning. When you look outside, your city — a city that used to be full of light and movement — is almost completely dark.

This is not a scenario exercise. This is not a future risk. This is what life in Ukraine looks like right now.

And I begin here not to dramatize, but because this is where cognitive warfare becomes tangible. We often describe cognitive war as something abstract – as influence, manipulation, narratives, information flows – but in reality it is deeply physical. It lives in exhausted bodies, in families trying to keep children warm, in people making decisions under pressure and fear.

When Russian missiles and drones destroy energy systems, heating infrastructure, water facilities, this is not only an attack on objects or networks. It is an attack on judgment, on endurance, on the ability to think clearly. At the same time, Russia is launching information campaigns designed to amplify fear and doubt, spreading messages that there will be food shortages, that the system is about to collapse, that the government has no evacuation plan, that people are being abandoned.

Now imagine hearing these messages when you have children, when you are sitting in an unheated apartment and trying to decide whether to stay or to leave. Imagine how this sounds when you are a soldier at the frontline, holding your position, knowing that your family is freezing at home. This is cognitive warfare. And it works only if society begins to fracture from the inside.

This is why modern wars are no longer primarily about governments fighting governments or armies fighting armies. They are about societies being targeted as a whole. They aim to exhaust resilience, fragment communities, and create a sense that resistance is pointless. No army, no matter how capable, can withstand this pressure if the society behind it is passive, divided, or psychologically overwhelmed.

Ukraine continues to resist not because it is stronger in resources, but because society – imperfect, tired, and traumatized – has not collapsed. That resilience did not emerge by accident, and it was never purely military.

At the same time, hybrid warfare evolves faster than most of our institutions are designed to respond. The rate of change is relentless. One day the pressure is cyber, the next it is energy, then migration,, then legitimacy, then trust in elections, then trust in media. There is no clear sequence, and there is no pause button. Systems built only for stability struggle when faced with constant transformation.

This is why total defence today cannot be understood only as preparedness or protection. It is about the ability to adapt while under attack, to manage change while being targeted, and to integrate technological advances without losing coherence. It is as much about governance and leadership as it is about capabilities.

The idea of a whole-of-society approach is therefore not a slogan. It is a necessity. In Ukraine, teachers became communicators, mayors became crisis managers, journalists became part of national resilience, tech companies turned into elements of defence infrastructure, and volunteers often closed gaps faster than formal institutions could. This was not perfect coordination, but it was shared responsibility, and that shared responsibility made the difference.

Resilience cannot be outsourced. It cannot be centralized into a single institution. Trust cannot be commanded. It has to be cultivated long before a crisis begins, or societies will pay a much higher price when pressure arrives.

In this environment, leadership becomes the decisive terrain. Not leadership as control, but leadership as sense-making — the ability to provide direction when information is incomplete, to maintain moral clarity when choices are painful, and to act with speed when certainty is impossible. In Ukraine, leadership often meant saying: we do not have all the answers yet, but we are here; this is hard, but this is why it matters; we will adapt again, just as we adapted yesterday.

Cognitive warfare punishes silence and hesitation. It exploits fragmentation. What it struggles to defeat is coherence, presence, and meaning. And this applies not only to governments, but also to media, industry, civil society, and technological leaders. In hybrid war, everyone shapes the cognitive environment, whether intentionally or not.

Ukraine is not an exception. It is a preview. What is being tested on us will appear elsewhere – against infrastructure, against elections, against social cohesion, against trust in institutions. The real question is not whether this pressure will come, but how prepared societies will be when it does.

Total defence in the twenty-first century is not only about defending territory. It is about governing transformation under attack, and about ensuring that societies remain capable of making, values-based decisions even under conditions of fear and uncertainty.

So as you begin this day, discussing total defence and resilience, I invite you to keep one image in mind: a dark city, a freezing apartment, a phone with little battery left, and a message saying, “It’s hopeless.” And then remember that despite all of this, people do not surrender.

That is what cognitive warfare tries to break.

And that is what whole-of-society defence exists to protect.

Thank you.

#cognitiveWar #DigitalResiliens #English #hybridWar #Hybridkrig #Svenska #Ukraina #Ukraine

Måste våra demokratiska samtal vara dömda att delas på digitala tivolin?

Foto från sändningen i morgonens TV4-inslag finns att se här.

I morse satt jag i TV4:s studio och talade om ett ämne som följt mig i över ett decennium. Men nu börjar samtalet få allt större spridning och intresse. Vi har byggt vårt offentliga samtal på mark vi inte äger, med regler vi inte själva bestämmer över. Den digitala infrastrukturen har blivit lika samhällskritisk som el och vatten. Våra telefoner är inte längre bara verktyg; de är platser där vi formar våra uppfattningar, utbyter idéer och deltar i det demokratiska samtalet.

Den digitala offentliga infrastruktur som i dag bär upp stora delar av våra demokratiska samtal verkar på en marknad där uppmärksamhet är valutan och där polarisering ofta är den mest lönsamma varan. Med andra spelregler hade det kunnat se annorlunda ut.

Algoritmerna som styr vad vi ser på kommersiella sociala medieplattformar är utformade för att maximera engagemang. Innehåll som väcker starka känslor, som provocerar och polariserar, tenderar att premieras eftersom det får oss att stanna kvar. Det gäller oavsett om vi talar om X, TikTok, Instagram eller YouTube.

Under presidentkampanjen i USA 2024 genomförde forskare ett preregistrerat fältexperiment på X där 1 256 användare fick sina flöden omrangordnade i realtid under tio dagar. Resultaten, som senare publicerades i tidskriften Science, visade att ökad exponering för polariserande innehåll påverkade deltagarnas affektiva inställning till politiska motståndare på ett mätbart sätt. Motsatt effekt kunde observeras när exponeringen minskade.

En annan studie, publicerad i Harvard Kennedy School Misinformation Review, analyserade 51 680 politiska TikTok-videor från det amerikanska presidentvalet 2024. Forskarna fann att toxiskt och partiskt innehåll i genomsnitt genererade högre engagemang än mer sakligt material.

Meta har parallellt infört begränsningar för politiskt innehåll på Instagram, utan att tydligt definiera vad dessa innebär i praktiken. Granskningar av ett urval politiska konton visade att räckvidden för sådant innehåll minskade kraftigt efter policyförändringarna våren 2024, i vissa fall med över hälften.

YouTube har under längre tid kritiserats för att skapa en återkopplingseffekt där användare som tittar på politiskt vinklat material leds vidare till allt mer likartat, och ibland mer extremt, innehåll. Forskningen ger inget entydigt svar på graden av radikalisering, men pekar på hur rekommendationssystem kan förstärka redan existerande preferenser.

I november 2025 publicerade Sky News Data and Forensics en nio månader lång granskning av X i brittisk kontext. Analysen visade att plattformens algoritmiska logik systematiskt förstärkte synligheten för högerorienterat och extremt innehåll. Politiker och opinionsbildare som plattformsägaren själv öppet stödjer uppvisade avsevärt högre räckvidd än jämförbara konton.

I februari 2023 rapporterade flera medier att X införde en särskild algoritmisk regel för att säkerställa ökad synlighet för Elon Musks egna inlägg, efter att hans aktivitet under Super Bowl-helgen fått lägre genomslag än förväntat. Händelsen illustrerar hur plattformsägare kan ingripa direkt i synlighetslogiken till egen fördel.

Mönstret återkommer i frågor om innehållsmoderering. Under vintern 2025–2026 visade granskningar att X:s AI-verktyg Grok i stor skala kunde användas för att generera sexualiserade bilder utan samtycke, så kallad digital avklädning. Detta ledde till nationella blockeringar och restriktioner i bland annat Malaysia och Indonesien. I januari 2026 beordrade EU-kommissionen X att bevara all intern dokumentation relaterad till Grok för vidare tillsyn enligt gällande lagstiftning.

I december 2025 fastställde EU-kommissionen att X brutit mot flera centrala bestämmelser i Digital Services Act och utfärdade böter på 120 miljoner euro. Överträdelserna gällde bland annat vilseledande användning av verifieringsmärken, bristande transparens kring annonsering och otillräcklig tillgång till plattformsdata för forskare. Reglering fungerar, men den är långsam, och tiden arbetar sällan till demokratins fördel.

Samtidigt ser vi en tilltagande geopolitisk instabilitet. V-Dem-institutet vid Göteborgs universitet, ett av världens ledande forskningsinstitut för demokratimätning, har följt utvecklingen i USA noggrant. I intervjuer hösten 2025 bedömde institutets föreståndare att USA enligt V-Dems kriterier då bör klassas som en elektoral autokrati. Han beskrev utvecklingen som ett frontalangrepp på demokratiska institutioner som går snabbare än väntat. Det är i USA, liksom i Kina, som stora delar av den globala digitala infrastrukturen har sin hemvist.

Sociala medier är inte konstruerade som demokratiska torg. De är designade som digitala köpcentrum eller nöjesfält, med syftet att engagera, underhålla och hålla kvar användaren. Det är inget fel på nöjesfält. Men de är en tveksam plats för ett samhälles viktigaste demokratiska samtal. Problemet fördjupas av att plattformarna är slutna system. Ett meddelande på Facebook kan inte nå någon på TikTok. Det är ett medvetet designval, inte en teknisk nödvändighet.

Samma företag som i dag böjer sig för juridiska påtryckningar har också visat en vilja att avsluta principiella konflikter genom ekonomiska uppgörelser. Meta, X och YouTube har tillsammans betalat cirka 59,5 miljoner amerikanska dollar i förlikningar efter att Donald Trump stämt dem för kontosuspensionerna efter stormningen av Kapitolium den 6 januari 2021.

Det finns alternativ. Federerade protokoll som ActivityPub gör det möjligt att kommunicera mellan olika tjänster utan att vara inlåst i en enskild plattform. Mastodon och Bluesky visar att sociala nätverk kan byggas så att användaren har större kontroll över sitt flöde. Europeiska kommissionen driver i dag en egen Mastodon-instans, där EU:s digitala kommissionär rapporterar från internationella möten som World Economic Forum i Davos. Flera europeiska myndigheter, bland annat i Nederländerna och Tyskland, har etablerat närvaro på decentraliserade nätverk.

Det finns också mer offensiva strategier. Begreppet adversarial interoperability beskriver hur nya tjänster kan utvecklas för att fungera tillsammans med etablerade system utan de dominerande företagens godkännande. Så kunde Apple en gång läsa Microsofts Office-filer, och så kunde Facebook i sin tid låta användare hålla kontakt med vänner på MySpace. Lagstiftning kan på samma sätt tvinga fram öppenhet, kräva transparens i algoritmiska system och ge användare rätt att flytta sin data mellan plattformar. Digital Services Act är ett steg i den riktningen. Det är inte spännande. Men demokrati behöver inte vara spännande. Den behöver fungera.

Frågan jag bar med mig in i TV-studion i morse är densamma som jag bär med mig därifrån. Vi har byggt vårt offentliga samtal på mark vi inte äger. Frågan är inte om algoritmerna påverkar oss. Det vet vi nu. Frågan är vad vi tänker göra åt det.

Samtalet i TV4 Nyhetsmorgon sändes den 22 januari 2026 och finns att se på TV4 Play.

Referenser (APA 7)

Biswas, A., et al. (2025, August 20). Toxic politics and TikTok engagement in the 2024 U.S. election. Harvard Kennedy School Misinformation Review.

Doctorow, C. (2019, June 7). Adversarial interoperability: Reviving an elegant weapon from a more civilized age to slay today’s monopolies. Electronic Frontier Foundation.

European Commission. (2025, December 4). Commission fines X €120 million under the Digital Services Act.

Haroon, M., Chhabra, A., Liu, X., Mohapatra, P., Shafiq, Z., & Wojcieszak, M. (2022). YouTube, the great radicalizer? Auditing and mitigating ideological biases in YouTube recommendations. arXiv.

Heath, C. (2020). Det demokratiska samtalet i en digital tid: Så stärker vi motståndskraften mot desinformation, propaganda och näthat (SOU 2020:56). Regeringskansliet.

Piccardi, T., Saveski, M., Jia, C., Hancock, J., Tsai, J., & Bernstein, M. (2024). Feed effects on online political attitudes. Science.

Reuters. (2026, January 8). EU commission orders X to retain Grok documents until end-2026.

Sky News Data and Forensics. (2025, November 6). The X effect: How Elon Musk is boosting the British right.

The Guardian. (2025, January 29). Meta agrees to $25m settlement with Trump over account suspension.

The Guardian. (2026, January 12). Malaysia blocks Grok after AI chatbot generates fake sexualised images.

The Guardian. (2026, January 22). Grok AI generated millions of sexualised images in weeks, research says.

The Verge. (2023, February 14). Elon Musk created a special system for showing you all his tweets first.

V-Dem Institute. (2025). Democracy Report 2025: 25 years of autocratization – Democracy trumped? University of Gothenburg.

#AI #Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #Innovation #SocialMedia #Svenska

Åh vad bra, heja Danmark! Och vi behöver detta i Sverige också! #digitalresiliens #bojkottausa https://mastodon.social/@claesdevreese/115830281149472713 https://mastodon.social/@claesdevreese/115830281149472713