Språkmodeller, säkerhetspolitik och suveränitet

Jag vaknade i Höganäs i går morse för att få några dagars vandring i Kullabergs bokskogar och längs de steniga stränderna. Innan jag åkte hade jag bett min AI-agent Ogmios att påbörja ett längre analysarbete. Den hade fått forskningsunderlag och skulle bearbeta en mängd information i en längre process, så att jag kunde ta vid när jag var tillbaka. Men när jag kollade upp hur det gick på telefonen på morgonkvisten, så såg jag att arbetet hade avstannat. Ogmios hade jobbat utifrån Anthropics senaste språkmodell Fable 5, den mest kapabla jag någonsin haft tillgång till. Men under natten hade den amerikanska regeringen beordrat att modellen inte längre fick delas med någon utanför USA, och Anthropic hade släckt den för hela världen.

Det var såklart en olägenhet för mig och gav mig en lätt frustration på morgonen. Men det avbrott jag fick igår går att se som ett tecken på en händelse med mycket större konsekvenser än ett avbrutet forskningsarbete. Ingripandet från USA:s president i frågan om tillgång till enskilda företags AI-tjänster, förflyttar problemet från ett marknadsproblem till ett säkerhets- och geopolitiskt problem.

Vem kan stänga av de digitala tjänster som vi är beroende av? Vad gör vi när det händer? Jag har skrivit en hel del tillbaka om dessa frågor, mer utifrån ett teoretiskt perspektiv. Nu blev helt plötsligt dessa frågor konkreta och praktiska. Här och nu.

Om vi backar bandet en bit, och ser vad som hänt, och sätter det i kontext, så blir det lättare att se varför det som nu sker är systempåverkande och torde utgöra grund för många strategiska samtal runt lednings- och styrelsebord i Sverige och Europa.

Den 12 juni skickade USA:s handelsminister Howard Lutnick ett brev till Anthropic som förbjöd bolaget att ge utländska medborgare tillgång till sina två mest avancerade modeller, Fable 5 och Mythos 5, var i världen de än befann sig. USA inkluderat. Eftersom företaget inte kan kontrollera varje användares nationalitet i realtid återstod bara en utväg, och samma kväll släckte Anthropic modellerna för alla.

Skälet som angavs för åtgärden var en omtvistad säkerhetsbrist, men ingen som följt de senaste månadernas händelser mellan Anthropic och den amerikanska regeringen tror att det var hela skälet. Anthropic har sedan vintern legat i öppen konflikt med Vita huset. I februari beordrade presidenten på sitt eget sociala medium Truth Social att alla federala myndigheter omedelbart skulle sluta använda bolagets teknik. Strax därefter stämplade försvarsministern företaget som en leveranskedjerisk och därigenom ett hot mot den nationella säkerheten, en beteckning som annars är reserverad för utländska bolag med kopplingar till främmande makt. Först när Anthropic stämde regeringen stoppade en federal domare tillfälligt utfrysningen och kallade det hela för en olaglig vedergällning mot ett företag som vågat säga ifrån. Det är i ljuset av denna pågående strid som exportbrevet, som är grunden för helgens händelser, presenterades. Genom en presidentorder kom alltså en öppen och civil AI-modell att klassificeras som exportkontrollerad försvarsmateriel. Och på det sättet kom det sig att resten av världen fick rätta sig efter ett amerikanskt inrikespolitiskt gräl, utan förvarning, på en fredagskväll. Världens idag mest kraftfulla tillgängliga språkmodell stängdes ned.

Det vore bekvämt att se detta som en olyckshändelse, eller en engångsföreteelse, men det vore fel. Avstängningen är en del i en kedja av händelser som skett under de arton månader som USA steg för steg gått från förutsägbar partner till en oberäknelig geopolitisk risk. Administrationen har rivit upp sitt eget regelverk för export av AI-chips och skapat ett osäkert läge för alla europeiska köpare. De har lagt hundraprocentiga tullar på importerade halvledare, pausat underrättelsedelning med Ukraina mitt under brinnande krig, och har låtit förstå att Starlink är ett politiskt maktmedel, som kan stängas av över de ukrainska linjerna. När Polens utrikesminister påtalade just det beroendet svarade Elon Musk offentligt med orden ”Var tyst, lilla man”. Samtidigt har amerikanska diplomater instruerats att motarbeta EU:s digitala lagar, och visumförbud har införts mot europeiska tjänstemän som tillämpar unionens egna regler. Nyligen rapporterade SvD att det amerikanska utrikesdepartementets byrå för demokrati och mänskliga rättigheter ska kanalisera miljontals dollar till europeiska tankesmedjor som delar administrationens politiska filosofi, med det uttalade syftet att påverka val och omforma inrikespolitiken i europeiska länder. Bland de val som pekas ut finns det svenska i september. Pengar som tidigare gått till att främja demokrati i auktoritära stater ska nu gå till att forma den i Europa efter Washingtons smak. Var och en av dessa händelser har gått att bortförklara som en enskildhet. Detta är också bara ett urval, det finns fler exempel. Lagda bredvid varandra bildar de ett mönster.

Och mönstret har gått att läsa, för länge sen, för den som velat. Den nationella säkerhetsstrategi som Vita huset lade fram i slutet av 2025 beskriver allierade som passagerare som åker gratis och gör delningen av teknik villkorad av politisk anpassning, där den som rättar in sig får förmånligare behandling och den som inte gör det får klara sig själv. Samtidigt uttrycker strategin avsikten att motverka europeisk reglering och beskattning av amerikanska företag. Så har en allierad sällan talat tidigare.

Bakom skiftet ligger en djupare strategisk linje. Utgångspunkten för denna går att finna i Project 2025, den plan Heritage Foundation tog fram inför Trumps andra mandatperiod. Den handlar i grunden inte om teknik utan om makt. Dess kärna är att lägga hela statsförvaltningen under presidentens direkta vilja och avskaffa det skydd som hållit tjänstemännen opolitiska, och delar av det är redan verklighet, med tusentals statstjänstemän som fått lämna och ersatts av lojala. När makten koncentreras på det sättet blir tillgången till teknik en strömbrytare som kan slås av i hast, utan de spärrar som annars tyglar en stormakts humör. Det var den strömbrytaren jag såg slås av på min skärm.

Det finns ett namn för det som nu sker, myntat av statsvetarna Henry Farrell och Abraham Newman redan 2019. De kallar det för ”weaponized interdependence”, och tanken är lika enkel som obehaglig. Världsekonomin är inget jämnt spunnet nät utan ett med knutpunkter, ställen där så mycket samlas att den som kontrollerar dem både kan avlyssna och strypa information, som det passar. Beroende är inte farligt i sig, vi är alla beroende av varandra i en komplex och global värld. Men det blir farligt i samma stund som beroendet är ensidigt och den vilken vi har beroenden till både vet om det och är beredd att utnyttja beroendet i egen vinning. USA sitter på flera sådana knutpunkter samtidigt. Molntjänster, de avancerade datorchippen, betalningssystemen, och under de senaste åren också utvecklingen av de absolut mest kapabla AI-modellerna.

Det vi såg den 12 juni var en medveten begränsning av teknik, en mindre och avgränsad insats och därför politiskt mer hanterbar. Det kan ses som en slags provkörning snarare än ett slutspel. Att den var möjlig alls hänger ihop med något som vuxit fram under samma arton månader, nämligen att avståndet mellan de stora amerikanska teknikbolagen och Vita huset nästan har upphört.

Det ena bolaget efter det andra har vikt sig. Meta betalade tjugofem miljoner dollar för att förlikas med en stämning bolaget först kallat grundlös, lade ner sin faktagranskning och sitt mångfaldsarbete, och Mark Zuckerberg satt på första raden vid installationen bredvid Jeff Bezos, Sundar Pichai och Tim Cook, som var och en gett en miljon dollar till invigningen. Dagen efter stod Sam Altman i Vita huset och presenterade sitt Stargate-projekt på femhundra miljarder dollar, med presidenten vid sin sida. Disneys ABC News betalade femton miljoner dollar och bad om ursäkt, och sedan Paramount betalat sexton miljoner för en omtvistad stämning godkändes plötsligt en länge blockerad mediefusion.

Och medierna har vikt sig på samma sätt. Jeff Bezos stoppade Washington Posts färdiga stöd till Kamala Harris och styrde om ledarsidan mot fria marknader, varpå ledarredaktören avgick. Patrick Soon-Shiong gjorde detsamma med Los Angeles Times. Var för sig kan de kallas affärsbeslut, men tillsammans är de en frivillig anpassning, det historikern Timothy Snyder kallar föregripande lydnad, att ge makten det den ännu inte ens har krävt.

Mönstret är inte nytt, bara nytt i USA. Shoshana Zuboff beskriver hur en handfull informationsoligarker öppet ställer sin makt i en illiberal presidents tjänst, och bedömare som Anne Applebaum och Adam Klein pekar rakt på förlagan, Viktor Orbáns Ungern, där medier och bolag samlats i statsvänliga händer tills nästan ingen självständig röst återstår. Statsvetarna Steven Levitsky och Lucan Way ger ordningen ett namn, ”competitive authoritarianism”, där val visserligen hålls men spelplanen lutar så att utgången redan är given. Det är i en sådan ordning tillgången till teknik blir en strömbrytare i en enda hand. Givet hur Trumpadministrationen virvlar upp osäkerhet är det omöjligt att på förhand veta hur långt de är beredda att gå, och därför är nästa gång ingen hypotes utan en planeringsförutsättning. Det är därför vi behöver se med ny och nykter blick inför arbetet med kommande risk- och sårbarhetsanalyser.

Medan USA stänger ned de främsta språkmodeller som någonsin skapats av företag i landet, så gör Kina tvärtom. Min bild är att vi ser alldeles för lite till den kinesiska strategin i den svenska debatten. Beijing har byggt sin digitala strategi kring öppenhet, där språkmodellerna släpps fria att ladda ner, granska och köra på egen hårdvara. Det har visat sig vara en framgångsrik strategi. Alibabas Qwen har gått om Metas Llama som den mest nedladdade modellserien i världen, och framför allt är de kinesiska modellerna billiga. Så billiga att de västerländska alternativen ter sig absurt dyra vid sidan av. Några av dem, så som Kimi K2.7 eller MiniMax M3, är bara månader efter de allra främsta amerikanska modellerna, och erbjuds till nästan inga pengar alls. Stora delar av Afrika och Asien bygger därför redan på kinesisk grund, sällan av övertygelse och oftast för att det är billigast och finns närmast till hands, och beroendet byggs upp ett praktiskt beslut i taget, precis som vårt eget en gång gjorde.

För Europa öppnar detta upp tre möjliga vägar, och ingen av dem är särskilt bekväm. Vi kan fortsätta med de stängda amerikanska modellerna, blunda för beroenden och gilla läget på att vår användning av avancerad AI villkoras av en allt mer auktoritär regims nycker. Eller så kan vi byta till de billiga kinesiska språkmodellerna, och köpa censur, kinesiska narrativ och nya beroenden på köpet. Eller så bygger vi eget, vilket är både kostsamt och tar tid. Men min bild är att vägen ur knuten går inte genom att välja land eller väg. Den går genom att välja förmåga och strategisk riktning. En öppen modell, var den än kommer ifrån, kan testas, övas, analyseras och köras på egen infrastruktur. Och det som körs på egen infrastruktur kan ingen heller stänga av den på distans. Det är därför europeiska och svenska öppna modeller är strategiskt avgörande, inte för att vinna en kapplöpning om råstyrka, utan för att vi ska hålla i vår egen strömbrytare.

Men att välja förmåga betyder inte att välja en enda väg. Det betyder att gå flera samtidigt. Det ena är att använda de goda öppna modeller som redan finns, oavsett om de kommer från USA, Kina eller någon annanstans, för avståndet till de slutna toppmodellerna är inte längre vad det var. På ett år har gapet mellan den bästa öppna modellen och den slutna frontlinjen krympt från omkring ett år till omkring tre månader, och på programmering är de i praktiken nästintill jämbördiga. De starkaste öppna modellerna är i dag visserligen till övervägande del kinesiska, och det är en förutsättning som är viktig att förhålla sig till. Men öppenhetens styrka, att en modell kan granskas och köras på egen mark, gäller oavsett varifrån den kommer.

Öppna modeller ska däremot inte nyttjas oprövade, och det är ett område vi också står i behov av att utveckla. Vi behöver stärka vår förmåga att pröva och testa språkmodeller mot de krav på säkerhet och funktion som vi själva ställer, innan de går i drift. Att ladda ner en modell är lätt. Att veta huruvida den håller i en myndighets, en regions eller en banks vardag är ett hantverk och ett kunnande som måste byggas upp. EU:s nya regelverk pekar åt rätt håll och kräver strukturerade utvärderingar, red-teaming och oberoende granskning av de mest kapabla modellerna. Nu behöver vi nationellt utveckla förmågan att kunna granska och pröva.

Och parallellt går det långa spåret, att utveckla mer egen europeisk förmåga inom språkmodeller. Frankrikes Mistral är i dag det kanske starkaste kortet, med en öppenviktad förhållandevis stark modell och med avtal med franska försvaret, Airbus och tyska staten.

Kungliga biblioteket slog i somras fast att just för ett litet språkområde är öppna vikter särskilt avgörande. I den politiska retoriken tycks det inte saknas pengar. EU talar om hundratals miljarder, men satsningarna har ännu inte helt och hållet sett dagens ljus, och den politiska intentionen behöver omsättas i handling. Vi behöver behandla språkmodeller som den strategiska förmåga de är, på samma sätt som vi en gång behandlade flyg, satellitnavigering och halvledare, och vi behöver börja nu.

För svensk del är beroendet till stora språkmodeller både stort och konkret. Amerikanska företag håller omkring sjuttio procent av den europeiska molnmarknaden och de europeiska leverantörerna delar på knappt femton. På den infrastrukturen vilar betalningar, journaler, register och kommunikation, sådant som måste fungera varje dag, och allra mest en dålig dag. Hur snabbt det abstrakta blir verkligt såg vi dagarna före avstängningen, när EU:s egen myndighet för cybersäkerhet efter veckors förhandling äntligen fått tillgång till Anthropics kraftfullaste modell, bara för att elva dagar senare förlora den igen. Det var ingen marginell aktör som drabbades, utan unionens centrala organ för cyberförsvar.

Europa har börjat röra sig i dessa frågor. Tidigare i juni lade kommissionen fram ett paket för teknologisk suveränitet. Men redan varnar branschen för att de mjukare kraven som presenterats av EU riskerar att bli en sorts skensuveränitet, sådan som ser bra ut på pappret medan den verkliga kontrollen stannar kvar i USA. För det hjälper föga att flytta servrarna till europeisk mark om ägandet, och därmed makten över strömbrytaren, ligger kvar på andra sidan havet.

Sverige fick i slutet av maj sin första molnpolicy, med krav på att myndigheter snabbt ska kunna byta leverantör. Men i samma veva, strax före policyn presenterades, öppnade Försäkringskassan för Microsoft Teams. Det säger något om hur stark dragningen mot det bekväma är.

Samtidigt ser vi hur de geopolitiska osäkerheterna kostar. Finansminister Elisabeth Svantesson berättade i DN i veckan att finansdepartementet har räknat ut vad den amerikanska oförutsägbarheten egentligen kostar. Redan idag har den kostat Sverige omkring 160 miljarder kronor i utebliven tillväxt.

Här märks det hur våra resonemang i den digitala världen sällan möter upp till de krav vi ställer på samhällets beredskap i övrigt. Vi har byggt vårt totalförsvar på en enkel princip, att det samhällsviktiga ska fungera också i kris och i krig, i veckor och i månader. Men den principen har de flesta verksamheter i totalförsvaret ännu inte fullt ut låtit gälla det digitala. När AI nu byggs in i sjukvård, försvar och förvaltning blir tillgången till den en försörjningsfråga, lika reell som drivmedel och läkemedel, och en förmåga som någon annan kan stänga av är ingen förmåga att lita på i kris.

Och kanske är det här jag känner störst frustration just nu. Det är varken tullarna, tekniken eller den politiska turbulensen. Det är i stället en berättelse. Jag hör den om och om igen. Berättelsen lyder att Europa ändå aldrig kan komma ikapp, att vi saknar kapitalet, kulturen och modet, och att det klokaste vi kan göra är att finna oss i vårt beroende och förhandla till oss hyggliga villkor. Den hörs i styrelserum och i regeringskansliet, i företags och offentliga verksamheters ledningsrum. Och inte minst hos IT-avdelningar, som har decenniers erfarenhet av att arbeta med enskilda leverantörers teknik, och som ängsligt ser behov av att ställa om, också ens egen förmåga och kunskap. Oftast hörs denna defaitistiska berättelse berättas ömsom med suckar och med pondus, som om det ska föreställa insikt och mognad.

Berättelsen låter som realism men den är något helt annat. Den ryska militärdoktrinen har nämligen ett begrepp för konsten att få en motståndare att självmant fatta de beslut man önskar, genom att forma hans bild av verkligheten tills valet känns som hans eget. Det kallas reflexiv kontroll, och dess elegans ligger i att man aldrig besegrar motståndaren i strid, man får honom att besegra sig själv, övertygad om att han tänkt helt fritt. Där är vi nu. I de stora techbolagens reflexiva kontroll.

Berättelsen om det hopplösa Europa fungerar precis så, och det kusliga är att den inte ens behöver en avsändare med onda avsikter, för det räcker med de stora techbolagens marknadsföring, deras lobbyister och den sköna bekvämligheten i deras billiga tjänster. Och fällan föder sig själv, eftersom vår egen föreställning om att vi inte klarar av att skapa förutsättningar för utvecklad AI i Europa dämpar viljan att satsa. Och utan satsningar byggs ingen förmåga, och utan egen förmåga så växer beroendet, och beroendet tas till sist till intäkt för att vi aldrig kunde. Varje gång en svensk beslutsfattare suckar att det ändå är lönlöst att försöka, har manövern lyckats. Att se mekanismen klart är första steget ut ur den, och att säga den högt är det andra. Och att agera är än bättre.

För historien säger något helt annat än berättelsen. Europa har byggt egen förmåga mot långt värre odds förr, gång på gång, och varje gång var samma uppgivenhet lika utbredd som i dag. Airbus startade 1970, när Boeing var så enväldigt att en europeisk konkurrent verkade naiv, och ett halvsekel senare levererade Airbus fler flygplan än Boeing. GSM blev en världsstandard därför att de europeiska regeringarna reserverade frekvenserna och krävde att alla följde den, vilket lyfte Ericsson och Nokia från utkanten till toppen. Galileo gav oss satellitnavigering oberoende av amerikansk militär kontroll, och styr i dag allt från tidsstämpeln i banköverföringar till elnätens synkronisering. Visst finns där exempel på där det gått snett i Europa med. Ett sånt är det fransk-tyska molnprojektet Gaia-X, som ofta ges som intäkt för att berätta om EU:s brister. Men det finns skillnader här, som gjorde att Gaia-X misslyckades. Projektet var frivilligt, splittrat och kapat inifrån av just de jättar det skulle utmana. Det misslyckades inte för att Europa saknar förmåga, utan för att upplägget var fel.

I Sverige bygger vi förmåga här och nu. Det vi behöver göra nu är att stärka den förmågan, inte minst genom stärkt efterfrågan. Förmågan vi har är än så länge liten, men den är på riktigt. Strax utanför Stockholm bygger Evroc ett stort datacenter för europeisk molnkapacitet, Cleura driver ett svenskt publikt moln på öppen källkod utan amerikansk jurisdiktion, och Berget AI levererar suverän AI-beräkning på öppna modeller med Riksbanken bland de första kunderna. Det finns svenska språkmodeller byggda för det svenska och de nordiska språken, det finns datacenter, forskning och kompetens. Mycket är litet och behöver prövas, utvecklas och inte minst skalas. En hel del av det som kallas ”suveränt” idag tål inte heller någon vidare granskning. Vartendaste av de större amerikanska techbolagen har idag ”sovereign” som en del i sin marknadsföring. Men det betyder inte att de är det. För som vi kommit att se, handlar det om frågan om makt över beslut, inte om var data eller servrar finns lokaliserade.

Vi är i ett kärvt läge i Europa och i Sverige. Men att få panik och paralys som ett rådjur i strålkastarljuset från en bil, det kommer vi inte särskilt långt med. Nu är tiden för handling. Och det finns mycket vi faktiskt kan göra.

Vi behöver börja med att behandla digital infrastruktur som försörjningsberedskap, så att det vi i dag gör med drivmedel, livsmedel och läkemedel också gäller moln, data och AI, med krav på reserver, redundans, robusta system och rådighet att agera. Vi behöver pröva det på riktigt, inte bara med juridiskt vackra avtalsklausuler, utan med skarpa övningar som visar hur länge en myndighet, en region eller en bank klarar sig den dag de digitala samhällskritiska verksamheterna inte längre kan nyttja vissa tjänster. Den som inte vet svaret på dessa frågor har redan idag en lucka i sitt försvar.

Vi behöver ställa de hårda frågorna vid varje upphandling. Var finns data och under vilken jurisdiktion, vem äger krypteringsnycklarna, vem kan tvingas lämna ut dem och vem kan säga nej? Hur säkrar vi tillgång till de AI-baserade tjänster som verksamheter idag förutsätter? Ställ krav på portabilitet, öppna standarder och utträdesplaner som faktiskt testas, prövas och övas. Idag är våra upphandlingar av samhällskritisk infrastruktur ett säkerhetspolitiskt vägval och bör behandlas som ett sådant. Vi behöver rikta pengar och andra resurser dit de gör mest nytta nu, mot det som faktiskt går att bygga, för att så snart som möjligt säkra förmåga att upprätthålla känslig drift och öppen AI hos svenska och europeiska aktörer. Och staten behöver våga agera på marknaden och bidra med efterfrågan, men på sätt som gör att stödet inte cementerar det medelmåttiga, utan driver fram spetsteknologi. Det behöver ske på ett sådant sätt att öppna demokratier kan verka i gemenskap, men utan att återigen riskera skapa sårbarheter och nya beroenden. Det är svårt, men det går. Det har gjorts förut.

Vi behöver också göra de stora språkmodellerna till en strategisk prioritering, eftersom det är där nästa lager av beroenden gjuts just nu. De AI-verktyg vi inför i dag kommer att forma arbetssätt, dataflöden och beslutsstöd för en lång tid framåt. Inför vi dem utan en tanke om konsekvenser, så bygger vi in nästa generations beroende innan vi ens förstått den förra.

Vi behöver ställa om vår tanke, och inte tro att vi bygger ett fullfjädrat moln och enastående AI-tjänster över en natt, utan att vi ser det hela som ett långsiktigt utvecklingsarbete där vi formar och stärker förmågan att hålla det livsviktiga igång också den dag någon annan försöker att dra i vår strömbrytare.

Det är helt rimligt att sätta upp mål om egen rådighet, ökad redundans, stärkt robusthet och ökad resiliens. Det går att göra allt det utan en politisk brytning med USA, mot vilken vi trots allt har beroenden under lång tid framöver inom många områden. Och vi behöver öka vår egen förmåga och kapacitet för att kunna stå stadigt. Vi behöver tänka på motsvarande sätt som för annan försörjningsberedskap. Det är ungefär detsamma som att ett land håller beredskapslager utan att för den delen stänga sina gränser för handel. Det går att göra många saker samtidigt.

Det som behövs är tydliga beslut i en strategisk riktning som utgör en kännbar signal. Molnstrategin ger oss en hel del, men det räcker inte. Det vi nu sett hända med avstängningen av Anthropics Fable 5 innebär ett förändrat och skärpt läge. Och det är fara i dröjsmål.

Kaffet här i Höganäs tog slut någonstans mitt i denna långa text, och jag reflekterar över att den kapabla språkmodell jag använt i min forskning kanske inte kommer tillbaka i närtid. Eller så gör den det. Den osäkerhet som syns i USA gör framtiden oviss, och det är hela saken. Det går inte längre att säkerställa drift och funktion av stora språkmodeller från USA. Vi står idag inför ett fullbordat faktum, och nu är tiden att agera från en ny kunskapshorisont. Vad är det vi har i dag för tjänster, system och förmågor som vi tar för givet att det bara ska bestå? Och vilka är konsekvenserna om någon annan bestämmer sig för att stänga av den? Ställ de frågorna inför nästa upphandling och nästa AI-projekt, i ledningsgruppen, i styrelsen, i myndigheten och i kommunen. Och ställ er frågan vilka val ni väljer att göra, för att säkerställa ökad resiliens, stärkt robusthet, utvecklad redundans och strategisk rådighet. För vår förmåga att välja, och att agera, det är vad digital suveränitet ytterst handlar om.

Referenser

AI Sweden. (2026.). GPT-SW3.

Airbus. (2026, 28 maj). Airbus partners with Mistral AI to strengthen the use of artificial intelligence in sovereign applications.

Anthropic. (2026, 12 juni). Statement on the US government directive to suspend access to Fable 5 and Mythos 5.

Applebaum, A. (2025, 14 april). Kleptocracy, Inc.. The Atlantic.

Bhaimiya, S. (2026, 1 juni). Anthropic to offer EU access to its advanced Mythos model. CNBC.

Bureau of Industry and Security. (2025, 13 maj). Department of Commerce announces rescission of Biden-era artificial intelligence diffusion rule. U.S. Department of Commerce.

Cleura. (2025, 17 mars). Cleura lanserar nya generationen Compliant Cloud [Pressmeddelande].

CNBC. (2025, 23 april). Trump inauguration donors include Meta, Amazon, Apple and more.

European Commission. (2026, 3 juni). Communication on European tech sovereignty, accompanied by an EU open source strategy (COM(2026) 503 final).

European Commission DG Research. (2018). Mission-oriented R&I policies: From Concorde to Airbus.

evroc. (2025, 3 februari). evroc finalizes land purchase in Arlandastad, Stockholm.

Farrell, H., & Newman, A. L. (2019). Weaponized interdependence: How global economic networks shape state coercion. International Security, 44(1), 42-79.

Field, H. (2026, 27 mars). Judge sides with Anthropic to temporarily block the Pentagon’s ban. The Verge.

Finansdepartementet. (2026, 28 maj). En molnpolicy för Sverige, för ökad säkerhet, effektivitet och innovation i den offentliga förvaltningen (Fi2026/01233). Regeringen.se.

Finnegan, M. (2026, 8 juni). EU’s cloud sovereignty push leaves room for US hyperscalers. Computerworld.

Heritage Foundation. (2023). Mandate for leadership: The conservative promise. Project 2025 presidential transition project.

Isenstadt, A., & Curi, M. (2026, 12 juni). Scoop: Trump admin blocks foreign access to Anthropic’s most powerful AI. Axios.

Kista Stockholm. (2025, 17 december). Berget AI builds sovereign alternative to the US cloud from ”discreet location”.

Kizhakedath, B. (2025, 25 juli). US cloud providers dominate 70% of €70 bn European market in 2024. InfotechLead.

Klein, A. G. (2025, 29 april). Trump’s first 100 days show him following Orbán’s playbook for media control. Nieman Journalism Lab.

Kungliga biblioteket. (2026, 1 juni). Slutredovisning om språkmodeller i offentlig sektor.

Küchler, T. (2026, 13 juni). Kan Trump göra Europa storslaget? Svenska Dagbladet.

Latham & Watkins. (2025, 10 juli). EU AI Act: GPAI model obligations in force and final GPAI Code of Practice in place.

Laxgård, K. (2026, 2 juni). Molnpolicy ska stärka säkerheten. Publikt.

Levitsky, S., & Way, L. A. (2025). The path to American authoritarianism. Foreign Affairs, 104(2).

Meinhardt, C., Nong, S., Webster, G., Hashimoto, T., & Manning, C. (2025, 16 december). Beyond DeepSeek: China’s diverse open-weight AI ecosystem and its policy implications. Stanford HAI / DigiChina.

Meta. (2025, 7 januari). More speech and fewer mistakes.

Mistral AI. (2025, 2 december). Mistral 3.

NPR. (2025, 29 januari). Meta to pay $25 million to settle Trump lawsuit.

NPR. (2025, 3 februari). LA Times owner alters RFK Jr. opinion piece.

NPR. (2025, 26 februari). Jeff Bezos reshapes the Washington Post opinion section.

O’Brien, M., & Toropin, K. (2026, 27 februari). Trump orders federal agencies to stop using Anthropic technology in dispute over AI safety. Military Times / Associated Press.

Olsson, H. (2026, 11 juni). Svantesson: Trump har kostat Sverige 160 miljarder. Dagens Nyheter.

OpenAI. (2025, 21 januari). Announcing the Stargate Project.
PBS NewsHour. (2024, 14 december). ABC agrees to pay $15 million to Trump’s presidential library to settle defamation lawsuit.

Peters, S. (2026, 8 juni). China is providing AI that’s literate in Africa’s languages. Foreign Policy.

Pell, S. K., Stewart, J., & Tanner, B. (2024, 22 juli). Project 2025: What a second Trump term could mean for media and technology policies. Brookings Institution.

Pollet, M. (2025, 17 november). Anatomy of a Franco-German tech misfire. Politico EU.

Snegovaya, M. (2015). Putin’s information warfare in Ukraine: Soviet origins of Russia’s hybrid warfare (Russia Report 1). Institute for the Study of War.

Snyder, T. (2024, 26 oktober). Obeying in advance. Thinking about…

Soares, J. (2025, 18 augusti). American chips first: 100 per cent tariff on imported semiconductors. EU Perspectives.

Stanford HAI. (2026). The 2026 AI index report.

The Conversation. (2025, 12 mars). The US has lifted its intelligence sharing pause with Ukraine, but the damage may already be done.

The Verge. (2025, 2 juli). Paramount settles Trump’s CBS lawsuit over ”60 Minutes” interview.

Thomas, T. L. (2004). Russia’s reflexive control theory and the military. Journal of Slavic Military Studies, 17(2), 237-256.

Trump, D. J. (2025, november). [National Security Strategy of the United States of America (November 2025)](https://en.wikisource.org/wiki/National_Security_Strategy_of_the_United_States_of_America%28November2025%29). The White House.

Wang, S. (2026, 28 februari). Trump orders US government to cut ties with Anthropic; Hegseth declares supply chain ’risk’. ABC News.

Zuboff, S. (2025, 11 februari). Notes from the new frontier of power. Harvard Kennedy School, Carr Center for Human Rights Policy.

Motståndskraft – en antologi

Motståndskraft

Motståndskraft. Ett ord som rymmer förmåga snarare än fasthet, process snarare än tillstånd. Den 21 maj föreläste jag med anledning av det kapitel jag bidragit med till en antologi som bär just det namnet, på Lindholmen Science Park i Stockholm. I samtalet med deltagarna dröjde sig en fråga kvar. Om vi redan vet vad hotet består i, varför gör vi inte mer?

Antologin Motståndskraft ges ut av Forum för demokratisk kommunikation, ett initiativ som Medier & demokrati driver sedan 2024 tillsammans med Myndigheten för psykologiskt försvar. Målgruppen är beslutsfattare, forskare och journalister, alla som i sin yrkesroll är måltavlor för desinformation och otillbörlig påverkan. Fem skribenter, fem kapitel, fem infallsvinklar på frågan vad det innebär att vara motståndskraftig i ett samhälle där det demokratiska samtalet förs genom infrastruktur vi varken äger eller kontrollerar.

Mitt kapitel heter ”Samtalet vi inte äger”. Sverige rankas konsekvent bland världens starkaste demokratier av V-Dem-institutet vid Göteborgs universitet. Vi har grundlagsskyddad tryckfrihet sedan 1766, oberoende domstolar, en väl fungerande myndighetsstruktur. Men det demokratiska samtalet förs i allt högre grad genom digitala plattformar vars ägare, algoritmer och affärsmodeller vi varken kontrollerar eller fullt ut förstår. Fem plattformsföretag kontrollerar den stora majoriteten av global digital informationsdistribution. Inget av dem har sin hemvist i Europa.

2018 fick jag i uppdrag av regeringen att som särskild utredare kartlägga hur digitaliseringen påverkar det demokratiska samtalet. Betänkandet Det demokratiska samtalet i en digital tid identifierade tydliga risker. Desinformation, hot och hat mot förtroendevalda, en accelererande förskjutning av det offentliga samtalet mot digitala rum vi inte själva byggt. Sex år senare har problemen förvärrats.

Säkerhetspolisens lägesbild från mars 2025 tecknar ett allvarligare hot än på decennier, med Ryssland, Kina och Iran som de tre primära hotaktörerna. MUST bedömer att Ryssland inom tre till fem år kan ha förmåga att ta kontroll över mindre landområden vid gränsen mot NATO-länder, förutsatt att alliansen inte förmår enas om Artikel 5. James Pamment, verksam vid Institutet för psykologiskt försvar vid Lunds universitet, har visat att det vi under ett decennium klumpade ihop som ”desinformation” egentligen rymmer tre skilda hot med vitt skilda motmedel. Felaktig och vilseledande information, där faktakontroll bär huvudansvaret. Koordinerade påverkanskampanjer, som kräver underrättelseförmåga att spåra. Och hybridhot, där informationspåverkan kombineras med diplomatiskt tryck, cyberattacker och ekonomisk utpressning. Att överlåta försvaret mot allt detta till medie- och informationskunnighet vore, som Pamment uttrycker det, som att skicka brandkåren mot en militär belägring.

Skalan på den tredje kategorin är svår att överskatta. Rysslands Social Design Agency, vars kapacitet analyserats av Pamment och Tsurtsumia vid Lunds universitet utifrån över 3 000 läckta dokument, producerade 139 000 medieinnehåll och genererade över tio miljarder visningar mellan januari 2023 och april 2024, med en uppskattad budget om 600 miljoner euro per år. Organisationens egen doktrin kallar verksamheten internationell konfliktologi. Det är industrialiserad informationskrigföring med syfte att systematiskt exploatera och förstärka sociala och politiska spänningar i demokratier. Kina opererar parallellt genom ett flernivåsystem med centraliserad partikontroll och decentraliserad implementering. Hotet begränsas inte till enskilda plattformar utan genomsyrar en hel statlig apparat.

Samtidigt rör sig de plattformar som bär det demokratiska samtalet i motsatt riktning. I januari 2025 avvecklade Meta sitt oberoende faktakontrollprogram, veckor innan Donald Trumps återinträde i Vita huset. Den amerikanska nationella säkerhetsstrategin från december 2025 nämner Europa upprepade gånger, och uttrycker ”stor optimism” för ”patriotiska europeiska partier” och beskriver europeiska regeringars ”undergrävande av demokratiska processer” som hinder för folkviljan. Elon Musk har genom X och personliga utspel systematiskt intervenerat i europeiska demokratier. Stöd till högerradikala rörelser, förakt för europeiska institutioner och en algoritmisk infrastruktur som förstärker budskapen. Carnegie Endowment for International Peace formulerar dilemmat: plattformsledare ”är inte valda av de samhällen de påverkar, men deras plattformar fungerar i praktiken som styrningsinstitutioner”.

Antologins övriga kapitel visar var motståndskraften kan sökas.

Magdalena Malm, generalsekreterare för Bildkonst Sverige, riktar uppmärksamheten mot en dimension som förblivit förbisedd. Vi konsumerar bilder snabbare än text och minns dem bättre. Ändå fokuserar huvuddelen av forskningen om otillbörlig påverkan på det skrivna ordet. Malm och hennes medförfattare argumenterar för att bildkunnighet, förmågan att tolka, analysera och skapa visuellt innehåll, utgör en demokratisk kärnkompetens. Det handlar om att kunna producera bilder lika mycket som att kunna läsa dem. Generativ AI gör frågan akut. I december 2025 producerade Grok, Elon Musks AI-modell, ungefär en icke-samtyckebaserad sexualiserad bild per minut enligt en analys av Copyleaks. Bland offren fanns Sveriges vice statsminister Ebba Busch. Rysslands SDA har redan integrerat AI-verktyg i sina operationer. Sverige har cirka 2 200 bildlärare i grundskolans årskurs 7 till 9. Regeringen satsar 480 miljoner kronor på böcker och läsfrämjande. Motsvarande satsning på bildkunnighet saknas.

Oscar Björkenfeldt, postdoktor i rättssociologi vid Göteborgs universitet, undersöker en annan form av erosion. Hans kapitel öppnar med en personlig erfarenhet som sommarvikarie i kriminalvården och observationen att normförskjutning sker gradvis, genom upprepning och tillvänjning, tills det avvikande blivit normalt. Samma dynamik, menar han, präglar det offentliga samtalet i stor skala. Det som tidigare hade mötts av sociala kostnader kan i dag generera uppmärksamhet, bekräftelse, räckvidd. Gränserna för det normala förskjuts genom att konsekvenserna av att bryta mot dem förändras. Trycket riktas mot demokratibärande professioner. Journalister, forskare, åklagare, socialarbetare, lärare. Mot deras epistemiska auktoritet, deras möjlighet att definiera vad som framstår som sant och relevant. Björkenfeldts forskning visar att anpassning, snarare än motstånd, ofta framstår som den mest rationella strategin för den enskilde. Det gör normaliseringen svår att identifiera och farlig att ignorera.

Linus Andersson, docent i medie- och kommunikationsvetenskap vid Högskolan i Halmstad, söker motståndskraften på individnivå. Hans forskargrupp designade en intervention riktad mot gymnasieelever, sex lektioner som kombinerade psykologi, kommunikationsvetenskap, statsvetenskap och datakommunikation. Istället för att träna eleverna i att avslöja falska inlägg fokuserade de på en annan fråga: ”Vad är det som gör att jag litar på det här?” Resultaten är försiktigt positiva. Eleverna uppvisade bättre resultat i kritiskt tänkande och blev mindre benägna att instämma i konspirationsteorier. Andersson är ärlig med begränsningarna. Effekterna är små på gruppnivå och svåra att mäta på lång sikt. Men som han skriver: aldrig förr har så många människor haft tillgång till så mycket information och möjlighet att delta i offentligheten. Det är en demokratisering, och den kräver utbildning för att realiseras.

Robert Olsson, journalist och ordförande för Medier & demokrati, förankrar slutligen motståndskraften i journalistikens institutionella roll. Med stöd i Åsa Wikforss begrepp ”upplyst förståelse” och Steven Levitsky och Daniel Ziblatts analys av hur demokratier urholkas argumenterar han för att journalistikens roll sträcker sig bortom nyhetsinnehåll. Den är en del av samhällets kunskapsinfrastruktur. Särskilt den lokala journalistiken spelar roll. James T. Hamilton har visat att lokal nyhetsrapportering har direkta effekter på politiskt deltagande och ansvarsutkrävande. I Sverige har nedläggningen av lokalredaktioner skapat vita fläckar i medielandskapet. 2015 levde tre procent av svenskarna i en kommun utan redaktion. 2025 var siffran fjorton procent. Mediestudiers årsrapport sammanfattar utvecklingen: ”Färre redaktioner från färre medier bevakar Sverige från färre platser i landet.” Där journalistiken försvinner uppstår informationsvakuum som rykten och desinformation kan fylla.

Motståndskraft är, som Olsson skriver i antologins förord, ”något som skapas i relation mellan individer, medier och samhällsstrukturer”. Den finns i bildkunnigheten som gör medborgare kapabla att tolka visuell manipulation. I normskydden som förhindrar att det avvikande gradvis blir acceptabelt. I det kritiska tänkande som utbildningssystemet kan ge unga verktyg för. I den lokala journalistik som håller makten ansvarig och informationsvakuumet stängt.

Inför valet den 14 september 2026 har Sverige fortfarande bland de starkaste institutionella förutsättningarna i världen för ett fritt demokratiskt samtal. Regeringens koordineringsorgan för valskydd samlar Säkerhetspolisen, Polismyndigheten, Myndigheten för psykologiskt försvar, Myndigeten för Civilt Försvar och det nationella cybersäkerhetscentret. Men institutionellt skydd räcker inte när infrastrukturen det samtalet förs genom kontrolleras av aktörer vars intressen pekar åt annat håll. Frågan som dröjde sig kvar i rummet på Lindholmen handlade, för egen del, kanske mindre om varför vi inte gör mer. Den handlade om huruvida vi förstår vad som faktiskt står på spel. Den här antologin hjälper oss att förstå det.

Antologin Motståndskraft finns att ladda ned kostnadsfritt från Medier & demokrati.

Referenser

Forum för demokratisk kommunikation. (2026). Motståndskraft: en antologi om vår mediala och demokratiska verklighet (R. Olsson, Red.). Medier & demokrati / Lindholmen Science Park.

Om att lära snabbare än motståndaren

På skrivbordet ligger en svart ask. I den vilar ett bronskors med tre kronor och fyra svärd, fäst i ett gult och blått band. Bredvid asken ligger mina pågående minnesanteckningar inför nästa resa till Kyiv, och det är i den brytpunkten jag tänkte reflektera, kring att leda och organisera i turbulenta tider. Medaljen vilar lika mycket på något som hänt mellan Sverige och Ukraina under de senaste två åren, i ett arbete tillsammans med kollegor vid RISE, på uppdrag av Myndigheten för Psykologiskt Försvar, och i en lärande gemenskap i frivilliga försvarsorganisationer.

Det är SMKR i brons, Sveriges Militära Kamratföreningars Riksförbunds medalj, tilldelad genom Psyopsförbundet för bidraget till förbundets utbildningsverksamhet och för det fortlöpande arbetet i rollen som forskare.

Efter att ha öppnat asken och sett medaljen som jag tilldelats, var min första tanke att skriva några rader till mina kollegor vid de olika verksamheter vi stödjer i Ukraina. Kollegor som mitt under brinnande krig delat sin tid och sina insikter med mig, och som lärt mig mer än jag riktigt har ord för. Jag ville berätta för dem att denna medalj inte varit för mig att få, om det inte också var för deras arbete och vårt gemensamma lärande. Svaren kom snabbt tillbaka, gratulationer, men också återkopplingen om att de utbildningar och det utvecklingsarbete vi gjort har hjälpt teamen i Kyiv att tänka bredare och röra sig snabbare, och att dra nytta av teknik på sätt de aldrig kunnat tro. För egen del är det ungefär så nära ett verkligt kvitto man kommer, och det känns väldigt fint.

För mig så vittnar denna utmärkelse mera om ett sätt att arbeta, snarare än personer och något som hänt. Mitt bidrag har framförallt varit att bära kunskap från svenska forskningssammanhang till ukrainska organisationer som varje dag vaknar till en ny kamp i kriget, och att bära ukrainska insikter tillbaka till svenska myndigheter, forskningsmiljöer, företag och frivilligorganisationer som ser värde och behov av att förbereda sig och att lära.

Det moderna kriget rör sig i teknikens hastighet. Påverkansoperationer som för något decennium sedan innebar veckor av planering tar idag timmar. Deepfakes skapas på en vanlig dator. AI är integrerat i hela kedjan, från upptäckt till analys till verkan, och tempot ökar månad för månad. Ryssland har förstått detta, och Ukrainas försvar har förstått det. Frågan för oss i Sverige är om vi förmår omsätta lärande till insikt, och tillhandling, i tid.

John Boyd, amerikansk jaktpilot och strateg, beskrev en gång det som kommit att kallas OODA-loopen. Observera, orientera, besluta, agera. Den som rör sig snabbare än sin motståndare genom loopen vinner, inte för att man slår hårdare, utan för att man redan är någon annanstans när motståndaren slår. I dagens informationsmiljö handlar OODA om något bredare än luftstrid. Det handlar om hur snabbt forskning når myndigheter, myndigheter når företag, företag når civilsamhälle, och hur snabbt allt detta omsätts i förändrad praktik. Vår loop måste vara snabbare än angriparens, och allt börjar i lärandet.

Ukraina har på många sätt visat att det går. De hade inte en på förhand given plan för detta. Krigets krav och vetskapen om vad som står på spel, har gjort att de valt att lära, misslyckas, rätta till och gå vidare. I samarbeten mellan myndigheter som under normala omständigheter sällan har med varandra att göra. Hos företag som ställt om verksamhet och affärsmodeller för att möta helt nya utmaningar. I civilsamhälle som tog rollen av att vara en anpassningsbar och dynamisk medspelare. När jag arbetar med dessa parter, har jag sällan mött människor som vet mer än vad vi gör. Men jag har mött människor som väljer att lära sig snabbare och som väljer att anpassa sig efter omständigheter som man inte själv har valt att vara i.

Det är den lärdomen jag vill ta med mig hem. Ukrainas lösningar går sällan att kopiera rakt av, våra förutsättningar är andra, men deras hållning kan vi göra till vår. Att förnyelse är utgångspunkten och inte undantaget. Att samverkan är ett dagligt arbetssätt och inte en formell punkt i en handlingsplan. Att ingen enskild aktör ensam kan möta en tid av hybrida hot. Det förutsätter forskning, myndigheter, företag och civilsamhälle tillsammans. I fred, i kris och i krig.

Sveriges stöd till Ukraina är avgörande för Ukrainas möjlighet att stå emot en angripare. Det är på samma sätt avgörande för oss. Stödet är en kanal för lärande, en möjlighet att möta en allt svårare omvärld från en position av kunskap snarare än den av att släpa efter.

På skrivbordet återgår jag till asken, till bandet i blått och gult. Den tillhör kollegorna i Kyiv lika mycket som teamet på RISE och MPF, och kollegor i de frivilliga försvarsorganisationerna. De som väljer att ge sin tid för att höja andras förmåga.

Anne Applebaum om risken att vi inte vet förrän det är för sent

https://youtu.be/kwEtOyaFhCA?si=niyaDIIVgp2TQ2tm

I mina hörlurar på tåget hör jag två röster. En podd-värd och en historiker, i närmare två timmar. Steven Bartlett, säger någonstans i mitten av samtalet att han inte minns en värld utan demokrati. Anne Applebaum, som tillbringat sitt yrkesliv med att studera sovjetsystemets uppgång och fall, lutar sig fram. ”Det är vattnet vi simmar i. Vi är fiskarna. Att det någon gång inte skulle finnas något vatten är otänkbart för oss.”

Det är där samtalet landar och det fick mig att skriva några rader om intervjun.

Anne Applebaum är journalist på The Atlantic, historiker, författare till böcker som Gulag, Twilight of Democracy och Autocracy, Inc., gift med Polens utrikesminister Radosław Sikorski och bosatt i Warszawa. Hon är knappast en överraskande röst i debatten om demokratins kris. Men i Bartletts fantastiskta intervju hittills tecknar hon en bild som är skarpare, lugnare och mer användbar än det mesta jag läst om läget i USA och världen. Och om oss.

Hennes huvudtes är välkänd för de som följt henne. Demokratier faller inte längre med stridsvagnar på torget. De monteras ner inifrån, av människor som vunnit val på rätt sätt, och som sedan börjar plocka bort de neutrala institutioner som ska säkerställa att nästa val också blir rättvist. Oberoende domstolar, professionell förvaltning, fri press, en valmyndighet som ingen äger. Orbán visade vägen i Ungern under sexton år. Trump driver i USA samma logik fast i ett mycket större land.

Applebaum beskriver i samtalet med Bartlett fem taktiker. Korruption som politiskt instrument, inte bara som girighet. Manipulation av valsystemet genom gerrymandering, ändrade ID-krav och hotet om paramilitär närvaro vid vallokaler. En politiserad statsförvaltning där lojalitet ersätter kompetens. Kontroll över informationsutrymmet, ofta genom vänligt sinnade ägare hellre än uttalad censur. Och slutligen monopol på fysiskt våld, exemplifierat av ICE i militära uniformer och masker, utan lokal förankring och utan att stå till svars för någon valbar instans. Var och en av dessa har sina europeiska motsvarigheter. Vi känner igen mönstret i Ungern, i Slovakien, i delar av italiensk medievärld. Frågan är hur långt detta går, i USA såväl som i andra länder i världen med pågående processer av autokratisering.

Mest oroväckande för en europé är kanske hennes beskrivning av Grönlandsögonblicket i januari. När Trump började antyda invasion av Danmark planerade danskarna på fullt allvar hur de skulle spränga flygplatser på Grönland och om de skulle skjuta ner amerikanska plan. Tyskarna konsulterades. Inget av detta gick ut i offentligheten på det sättet, men ingen i Köpenhamn eller Berlin har glömt det. Sedan dess förhåller sig hela världen på annat sätt i relation till USA, säger Applebaum. Indien förhandlar handelsavtal med EU. Kanada närmar sig Europa militärt och ekonomiskt. Storbritannien sitter och pratar med Macron i stället för med Washington. Det är den nya kartan, och Sverige står mitt i den med ett färskt Natomedlemskap som vilade på antaganden som ingen längre kan ta för givna.

Hon gör också en skarp analys av tystnaden bland techoligarkerna. Sam Altman, som 2016 kallade Trump ett oöverträffat hot mot den amerikanska ekonomin och jämförde hans retorik med trettiotalets stora lögner, står nu vid presidentens sida och talar insmickrande. Bartlett föreslår att det handlar om status snarare än pengar, om att förlora i sin egen kategori av jämlikar. Applebaum nickar och fyller på. Det är kortsiktigt, säger hon. När reglerna ändras kan vem som helst bli den oligark som faller i nästa runda av det autokratiska spelet. Putins Ryssland gjorde det. Xis Kina likaså.

Den starkaste del av samtalet i min mening är ändå hennes motstånd mot tanken på historisk oundviklighet. Hon vill inte ha den. Flera gånger upprepar hon att det är farligt att tro att något är ödesbestämt, för då släpper man sin handlingskraft. Det som händer i morgon avgörs av vad vi gör i dag. Av om vi röstar, deltar, ifrågasätter, försvarar domstolarna, betalar för journalistik, lär våra barn vad ett samtal i god tro är. Polariseringen, säger hon, är demokratins giftigaste fiende, för när motståndaren blir en existentiell fiende går det inte längre att förlora val utan att hela världen känns som om den slutar.

För svensk del betyder allt detta att vår beredskap inte bara handlar om Östersjön och hybridhot från öst. Den handlar också om att förstå vad vi har att skydda. Det vi tar för givet i vår förvaltning, i myndighetsbeslut, i ett fungerande domstolsväsende eller i en folkbokföring som inte är politiserad. Det är just sådant som monteras ner först, och som syns sist.

Bartlett säger mot slutet att han tagit demokratin för given. Applebaum svarar med bilden av en fisk i vattnet. Och jag tänker att om det är något vi alla kan göra, så handlar de tom att göra vad vi kan för att börja se vattnet medan det fortfarande finns. Att lyssna på och ta del av det demokratiska samtalet.

Och lyssna på denna intervju. Det är något av de bästa samtal jag hört på temat.

Rådighet för digital suveränitet

Nedanstående är ett anförande jag höll idag den 18 maj i Stockholm vid en konferens om AI, geopolitik och digital suveränitet. Lätt anpassat för skrift.

I Kyiv börjar samtal om teknik sällan med tekniken själv.

De börjar med vad som måste fortsätta fungera när något går sönder. El, samband, register, behörigheter, nycklar, kartor, medborgartjänster, och människor som behöver kunna göra sitt arbete när förutsättningarna runt dem faller isär.

För drygt en vecka sedan var jag där igen, i mitt arbete med svenska myndigheter och ukrainska kollegor. Uppdraget handlar om att stödja Ukrainas förmåga att möta den ryska informationskrigföring och hybridkrigföring som är en central del av det fullskaliga kriget. Det handlar om innovationsledning, om teknisk förmåga, och om organisatorisk förmåga under angrepp.

Det mesta av det vi gör har aldrig gjorts förut. Mycket av det som nu behöver göras gick inte att göra för bara några månader sedan. I krig förändras teknikens tid. Det som i fredstid utreds, upphandlas och införs under flera år behöver i krig prövas, byggas och förändras medan hotet rör sig.

Vi måste vara snabbare än fienden.

Det som stannar kvar hos mig är inte en enskild teknik. Det är deras sätt att tala om teknik. Ett språk som formats av angrepp, brist och improvisation, och av erfarenheten att stat, kommun, företag och civilsamhälle måste fortsätta verka också när de är under attack.

I Kyiv sätts samhällets digitalisering i ett annat ljus. Vad krävs av ett land för att upprätthålla sina digitala funktioner i krig? Vem kan stänga av det som måste fungera? Vem kan förstöra det? Vem kan tvingas lämna ut data? Vem kan säga nej?

Dessa frågor behöver följa med oss hem.

De ukrainska lösningarna är formade av Ukrainas situation. Sverige är inte Ukraina. Men frågorna är våra. De borde ligga på varje ledningsgruppsbord där samhällskritisk verksamhet diskuteras, och i varje digitaliserings- eller AI strategi som just nu skrivs i Sverige.

När vi talar om digital suveränitet talar vi om förmågan att fortsätta agera när omvärlden förändras. Vi talar om rådighet, kontinuitet och samhällsskydd. Vi talar om skillnaden mellan att ha tillgång till ett system och att kunna handla när systemets villkor förändras.

Digital suveränitet betyder inte självförsörjning. Det betyder förmåga att förstå, styra, skydda, flytta och vid behov ersätta de digitala system som samhället är beroende av.

Det är dessa frågor jag vill tala om i dag.

Sju dagar före Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, den 17 februari 2022, röstade det ukrainska parlamentet igenom lag 2075 IX. Lagen gjorde det möjligt för myndigheter att flytta offentliga data och centrala informationssystem till molntjänster. Tidigare hade detta varit starkt begränsat.

Det kan låta som en juridisk detalj. I praktiken var det en förstärkning av Ukrainas försvarsförmåga.

När invasionen kom fanns ett ramverk på plats. Data kunde flyttas. System kunde fortsätta fungera. Lagringsenheter stora som resväskor användes för att snabbt flytta mycket stora datamängder. Juridik, teknik och beredskap hängde ihop.

Det var ingen fullständig lösning. Inga system är fullständiga. Men det var tillräckligt med rådighet för att staten skulle kunna fortsätta verka under angrepp. Miljontals ukrainare kunde fortsätta använda statliga digitala tjänster genom plattformar som Diia. Förvaltningen mötte medborgarna när landet angreps.

Någon hade förstått att digital infrastruktur i kris och krig är en del av statens överlevnad.

Den ukrainska erfarenheten har fortsatt att utvecklas. I krigets första fas var amerikanska molntjänster avgörande. Utan dem hade Ukraina haft sämre möjligheter att stå emot.

Men i Ukraina pågår nu också en annan rörelse. När den politiska utvecklingen i USA förändras förändras också den ukrainska riskanalysen. Det räcker inte att fråga vilken tjänst som fungerar bäst. Man måste också fråga vilken relation tjänsten bär med sig. Vad händer om stödet dras tillbaka? Vad händer om tillgången begränsas? Vad händer om en leverantör, frivilligt eller under tvång, blir ett geopolitiskt instrument?

Ukraina bygger därför parallella förmågor. Egen kompetens. Redundans. Egna system där sådana behövs. Möjlighet att byta väg när den första vägen stängs.

Beroende utan alternativ är sårbarhet.

Den lärdomen är praktisk för Sverige. Den är också brådskande.

Överbefälhavaren Michael Claesson har nyligen varnat för att Ryssland kan testa Nato tidigare än många trott. De gemensamma utgångspunkterna för totalförsvaret 2025 till 2030 pekar samtidigt ut en tydlig kravbild. Det civila försvaret ska kunna upprätthålla viktiga samhällsfunktioner med främst egna resurser i minst två veckor. Totalförsvaret som helhet ska kunna möta ett krig i Europa under minst tre månader.

Det talas om vatten, el, livsmedel, transporter, personal, reservdelar och ledning. Allt detta är nödvändigt. Samma fråga måste nu ställas digitalt.

Inget av det fungerar längre utan digitala system.

Vilken myndighet klarar två veckor utan sina centrala digitala system? Vilken kommun? Vilket sjukhus? Vilken bank? Vilken industriell leveranskedja?

Vi skulle se det som en strategisk sårbarhet om kritiska delar av dricksvattenförsörjningen saknade kontroll, reservalternativ och övad kontinuitet. Digitalt har vi ofta accepterat helt andra villkor.

Vi har gjort det stegvis. Ett system i taget. En upphandling i taget. Ett bekvämt val i taget. Vi har kallat det effektivisering, modernisering, skalbarhet. Ofta har det också varit just detta. Effektivt. Modernt. Rationellt i stunden.

Men när samhällen digitaliseras flyttar deras sårbarheter. Den som tidigare kunde slå mot en ledning, en byggnad eller en transformatorstation kan nu också slå mot identitetssystem, molnkonton, behörigheter, API:er, nyckelhantering, loggar, beslutsstöd och samverkansplattformar.

Totalförsvarets två veckor och tre månader måste därför få en digital innebörd.

Det räcker inte att ha mat i lager om systemen för distribution, betalning och prioritering slutar fungera. Det räcker inte att ha reservkraft om behörigheterna och beslutsstöden ligger bortom egen kontroll. Det räcker inte att ha planer om ingen har övat vad som händer när konton låses, data inte kan nås och leverantörens support befinner sig i en annan rättsordning.

Frågan är enkel att uttrycka och svår att leva upp till.

Vilka digitala ben står Sverige på?

Det är här diskussionen om amerikanska molntjänster och AI behöver mogna. Den får inte reduceras till om Microsoft, Google eller Amazon är bra eller dåliga företag. Många av deras tjänster är tekniskt starka. De bidrar till innovation, produktivitet och säkerhet. De har hjälpt Ukraina. De hjälper svenska organisationer varje dag.

Problemet ligger på en annan nivå.

Frågan handlar om den geopolitiska relationen mellan Europa och USA, och om hur amerikansk lagstiftning, amerikansk säkerhetspolitik och amerikansk teknologisk dominans samverkar.

Under lång tid har Sverige och Europa byggt digital infrastruktur utifrån ett antagande om stabilitet. Vi har utgått från en regelbaserad världsordning, från att juridiska överenskommelser mellan länder håller, och från att USA är en förutsägbar demokratisk partner. Den transatlantiska tilliten har burit långt.

Dessa antaganden är nu osäkrare.

Delar av Project 2025:s förvaltningssyn har omsatts i konkret politik. Den federala statsapparaten formas om. Tjänstemannaskyddet har urholkats och tusentals statstjänstepersoner har fått lämna sina arbeten. Utbytta med sådana som har partibok. Lojalitet och politisk styrbarhet har fått allt större betydelse. Även om amerikansk politik senare skulle röra sig i en annan riktning är den uppvisade instabiliteten i sig själv ett skäl att tänka om.

USA kan inte längre tas för givet som en förutsägbar partner.

När en amerikansk president återkommande talar om att förvärva eller ta kontroll över Grönland förändras innebörden av allians och gräns. Danmark är inte vilket land som helst. Det är ett Natoland. Det är ett land med amerikansk militär närvaro på grönländsk mark sedan lång tid. Ändå talar presidenten på ett sätt som bryter mot grundantaganden i den nordatlantiska säkerhetsordningen.

När USA i december 2025 lade fram sin nationella säkerhetsstrategi blev förändringen tydlig också i doktrinens språk. Strategin beskriver Europa som viktigt för USA, men EU och europeisk reglering i påfallande negativ och ideologiserad ton. Den lovar att motverka reglering, beskattning och andra åtgärder som missgynnar amerikanska företag. Den framställer europeiska institutioner som ett problem för amerikansk politisk frihet.

Det är ett nytt språk från en allierad.

I februari 2025 undertecknades ett presidentmemorandum riktat mot vad Vita huset beskrev som utländska regler, skatter och böter mot amerikanska företag. Handelsfrågor har kopplats till digital reglering. Mot slutet av 2025 skärptes trycket ytterligare genom visumrestriktioner mot enskilda europeiska personer kopplade till arbetet med Digital Services Act.

När en allierad stat använder personriktade påtryckningar för att påverka europeisk digital lagstiftning har något förändrats.

Detta betyder inte att Sverige eller Europa ska vända sig bort från USA. Det betyder att vår riskanalys måste uppdateras.

Digitala plattformar och system är inte neutrala platser utanför geopolitiken. De bär med sig ägande, jurisdiktion, intressen, lagstiftning och politisk riktning. I tider präglade av stabilitet och nära politiska relationer syns det mindre. I tider av kris och misstro blir det avgörande. Den som äger, formar och förstår vår data och våra digitala tjänster bidrar också till att forma vårt samhälle. I ett digitalt samhälle är detta inte en metafor. Det är en praktisk beskrivning av makt.

Även företrädare för den amerikanska säkerhetsteknikens hårda kärna säger nu delar av detta högt. Alex Karp, vd för Palantir, har i svensk press nyligen pekat på att Europa ligger efter i militär teknik och behöver bygga egen förmåga. Det kommer från ledaren för ett företag djupt sammanflätat med amerikansk militär och underrättelseverksamhet. Just därför bör vi lyssna noggrant, också när vi gör det kritiskt.

Detta rör sig om påtryckningar från en allierad. Ett strukturellt beroende som kan bli ett påtryckningsmedel. Hoten mot vår digitala rådighet kommer också från andra håll, och de ser annorlunda ut.

Ryssland är den antagonist som utgör det dimensionerande hotet mot Sverige och Europa. Vi ser de fullt utvecklade konsekvenserna av rysk imperialism i Ukraina. Samtidigt pågår ett hybridkrig mot Europa. Det är ett annat slags hot, och det kräver ett annat slags svar.

I januari 2022 skadades en av fiberkablarna mellan Svalbard och fastlandet. Polisutredningen pekade på mänsklig aktivitet. Kabelsystemet är kritiskt för Svalbard, men också för satellitkommunikation med polära banor. I Östersjön har andra kablar skadats vid ett flertal tillfällen under senare år. Fartyg med koppling till rysk underrättelseverksamhet har kartlagt undervattensinfrastruktur i våra närområden.

Sverige, Norge och Finland är i praktiken en ö om man räknar bort den ryska landgränsen. Våra förbindelser löper genom vatten som nogsamt kartlagts av främmande makt.

Det är en mening som kan låta överdriven tills man ser infrastrukturen. Då blir den konkret. Våra samhällen vilar på kablar, satelliter, datacenter, frekvenser, identitetssystem, molnplattformar och elförsörjning. Den som kontrollerar förbindelsen kontrollerar tillgången. Det gäller på havsbotten, i molnet och i rymden.

Samtidigt pågår cyberangrepp mot svensk och europeisk infrastruktur. Ryska påverkanskampanjer riktas mot våra demokratiska processer. Sabotage mot samhällsviktig infrastruktur har ägt rum vid ett flertal tillfällen i Sverige närtid. I detta landskap går det inte längre att skilja teknik från säkerhetspolitik.

Det vi ser är flera hot som samverkar. Ryssland angriper, stör och saboterar. USA kan pressar, villkorar och ändrar förutsättningar. Leverantörer låser in, förändrar avtal och koncentrerar makt. Juridik, geopolitik och operativ kontinuitet flyter samman.

Riskerna är inte likadana. De ska inte blandas ihop. Men de påverkar samma sak.

Sveriges rådighet.

Det finns också en risk i diskussionen själv. Att den blir så stor att den förlamar. Halvledare, moln, AI, operativsystem, sociala plattformar, kablar, satelliter, identitetslager. Hela den digitala stacken är full av beroenden.

Ingen organisation kan lösa allt själv. Sverige kan inte bygga egna alternativ till allt. Europa kan inte på kort tid ersätta hela den globala digitala infrastrukturen. Det är sant.

Därav följer inte passivitet. Därav följer prioritering.

Vi måste börja där konsekvenserna är störst.

Min egen erfarenhet visar att förflyttning är möjlig. För några år sedan arbetade jag i stort sett som de flesta. Standardmjukvara. Amerikanska plattformar. En digital vardag som var bekväm, effektiv och rationell.

Skiftet började inte med en principiell övertygelse. Det började med frågor om min och mina kollegors arbetsmiljö, och om vår förmåga att verka i fred, kris och krig.

I dag arbetar jag annorlunda. Modulär dator där komponenter går att byta. Mer öppen mjukvara. En öppen mjukvarustack tillsammans med partners som bygger teknik med oss. Under den senaste tiden har jag flyttat mer av mitt AI arbete till suveräna moln i Sverige. Svensk infrastruktur. Svensk jurisdiktion. Svenska aktörer.

Det fungerar.

Med tjänster som de från svenska AI leverantörer och liknande parter kan jag arbeta med moderna AI verktyg utan att varje text, varje kodstycke och varje tanke behöver lämna landet. Det är inte fullständigt. Inga system är det. Men det visar att valen redan finns.

Men det viktiga är inte min dator. Det viktiga är förflyttningen i synsätt. Från konsumtion till förmåga. Från bekvämlighet som norm till rådighet som strategisk kapacitet. Från frågan om vad som är billigast i morgon till frågan om vad som fungerar när läget blir sämre.

Europa rör sig i samma riktning.

I den tyska delstaten Schleswig Holstein har tiotusentals e-postkonton migrerats från Microsoft Exchange till öppna alternativ. LibreOffice har införts brett. Det har funnits friktioner och verksamheter som kräver särskilda lösningar. Men riktningen är ändå vald.

På federal nivå har den tyska försvarsmakten under flera år använt en kommunikationsplattform baserad på Matrix. Bundeswehr går också mot openDesk som alternativ till Microsoft 365. När en försvarsmakt gör sådana val handlar det om operativ självständighet i cyber och informationsdomänen.

Frankrike har gjort digital suveränitet till ett prioriterat kriterium i statlig upphandling. Hälsodata ska flyttas till certifierade europeiska moln. Staten bygger egna samverkansverktyg och driver på för minskat beroende av extraeuropeiska leverantörer.

Österrikes försvarsmakt har migrerat sextontusen arbetsstationer till LibreOffice. De har gått från att vara användare till att också bli utvecklare i det öppna ekosystemet. Den skillnaden är central. Man köper inte bara en produkt. Man bidrar till att bygga strategisk förmåga.

Danmark rör sig också. Danska myndigheter och kommuner prövar nu öppnare alternativ med digital suveränitet som uttryckligt motiv. Inte minst efter den amerikanska pressen kring Grönland har frågan fått en annan laddning.

Sverige saknar inte kompetens. Sverige saknar inte företag. Sverige saknar inte forskare, myndigheter och organisationer som förstår delar av detta.

Det vi saknar är en tillräckligt tydlig riktning.

Vi säger en sak i Berlin och en annan i Houston. Sverige skriver under europeiska deklarationer om digital suveränitet, samtidigt som vi bygger digital infrastruktur som i praktiken ökar beroendet av amerikanska plattformar. En stat kan inte bygga samhällskritisk förmåga på en sådan oklarhet.

Sverige behöver en sammanhållen linje. En linje som utgår från svensk och europeisk handlingsförmåga i kris och krig. En linje som varken romantiserar Europa eller förlitar sig på USA av gammal vana. En linje som gör samarbete möjligt därför att vi själva har något att stå på.

Vägen dit behöver vara praktisk och pragmatisk.

Varje aktör i totalförsvaret behöver göra sin digitala kontinuitet lika konkret som sin fysiska. Vilka system måste fungera i två veckor? Vilka måste kunna återställas inom timmar? Vilka data måste finnas åtkomliga även om en leverantör faller bort? Vilka reservvägar finns? Har de övats?

Datafrågan behöver bli skarpare. Var finns informationen? Under vilken jurisdiktion? Vem äger krypteringsnycklarna? Vem kan rotera dem? Vem kan tvingas lämna ut data? Vem kan säga nej? En organisation som inte kan svara på dessa frågor har inte rådighet över sin information.

Upphandlingarna behöver förändras. När systemet är samhällskritiskt är varje upphandling av digital infrastruktur ett säkerhetspolitiskt vägval. Kräv portabilitet. Kräv öppna standarder. Kräv utträdesplaner som testas. Kräv insyn i underleverantörskedjor. Kräv tydliga svar på vad som händer vid sanktioner, exportkontroller, avbrott och förändrade geopolitiska förhållanden.

Kompetensen behöver finnas i organisationerna. Rådighet kan inte helt läggas ut. Leverantörer kan leverera. Konsulter kan stödja. Ansvar kan inte outsourcas utan att verklig styrning går förlorad.

Vi behöver också stärka vår egen förmåga inom AI. Det är där nästa lager av beroenden skapas just nu. De verktyg som införs i verksamheter i dag kommer att forma arbetsprocesser, dataflöden, beslutsstöd och kunskapsproduktion under lång tid. Om AI införs utan rådighet bygger vi in nästa generation av strategiska beroenden innan vi ens hunnit förstå den föregående.

Vi har gjort det förut.

Vi behöver inte göra det igen.

Detta är inte en fråga om digital isolation. Det är ett sätt att delta i världen med rak rygg. Samarbete kräver styrka. Partnerskap kräver förmåga att välja. Öppenhet kräver att man inte är helt beroende av någon annans godtycke.

Jag började i Kyiv, och jag vill sluta där.

Det ukrainska beslutet den 17 februari 2022 kom sent. Men det kom inte för sent. Lagen, systemen, människorna och förmågan att handla räckte för att staten skulle kunna fortsätta verka när invasionen kom. Det var inte en fullständig lösning. Det var tillräckligt med rådighet för att handlingsförmågan skulle finnas kvar.

Sverige är inte Ukraina. Men vi lever i samma tid. En tid där teknik, säkerhet, juridik och geopolitik vuxit samman. En tid där digital infrastruktur blivit en del av samhällets grundläggande skydd.

Frågan från Kyiv följer därför med mig hem.

Hur säkrar vi den rådighet som Sverige behöver för att fungera i fred, kris och i krig?

Ta med er den frågan. Ställ den inför nästa upphandling. Ställ den inför nästa försök med AI. Ställ den i styrelsen, i ledningsgruppen, i myndigheten, i kommunen, i företaget och i totalförsvarsplaneringen.

Om svaret är att ni saknar rådighet så är arbetet inte färdigt.

Sverige behöver egen rådighet i fred, kris och krig.

Det är vad digital suveränitet betyder.

Tack.

Nycklarna till digital rådighet

Sju dagar före Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, den 17 februari 2022, röstade det ukrainska parlamentet igenom en ny lag, 2075-IX. Lagen gjorde det rättsligt möjligt för myndigheter att flytta offentliga data och centrala informationssystem till molnet, något som tidigare varit starkt begränsat. När kriget inleddes var det rättsliga ramverket på plats. AWS Snowball-enheter, kompakta lagringsenheter stora som resväskor, sattes in i processen och data överfördes snabbt. Det ukrainska upplägget hade förberetts under lång tid. Varje samhällssektor fick egen krypteringsnyckel. Om en främmande makt hackade en nyckel fick den tillgång till en sektor, inte till staten. Den mest skyddsvärda informationen distribuerades fysiskt och stannade utanför molnet. Det var en arkitektur av medveten sektorering. Miljontals medborgare kunde fortsätta använda statliga digitala tjänster genom medborgarappen Diia. En förvaltning under attack fortsatte fungera, därför att lagen sju dagar tidigare hade öppnat en dörr som den tidigare hållit stängd, och därför att någon tidigt bestämt sig för att tänka igenom hur dörren skulle se ut.

Det handlar om något som ibland kallas rådighet. Att ha förmåga att omsätta insikt i handling, att kunna göra något åt det som händer, när det händer. Att själv kunna byta leverantör, dra ur sladden, reparera. En stat som saknar lagrum och inte har rådighet över sin data riskerar att förlora kontrollen över sin förvaltning när krisen kommer. Ukraina passerade tröskeln med sju dagars marginal och med en plan som lärts in över år. I fredstid går det att låtsas att infrastrukturen är neutral. I kris och i krig är den en central del av ett lands försvar, och samtidigt en sårbarhet.

Insikten om behovet av ökad rådighet växer just nu bland Europas regeringskanslier. Det handlar om konsekvenserna av den ryska aggressionen. Det beror också på vad som händer i Washington. Den 20 januari 2025 deltog flera ledare från de stora techbolagen, däribland Musk, Zuckerberg, Bezos, Cook, Pichai, Altman och TikToks Shou Zi Chew, vid Donald Trumps andra presidentinstallation. Flera satt mycket framträdande. Musk ensam lade över tvåhundrafemtio miljoner dollar på att hjälpa Trump att bli vald. Sedan installationen har centrala tjänster i teknikområdet i Vita huset besatts av personer från en allt trängre krets kring investeraren Peter Thiel. Vicepresident JD Vance fick i senatsvalet 2022 minst femton miljoner dollar i stöd från Thiel och arbetade tidigare för hans investeringsbolag. Trumps rådgivare för AI och kryptovaluta, David Sacks, hör till den så kallade PayPal-maffian. Michael Kratsios, chef för Vita husets kontor för vetenskap och teknik, har tidigare arbetat för Thiels investeringsbolag. Amerikansk demokrati har länge haft en särskild relation till de ledande teknikföretagen. Under 2025 har relationen kommit närmare än förut.

I december 2025 publicerade Vita huset en ny nationell säkerhetsstrategi. Dokumentet innehåller ett starkt kritiskt avsnitt om Europa och EU. Amerikanska teknikstandarder ska driva världen framåt. Europeisk reglering framställs som hinder för innovation, suveränitet och amerikanska intressen. Det bör noteras att USA sedan 2011 har en egen form av digital suveränitet. Den heter FedRAMP och den reglerar vilka molntjänster federala myndigheter får använda för känslig information. I praktiken har de kraven sedan länge stängt ute utländska leverantörer från den amerikanska federala marknaden. Motsvarande krav finns i Ryssland, Kina och Indien. När EU försöker bygga något liknande blir det diskriminerande. Den asymmetrin är värd att hålla i minne när Washington kritiserar Bryssel.

I Köpenhamn hörs oron tydligast. Den 4 januari 2026 uppmanade statsminister Mette Frederiksen Trump att sluta hota med att annektera Grönland. ”USA har ingen rätt att annektera någon av de tre länder som tillhör det danska riket”, sade hon. Det är inte första gången Washington ser lystet på ön. Den amerikanske utrikesministern William Seward försökte köpa Grönland redan 1867, och president Truman erbjöd Danmark hundra miljoner dollar i guld för ön 1946. Danmark avböjde båda gångerna. Grönlands statsminister Jens-Frederik Nielsen förklarade nio dagar efter Frederiksens uttalande att ”vi väljer Danmark”. Danmark är medgrundare av Nato och har sedan 1951 en amerikansk militärbas på grönländsk mark. När en amerikansk president ifrågasätter ett grannlands territoriella integritet faller antaganden som legat till grund för hela det nordatlantiska säkerhetsarrangemanget. Dagarna därefter rapporterade medier att dansk underrättelsetjänst såg över alternativ till Palantir. Beroendets pris hade blivit en fråga även för underrättelsetjänsten. Den danska statsförvaltningen har krav på sig att använda Statens IT. Myndigheten har öppet redovisat att en arbetsplats kostar omkring åttatusen danska kronor om året, varav drygt tretusen går till Microsoft. Målet är att hälften av klienterna finns på en egenförvaltad plattform när Microsoft-avtalet omförhandlas 2029. Frågan danska tjänstemän själva ställer är enkel. Hur kan vi låta den danska statsministern använda amerikanska tjänster för att hantera information om Grönland?

Europa har börjat röra sig på bred front. I den tyska delstaten Schleswig-Holstein slutförde regeringen hösten 2025 migrationen av omkring fyrtiotusen e-postbrevlådor från Microsoft Exchange till öppen mjukvara, sådan vars källkod är öppen och som kan driftas av den som behärskar tekniken. Digitaliseringsminister Dirk Schrödter erkände i januari 2026 att övergången medfört utmaningar, men den kommer att fortsätta. LibreOffice används på omkring åttio procent av delstatens datorer utanför skatteförvaltningen, och Linux ska rullas ut som operativsystem under 2026. På federal nivå har Bundeswehr genom sitt IT-bolag BWI anslutit till det tyska samverkansorganet ZenDiS och deras öppna kontorsmiljö openDesk. Frankrike utfärdade i februari 2026 ett cirkulär, som bygger på skrivningar redan från 2016, som fastslår att digital suveränitet ska vara ett prioriterat kriterium vid offentlig upphandling. Hälsodata ska flyttas till certifierade europeiska molnleverantörer före utgången av 2026. I Österrike slutförde försvarsmakten hösten 2025 sin fleråriga migration av sextontusen datorer från Microsoft Office till LibreOffice. I Norge publicerade säkerhetsmyndigheten NSM den 6 februari 2026 sin årliga hotbedömning Risiko 2026. Amazon, Google och Microsoft namnges där uttryckligen som konkreta risker för norsk statlig infrastruktur. Formuleringen har få motstycken i tidigare nordiska säkerhetsanalyser. Det franska premiärministerns kansli följde upp i april. Den 8 april 2026 höll DINUM, det interministeriella direktoratet för digitalisering, ett seminarium som ålade samtliga ministerier att formalisera planer för minskat extra-europeiskt beroende. Åtta beroendeområden pekades ut. Arbetsstationer, samverkansverktyg, antivirus, AI, databaser, virtualisering och moln, nätverk, telekom. Den franska socialförsäkringsmyndigheten Assurance Maladie rör samtidigt åttiotusen anställda till Tchap, Visio och FranceTransfert, statligt utvecklade verktyg som ersätter Microsofts samverkanssvit. På tysk federal nivå pågår sedan januari 2026 piloten CKKI. Fyra stora institutioner, däribland Deutsche Rentenversicherung Bund och Bundesagentur für Arbeit, prövar openDesk i krishanteringsfunktioner. Pilotnamnet är talande. Cloudbasierte Kommunikation im Krisenfall.

Den europeiska rörelse som nu växer bygger på hantverk som pågått långt längre än debatten om digital suveränitet. Linux började som Linus Torvalds studentprojekt i Helsingfors 1991 och driver i dag merparten av världens molnservrar. Det grafiska gränssnittet KDE grundades i Tyskland 1996. LibreOffice föddes 2010. Nextcloud grundades i Stuttgart 2016. Tekniken är gammal. Den har byggts på universitet, i företagsgarage, av frivilliga. Det som är nytt är synen på tekniken. Europeiska regeringar börjar behandla den som strategisk resurs istället för billig nytta. Skiftet är just det. Ett skifte. Från effektivitet till resiliens, från kostnad till kapacitet, från inköp till förvaltning. Det är ett förändrat mål. Rådighet mäts på andra dimensioner än kronor och minuter.

Det som är nytt under första kvartalet 2026 är att rörelsen lämnar substitutionsfasen. Att byta Microsoft mot LibreOffice är en sak. Att bygga en gemensam europeisk stack är en annan. Den 17 april 2026 tilldelade EU-kommissionen ett ramavtal värt upp till hundraåttio miljoner euro över sex år till fyra europeiska konsortier för suveräna molntjänster. Det är första gången kommissionens nya ramverk SEAL, Sovereign European Assurance Levels, används som bindande kriterium i upphandling. Vinnarna är Post Telecom tillsammans med OVHcloud och Clever Cloud, Schwarzkoncernens STACKIT, Scaleway, samt Proximus med S3NS, Clarence och Mistral. Ett separat europeiskt initiativ, Eurosky, lanserades den 16 april 2026 från Nederländerna. Det är ett infrastrukturlager för sociala medier som bygger på AT Protocol, samma öppna standard som Bluesky vilar på, och låter användare ansluta till olika tjänster med data lagrad på europeiska servrar under europeisk rätt. Skiftet syns i protokollnivån. Från att flytta dokument från en proprietär leverantör till en annan, till att bygga gemensam infrastruktur som flera tjänster kan dela.

Det som driver frågan är juridik, politik och krig i förening. Juridiskt vilar den på flera parallella regelverk. CLOUD Act från 2018 ger amerikanska brottsbekämpande myndigheter möjlighet att begära ut data från bolag som USA betraktar som amerikanska, även när data lagras utomlands. FISA 702, vars verkliga omfattning Edward Snowden avslöjade 2013, ger amerikansk underrättelsetjänst rätt att hämta data om utländska personer utan notifikation och utan domstolsgranskning per ärende. Att båda lagarna bygger på amerikansk konstitutionell logik, där icke-medborgare har svagare rättsligt skydd, är i sammanhanget ingen parentes. Det är själva grunden. En svensk medborgares data i ett amerikanskt moln skyddas av avtalsvillkor, inte av den amerikanska konstitutionen. Efter sanktionerna mot Internationella brottmålsdomstolens chefsåklagare Karim Khan i februari 2025 uppstod uppmärksammade problem kring hans e-postkonto. Microsoft förnekade offentligt att bolaget stängt av domstolens tjänster. Det är också troligt att avstängning aldrig var den formella mekanismen. Liknande situationer har hanterats genom att USA hotat institutionen i sin helhet med sanktioner om den inte själv agerade. Oavsett mekanism gick ICC senare vidare och ersatte Microsoft Office med europeiska alternativ. Österrikaren Max Schrems har genom organisationen NOYB under ett decennium visat att amerikansk lagstiftning strukturellt står i vägen för europeiskt dataskydd. EU-domstolen har gett honom rätt två gånger, och dataöverföringarna till USA har därefter reparerats politiskt två gånger.

För svensk del tillkommer en dimension som sällan lyfts. Svenska myndigheters beslut om utlämnande av offentlig handling är förvaltningsrättsliga beslut som ska fattas av myndigheten. Det är en del av grundlagsskyddet. När ett amerikanskt molnbolag får tekniskt företräde till informationen, och i vissa lägen juridiskt tvingas lämna ut den, uppstår en ordning där någon annan än svensk myndighet i praktiken beslutar. Det är en genomgripande förändring av svensk förvaltning. Adekvansbeslutet mellan EU och USA rör dataskydd. Sekretessfrågan regleras av svensk offentlighets- och sekretesslag och påverkas inte av adekvansbeslut. Den som tror att politisk förhandling över Atlanten löser problemet har missat att det finns två problem.

Politiskt motarbetar Washington europeiska försök att bygga egna alternativ. Det amerikanska handelsdepartementet har kallat EU:s tekniklagstiftning diskriminerande. Enligt Reuters undertecknade utrikesminister Marco Rubio den 18 februari 2026 ett internt direktiv som beordrar amerikanska diplomater att motverka data sovereignty-initiativ runt om i världen. Direktivet talar generellt om datalokaliseringskrav, inte specifikt om enskilda europeiska initiativ, men adressaten är ändå tydlig. Samtidigt har Kina under det senaste decenniet byggt en industriell dominans som förskjuter frågan också österut. Omkring åttio procent av världens solceller tillverkas i Kina. BYD och de andra kinesiska biltillverkarna producerar fler elbilar än Europa, och kinesiska bolag kontrollerar tillsammans en större del av den globala batterimarknaden än någon annan region. Robotik och elektrifierade transportmedel hör till de områden där Europa snabbt tappar mark. Den gröna omställningens fysiska infrastruktur är på väg att få sin tyngdpunkt i Fjärran östern. Mellan dessa tryck ligger kriget. En stat som tappar kontrollen över sin digitala ryggrad tappar också förmågan att försvara sin fysiska. Rådighet har gått från att vara en fråga om effektivitet till att bli en fråga om överlevnad.

Forskning och industri har följt frågan länge. En studie publicerad av Linåker och kollegor 2025 pekar på att många offentliga projekt med öppen källkod i Europa bärs upp av förhållandevis små utvecklarteam. Kapaciteten är tunn i förhållande till uppgiften. EuroStack-initiativet förtjänar en egen anteckning. Det började som en konferens i EU-parlamentet den 24 september 2024 där ekonomen Cristina Caffarra, teknologipolitikern Francesca Bria och Signal-grundaren Meredith Whittaker mobiliserade europeiska teknikbolag. I februari 2025 publicerade Bertelsmann Stiftung och CEPS rapporten ”EuroStack: A European Alternative for Digital Sovereignty”, skriven av Bria, Paul Timmers och Federico Gernone. Den fastslog att åttio procent av Europas digitala teknik och infrastruktur är importerad, att sjuttio procent av globalt använda AI-grundmodeller kommer från USA, och att europeiska företag står för knappa sju procent av världens forsknings- och utvecklingsutgifter på mjukvara och internet. I mars 2025 hade tvåhundra organisationer, Airbus och Dassault Systèmes inräknade, skrivit på initiativets öppna brev. I oktober 2025 grundades EuroStack Initiative Foundation som icke-vinstdrivande stiftelse, med Caffarra som ordförande och bland grundande industrimedlemmar Nextcloud, Proton, IONOS och Ecosia. Det tyska koalitionsavtalet från maj 2025 mellan CDU/CSU och SPD stödjer initiativet explicit. Den 18 november 2025 lanserade Frankrike och Tyskland en gemensam task force om europeisk digital suveränitet. Bria och Timmers kallar i sin rapport på en mobilisering om trehundra miljarder euro över tio år, varav tio miljarder som första steg. Det är ett kapitalåtagande av en helt annan storleksordning än vad som tidigare diskuterats för europeisk teknikinfrastruktur. Ekonomisk forskning, bland annat en studie publicerad av Blind och Schubert 2024, har pekat på att öppen källkod bidrar väsentligt till EU:s BNP, i storleksordningen flera tiotals miljarder euro om året. Infrastrukturen har funnits i Europas händer i trettio år utan att behandlas som sådan. Sedan Interoperable Europe Act trädde i kraft 2024 har EU också ett rättsligt krav på att offentliga upphandlingar ska främja återanvändning, öppenhet och gränsöverskridande interoperabilitet. Kravet borde redan nu märkas i svenska utlysningar. Det gör det sällan.

Här behöver en distinktion göras för att analysen ska hålla. Öppen källkod är en sak, digital suveränitet en annan. En stat kan ha proprietär programvara och ändå behålla rådighet, om upphandlingen är genomtänkt, portabiliteten garanteras i avtal och datamodellerna är öppna. En stat kan använda öppen källkod och ändå hamna i beroende, om förvaltningen saknas. I praktiken konvergerar ändå de två frågorna. Öppen källkod gör rådigheten billigare, mer transparent och mer delbar mellan stater. Det är därför Tyskland, Frankrike, Österrike och Ukraina närmar sig frågan samtidigt. Utan öppen källkod som infrastruktur blir digital suveränitet en ambition utan verktygslåda.

Distinktionen behövs av ytterligare en orsak. CISPE, branschorganisationen för europeiska molnleverantörer, varnade i en skrivelse till EU-kommissionen den 18 mars 2026 för det de kallar sovereignty washing. Risken är att europeiska regelverk på pappret kräver suveränitet, medan amerikanska hyperscalers i praktiken levererar den, ofta i konsortier med en europeisk partner som ansikte. När EU-kommissionen den 17 april 2026 utsåg sina fyra suveräna molnleverantörer ingick också Google i ett av de utvalda konsortierna, vilket utlöste exakt den kritiken. Suveränitet definieras inte av var datacentrat står. Den definieras av vem som äger nyckeln, vem som ansvarar inför vilken jurisdiktion, och vem som i sista hand kan dra ur sladden.

I Sverige syns viss förflyttning, om än betydligt mer blygsam. Regeringens nya digitaliseringsstrategi för perioden 2025 till 2030, antagen i maj 2025, pekar ut fem fokusområden och tre tvärgående teman, bland dem AI, säkerhet och data. Men den sätter inga tydliga mål för rådighet i fred, kris eller krig, och öppen källkod saknas som eget område. I december 2025 beslutade regeringen att slå ihop Digg och Post- och telestyrelsen till en ny myndighet från 1 januari 2027. På Digg slutfördes under 2025 ett flerårigt utforskande arbete om en nationell plattform för öppen källkod. Beslutet att bygga plattformen väntar på finansiering. Samverkansorganet eSam skrev i september 2025 att regelverket för dataöverföring mellan EU och USA hanteras i en tid de beskriver som turbulent. Det är förvaltningsspråk för juridisk osäkerhet. Regeringen har gett Kammarkollegiet i uppdrag att utreda ett nytt sätt att upphandla digitala tjänster, med underlag i augusti 2026.

Det som saknas i Sverige är den tydliga riktningen, och den har saknats länge. EU-kommissionens observatorium OSOR beskrev redan 2013 den svenska offentliga öppen källkods-rörelsen som något som pågick underifrån, utan strategiskt stöd från staten. Diagnosen är tretton år gammal och håller fortfarande. Digitaliseringsstrategin från 2017, under Stefan Löfven, nämnde inte öppen källkod som prioritering. OECD konstaterade 2018 en påtaglig brist på koordination mellan myndigheter. Digitaliseringsstrategin 2025-2030, under Ulf Kristersson, har inte ändrat mönstret. Min egen analys av utvecklingen över tre regeringsperioder, Alliansen från 2006, Löfven från 2014 och Kristersson från 2022, är att digital suveränitet har behandlats som både teknikfråga och marknadsfråga, men sällan som säkerhetspolitisk fråga. Mönstret framstår som strukturellt och har hållit över olika regeringsfärger. Varför frågan fått så låg prioritet är värt att reflektera över. En del är tilltron till en transatlantisk världsordning som antagits bestå. En del är marknadspolitisk försiktighet, där öppen källkod felaktigt setts som motståndare till privat näringsliv. En del är en New Public Management-logik som har ifrågasatts i välfärdens alla delar utom just IT, där den fortfarande styr som vore den neutral. Gemensamt för förklaringarna är ett underskattande av infrastruktur som politisk fråga.

Det som skiljer Sverige från Tyskland, Frankrike, Österrike och Danmark handlar därför mindre om tempo än om strategisk vilja över tid. Estland lanserade X-Road 2001. Danmarks kommunala samverkansorganisation OS2 etablerades 2012. Frankrike gav sin egen förvaltning en nationell handlingsplan för fri programvara 2021. Tyskland startade Sovereign Tech Fund i oktober 2022. Bakom varje sådant beslut ligger ett politiskt val att behandla digital infrastruktur som strategisk resurs. Ett motsvarande samlat val har i Sverige saknats. Kommuner och enskilda myndigheter får fylla hålet. Resurser är inte huvudproblemet. Det handlar om styrning och strategisk riktning. Under tiden växer beroendet. Varje nytt IT-kontrakt i en myndighet, ett sjukhus, en skola, ökar friktionen mot ett senare leverantörsbyte och risken för inlåsning.

Beslutet i Kyiv den 17 februari 2022 var ett politiskt val. Det gällde vad staten skulle kunna göra med sin egen förvaltning den dag kriget kom. Lagen skrevs i tid. Åtta dagar senare blev molnmigreringen en avgörande del av att hålla statsapparaten fungerande under invasionens första skede. Det krävde år av förarbete, en centralplan och människor som vågade fatta beslut innan tvånget kom. Nu fattar andra europeiska regeringar liknande val, pressade av kriget i öster, av en amerikansk administration som ifrågasätter europeisk självständighet och av ett Kina som tar allt starkare industriell position. I Sverige dröjer valet. Tid finns ännu. Men den krymper. När den tar slut är det inte längre tid för val, bara tid för konsekvenser.

Referenser

Bertelsmann Stiftung. (2025, februari). EuroStack: A European alternative for digital sovereignty (Bria, F., Timmers, P., & Gernone, F.).

Blind, K., & Schubert, T. (2024). Estimating the GDP effect of open source software and its complementarities with R&D and patents. The Journal of Technology Transfer, 49(2), 466-491.

Bossi Malafosse, J. (2026, 12 mars). The Lecornu Circular of 5 February 2026 reaffirms the requirement for SecNumCloud hosting for health data. Mondaq.

Congress.gov. (2018). Clarifying Lawful Overseas Use of Data Act (CLOUD Act), Public Law 115-141, Division V.

Digitaliseringsstyrelsen. (2025, 18 december). Open source stiller krav til myndighedernes ansvar for it-løsninger.

Digitaliseringsstyrelsen. (2026, 28 januari). Digital suverænitet i den offentlige sektor: Sammenfattende erfaringsopsamling på myndigheders initiativer for at migrere til alternative teknologier.

Digg (Myndigheten för digital förvaltning) & Arbetsförmedlingen. (2026). Offentlig kod: Öppen programvara i svenska offentliga organisationer.

Digg (Myndigheten för digital förvaltning). (2022, 27 september). Anskaffning, utveckling och publicering av öppen programvara: Policy och riktlinjer.

DINUM (Direction interministérielle du numérique). (2026, 8 april). Souveraineté numérique: l’État accélère la réduction de ses dépendances extra-européennes.

eSam. (2025, 26 september). Uppdatering kring adekvansbeslutet i en turbulent tid [ES2025-18].

EU-domstolen. (2020, 16 juli). Schrems II (Case C-311/18).

EuroStack Initiative Foundation. (2025, oktober). A foundation to build: The EuroStack initiative takes shape.

Europaparlamentet och rådet. (2024, 13 mars). Förordning (EU) 2024/903 om åtgärder för en hög nivå av offentlig sektors interoperabilitet i unionen (Interoperable Europe Act).

Euractiv. (2025, 16 december). ”Discriminatory”: US threatens EU companies over tech fines.

Euronews. (2026, 16 april). Eurosky: Europe aims to rival big tech with its own social media ecosystem.

European Commission. (2026, 17 april). Commission advances cloud sovereignty through strategic procurement.

FedRAMP Program Management Office. (2025). Federal Risk and Authorization Management Program: About the program. U.S. General Services Administration.

Greenberg Traurig. (2025, april). Digital policy highlights of the German coalition agreement 2025.

Heise online. (2025, oktober). EuroStack Foundation: Europe’s tech industry founds sovereignty initiative.

Heise online. (2026). Microsoft alternative: Social insurers trial OpenDesk for emergencies.

Intelligence Online. (2026, 13 januari). Copenhagen in talks to replace Palantir.

Interoperable Europe Portal / OSOR. (2013). Swedish public open source movement working from the bottom up.

Interoperable Europe Portal. (2025, 24 april). BWI/Bundeswehr chooses open source by adopting openDesk.

Linåker, J., & Muto, S. (2024). Software reuse via OSS in the public sector: A report for the Danish Agency for Digital Government. RISE.

Ministère de l’Économie. (2026, 8 april). Souveraineté numérique: séminaire interministériel.

Nasjonal sikkerhetsmyndighet. (2026, 6 februari). Risiko 2026.

NOYB – European Center for Digital Rights. (n.d.). About us and ongoing cases.

OECD. (2018). Going Digital in Sweden. OECD Publishing.

n-tv (dpa). (2026, 5 januari). Schrödter sieht Herausforderungen bei Open-Source-Umstellung.

Office of the Director of National Intelligence. (2023). Section 702 of the Foreign Intelligence Surveillance Act overview.

Politico EU. (2025, 4 juni). Microsoft didn’t cut services to International Criminal Court, its president says.

Regeringen.se. (2025, 28 maj). Sveriges digitaliseringsstrategi 2025-2030.

Regeringen.se. (2025, 11 december). Regeringen slår ihop myndigheterna PTS och Digg.

Regeringen.se. (2026, 16 februari). Nytt statligt inköpssystem för digitala lösningar.

Reuters. (2026, 4 januari). Denmark PM urges Trump to stop threats to take over Greenland.

Reuters. (2026, 25 februari). Exclusive: US orders diplomats to fight data sovereignty initiatives.

Robinson, D. (2025, 31 oktober). International Criminal Court kicks Microsoft Office to the curb. The Register.

Saunders, M. (2025, 30 september). Austria’s military switches from Microsoft Office to LibreOffice. The Document Foundation.

Ginman, R. J. (2025, 19 september). Staten udfordrer Microsoft: Tusindvis af computere kører snart med open source-software. Version2 / Ingeniøren.

Telecompaper. (2026, 30 mars). French public sector grows spending on public cloud services by 62 percent in 2025.

The Register. (2026, 18 mars). Europe’s cloud minnows tell Brussels to stop big tech ’sovereignty-washing’.

The Register. (2026, 20 april). One of Europe’s sovereign cloud picks may not be so-sovereign after all.

The Guardian. (2013, 6 juni). NSA Prism program taps in to user data of Apple, Google and others (Greenwald, G., & MacAskill, E.).

The White House. (2025, november). 2025 National Security Strategy.

Konkel, F. (2022, december). Ukraine tech chief: Cloud migration ”saved Ukrainian government and economy”. Nextgov.

UBOS. (2026, 25 februari). Denmark’s Digital Agency chooses LibreOffice over Microsoft for digital sovereignty.

Petursdottir, G. (2019, 30 augusti). Trump’s Greenland plan is the rebirth of an 1867 American dream. USAPP – American Politics and Policy Blog, London School of Economics.

Verchovna Rada. (2022, 17 februari). Lag 2075-IX om molntjänster.

ZenDiS (Zentrum Digitale Souveränität). (2026, 21 januari). Sozialversicherungen rüsten sich mit openDesk für den Krisenfall [pressmeddelande via krankenkassen-direkt.de].

USA, visumen och kampen om plattformarna

Det är lördag morgon i Göteborg. Jag har gått längs kajen i den klara vårsolen och satt mig framför datorn. På skärmen ligger ett dokument som för några dagar sedan lämnades in till en federal domstol i Washington. Det är ett action memo från det amerikanska utrikesdepartementet, daterat den 23 maj 2025, undertecknat av Darren Beattie. Fyra och en halv sidor långt. Delvis överstruket, där domstolen tillåtit att uppgifter förblir hemliga. Men det väsentliga är synligt. När jag läser det förstår jag gradvis att det fält jag själv verkar inom hör till memots tänkta målområde.

Memot rekommenderar utrikesminister Marco Rubio att använda visumrestriktioner enligt INA 212(a)(3)(C), en paragraf i amerikansk immigrationslagstiftning. Den ger utrikesministern befogenhet att neka utländska medborgare inresa om deras närvaro i landet bedöms kunna få “potentiellt allvarliga negativa utrikespolitiska konsekvenser” för USA. I praktiken ger bestämmelsen utrikesministern ett mycket stort handlingsutrymme. Här gäller det personer som anses “ansvariga för eller delaktiga i censur av skyddat uttryck i USA”.

Listan i memot är tämligen konkret. Den nämner krav på amerikanska teknikplattformar att införa global innehållsmoderering, hot om böter, krav på tillgång till privata uppgifter om amerikanska medborgare och åtal mot anställda. Det är en sammanställning av sådana rättsliga och administrativa verktyg som många demokratier börjat använda för att begränsa digitala plattformars skadeverkningar för samhällen och medborgare. Delar av det som beskrivs ligger nära den typ av plattformsreglering som EU har infört genom Digital Services Act, även om memot också tycks omfatta andra nationella åtgärder och rättsliga instrument. Att medverka i sådana regelverk kan, enligt den politiska logik som nu framträder, bli en grund för viseringsåtgärder.

Policyn omfattar även “immediate family members”. Det innebär att familjemedlemmar till personer som bedöms träffas av policyn också kan drabbas. Det räcker alltså inte med att själv vara forskare, tjänsteperson, jurist, tillsynsföreträdare eller företrädare för en organisation som arbetar med digitala tjänster, plattformsansvar, desinformation, faktagranskning, innehållsmoderering, regelefterlevnad eller säkerhet. Även närstående kan dras in i samma immigrationsrättsliga logik.

Hur hamnade vi här? Den 20 januari 2025 undertecknade Donald Trump presidentordern “Restoring Freedom of Speech and Ending Federal Censorship”. Den slår fast att den amerikanska statens uppgift är att skydda amerikaners yttrandefrihet från federal påverkan, också sådan indirekt påverkan som sker när federala tjänstemän kommunicerar med teknikföretag om innehållsmoderering. Fyra månader senare utvidgade utrikesdepartementet detta skydd till att också riktas mot utländska aktörer som påverkar amerikanska teknikplattformar. I december 2025 rapporterades det att konsulattjänstemän världen över hade instruerats att granska visumsökande, särskilt inom H-1B-kategorin, för arbete med missinformation, desinformation, faktagranskning, innehållsmoderering, regelefterlevnad och säkerhet. Sanktionerna har redan använts i praktiken. Bland de utpekade fanns ledare för Centre for Countering Digital Hate, HateAid och Global Disinformation Index samt den tidigare EU-kommissionären Thierry Breton.

I mars 2026 stämde en grupp amerikanska teknikforskare administrationen i federal domstol. De heter Coalition for Independent Technology Research och företräds av Knight First Amendment Institute vid Columbia University tillsammans med organisationen Protect Democracy. Det är i den processen som memot blev offentligt natten mot fredagen.

I ärendet syns en inte särskilt diskret paradox. En administration som offentligt säger sig bekämpa censur har infört ett immigrationspolitiskt instrument som kritiker med fog beskriver som censurerande. Amerikanska medborgare lämnas formellt orörda. Den amerikanska konstitutionen tillåter inget annat. De som i stället nås av instrumentet är internationella forskare, regulatorer och organisationer som amerikanska medborgare hade kunnat möta, lyssna till och samarbeta med. Kärnan i stämningen är att administrationen genom immigrationsrätten försöker åstadkomma effekter som skulle vara konstitutionellt problematiska om de riktades direkt mot amerikanska medborgares yttrande- och föreningsfrihet. Resultatet blir snarlikt. Färre röster i samtalet. Färre perspektiv. Färre fakta i offentligheten. Sämre villkor för forskning och utveckling.

Mellan 2018 och 2020 ledde jag den svenska statliga utredningen om det demokratiska samtalet i en digital tid, SOU 2020:56. Den vilade på tanken att ett fungerande demokratiskt samtal i en digital tid kräver både skydd för yttrandefriheten och reglering av de strukturer där opinionsbildningen äger rum. Betänkandet som avslutade utredningsarbetet växte fram ur samtal med myndigheter, journalister, forskare, plattformsföretag och civilsamhälle. När Beattie i sitt memo räknar upp de handlingar som ska kunna leda till visumavslag beskriver han ett fält som överlappar med det forsknings- och politikområde där jag och hundratals andra svenskar är verksamma, som forskare, tjänstepersoner, journalister och organisationsföreträdare.

Det memot pekar mot stannar inte vid enskilda forskare. Det berör i flera avseenden hela den transatlantiska relationen. Sverige har sedan andra världskriget byggt akademiska och säkerhetspolitiska band till amerikanska universitet och institutioner. Mängder av svenska forskare och tjänstepersoner reser regelbundet till USA för konferenser, gästforskningsprojekt och gemensamma publikationer. För vissa forskare, tjänstepersoner och organisationsföreträdare inom de områden som beskrivs i memot uppstår nu en påtaglig juridisk osäkerhet inför USA-resor.

Tyvärr stannar det inte heller vid resor och visum. Europeisk forskning, också den som studerar plattformarna, finns ofta lagrad i amerikanska digitala tjänster och system. Många vetenskapliga tidskrifter har redaktioner i USA. Forskningsdata ligger digitalt under amerikansk jurisdiktion. Manuskript färdas genom amerikanska samarbetsverktyg. När administrationen redan visat att den är beredd att använda visumvapnet mot personer på grund av deras arbete med forskning, reglering eller civilsamhällesgranskning förändras också riskbilden för forskningssamarbeten, datahantering och publicering. Den kombinationen håller inte längre.

Utrikesdepartementet har enligt Reuters förberett webbplatsen freedom.gov, vilket tyder på att fler initiativ på området kan vara att vänta.

Det som uppstår i kölvattnet av dessa förändringar brukar kallas en chilling effect. Carrie DeCell, senior staff attorney vid Knight First Amendment Institute, har beskrivit hur administrationen använder hot om frihetsberövande och utvisning för att tysta åsikter den ogillar. En stat som använder immigrationsrätten för att avskräcka människor från att uttrycka sig har tagit ett långt steg in i kontrollens territorium.

För Europa blir detta mycket konkret. När europeiska forskare eller tjänstepersoner väljer bort att bidra inom vissa områden av rädsla för följderna, eller när amerikaner börjar dra sig för att samarbeta med europeiska kollegor av rädsla för att skapa problem för dem, urholkas själva infrastrukturen för oberoende kunskap om de plattformar som formar våra samhällen. Det är samma plattformar som ska regleras av DSA. Det är samma plattformar som under det svenska valåret 2026 sannolikt kommer att användas både som verktyg och arenor för informationspåverkan från främmande makt. Att i ett sådant läge försvaga den oberoende forskningen, och möjligheten att utveckla och tillämpa lagstiftning, berör samhällets säkerhet i grunden.

Det amerikanska vägval som nu framträder får konsekvenser i Europa och påverkar förutsättningarna för digital suveränitet. Om amerikanska viseringsmyndigheter kan stoppa svenska forskare från att resa över Atlanten på grund av deras publikationer, eller tjänstepersoner på grund av deras medverkan i lagstiftningsarbete, befinner vi oss i ett nytt läge.

Det som nu sker ger skäl att agera. Svenska universitet och forskningsinstitut bör se över sina rutiner för USA-resor inom de berörda fälten. Europeiska forskningsfinansiärer behöver säkerställa att samarbetsprogram inte blir ensidigt beroende av amerikansk tillgänglighet. Arbetet med att lagra europeisk forskningsdata i europeisk infrastruktur måste skyndas på. Digital Services Act bör fortsätta att tillämpas oavsett amerikanska protester, eftersom den utgör Europas eget rättsliga svar på de problem som plattformarna har skapat. Och vi behöver utveckla, bygga ut och säkra europeiska, federerade och offentligt finansierade digitala infrastrukturer för demokratiska samtal.

När en stat begränsar utländska forskares yttrandefrihet i namn av att skydda den egna yttrandefriheten har den vänt begreppet ut och in. Historien känner igen sådana grepp. Den vet också att de sällan slutar väl.

Referenser

Coalition for Independent Technology Research v. Rubio, No. 1:26-cv-00815-JEB (D.D.C. 2026). 

Heath, C. (2020). Det demokratiska samtalet i en digital tid. Så stärker vi motståndskraften mot desinformation, propaganda och näthat (SOU 2020:56). Statens offentliga utredningar. 

Knight First Amendment Institute. (2026, 9 mars). Technology researchers challenge Trump policy threatening deportation for work on social media platforms and online harms. 

Knight First Amendment Institute. (2026, 24 april). Knight Institute says State Department memo confirms unbounded scope of Trump immigration policy. 

NPR. (2026, 9 mars). Tech researchers sue Trump administration over visa bans. 

Protect Democracy. (2026). Protecting online safety research and advocacy from government censorship. 

Trump, D. J. (2025, 20 januari). Restoring freedom of speech and ending federal censorship (Executive Order No. 14149). The White House. 

U.S. Department of State. (2025, 28 maj). Announcement of a visa restriction policy targeting foreign nationals who censor Americans. 

U.S. Department of State, & Beattie, D. (2025, 23 maj). Action memo for the Secretary. Imposing visa restrictions on foreign nationals involved in censorship or attempted censorship in the United States [Document 45-2, Coalition for Independent Technology Research v. Rubio, No. 1:26-cv-00815-JEB]. 

Demokratin i en digital tid – föreläsning för Region Skåne

Nedan är den föreläsning jag höll igår 12 mars 2026 för Region Skåne, på temat Demokratin i en digital tid. Föreläsningen ägde rum digitalt, och texten nedan är nära den talade föreläsningen, lätt redigerad för ökad läsbarhet.

https://youtu.be/Q81FpjSg__k

Den 14 september 2026 går Sverige till val. I en fungerande demokrati är det som föregår valdagen nästan viktigare än valet självt. Den fria opinionsbildningen, debatten, det samtal mellan medborgare som prövar alternativ och ställer kandidater till svars. Sverige rankas konsekvent bland världens starkaste demokratier. Vi har grundlagsskyddad tryckfrihet sedan 1766, yttrandefrihetsgrundlag, en public service med bred räckvidd och högt förtroende, myndigheter som Mediemyndigheten och Myndigheten för psykologiskt försvar, och oberoende domstolar. Det svenska demokratiska ekosystemet är byggt under lång tid och har visat sig anmärkningsvärt motståndskraftigt.

Men det demokratiska samtalet förs inte längre bara i dessa institutioner. Det förs numera i allt högre grad genom digitala plattformar vars ägare, algoritmer och affärsmodeller vi varken kontrollerar eller fullt ut förstår. Och det förändrar vad demokrati faktiskt innebär, på djupet, strukturellt, och på ett sätt vi ännu inte riktigt förstår konsekvenserna av.

Det finns ett betänkande från 2020, en statlig utredning om det demokratiska samtalets villkor i en digital tid. Den identifierade tydliga risker. Desinformation och informationspåverkan. Hot och hat mot förtroendevalda och opinionsbildare. En accelererande förskjutning av det offentliga samtalet mot digitala rum vi inte själva byggt. Utredningen föreslog ett förstärkt strategiskt förhållningssätt och en nationell satsning på medie- och informationskunnighet. Sex år senare har de problem som kartlades inte minskat. De har förvärrats. Det är inte en pessimistisk tolkning. Det är vad den tillgängliga forskningen visar, och vad de myndigheter som arbetar med de här frågorna dagligen rapporterar.

Sedan dess har det geopolitiska landskapet förändrats i grunden. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 förändrade den europeiska säkerhetsordningen. Sverige ansökte om och beviljades NATO-medlemskap. Myndigheten för psykologiskt försvar etablerades 2022 som en del av det återupprättade totalförsvaret. Och den teknologiska infrastruktur som bär vårt demokratiska samtal har genomgått förändringar som gör den mer sårbar, inte mindre.
De som vill att det demokratiska samtalet ska tystna har redan gjort framsteg. Brottsoffermyndighetens kunskapsöversikt visar att 64 procent av unga mellan 16 och 25 år har utsatts för hot och hat online. Omkring 70 procent av befolkningen uppger att de anpassat sitt sätt att uttrycka sig online för att undvika hot. Självcensuren underminerar yttrandefriheten inifrån, inte genom lagstiftning utan genom rädsla. Den som hotas tillräckligt länge slutar till sist att tala. Och när de röster som hotas mest systematiskt, journalister, politiker, opinionsbildare, forskare, börjar tystna, förändras samtalet. Det smalnar av. Det tappar sin mångfald. Och det är precis det som är syftet.

Förtroendet för de dominerande plattformarna eroderar. Medborgare migrerar. Andelen som regelbundet använder X har sjunkit, nya alternativ som Bluesky och Threads växer. Men det räcker inte att byta plattform om de nya uppreplar samma grundläggande arkitektur. Det grundläggande problemet handlar om något djupare. Det demokratiska samtalet vilar i sin helhet på en teknologisk infrastruktur som ägs och styrs av aktörer vars intressen inte sammanfaller med demokratins. Fem plattformsföretag kontrollerar idag den stora majoriteten av global digital informationsdistribution. Inget av dem har sin hemvist i Europa. Inför det svenska valet 2026 ställs frågan på sin spets.

Säkerhetspolisens lägesbild är entydig. Sverige står inför ett bredare och allvarligare hot än på decennier. Ryssland, Kina och Iran identifieras som de tre primära hotaktörerna. Militära underrättelsetjänsten MUST:s årsöversikt, publicerad i februari 2026, tillhandahåller en ovanligt konkret tidslinje. Inom tre till fem år bedöms Ryssland ha förmåga att ta kontroll över mindre landområden av strategisk betydelse vid gränsen mot NATO-länder, förutsatt att Ryssland bedömer att NATO inte kan enas om Artikel 5. Det är inte en abstrakt risk. Det är en operativ bedömning från den svenska militära underrättelsetjänsten.
Informationspåverkan är ett centralt verktyg i denna hotbild. Men vi har gjort oss skyldiga till ett analytiskt misstag. Vi har kallat allt för desinformation. Forskarna vid Lunds universitets Institut för psykologiskt försvar delar in hotet i tre kategorier som kräver fundamentalt olika svar. Den första är felaktig och vilseledande information, där faktakontroll och källkritik är effektiva verktyg och civilsamhället bär huvudansvaret. Den andra är koordinerade påverkanskampanjer, dolda och mångfacetterade, som kräver underrättelseförmåga och kapacitet att spåra nätverk. Faktakontroll räcker inte. Den tredje är påverkan från främmande makt, informationspåverkan kombinerad med diplomatiskt tryck, cyberattacker, spionage och ekonomisk utpressning. Att möta det med medie- och informationskunnighet vore som att skicka brandkåren mot en militär belägring.

Distinktionen är inte akademisk. Den har konkreta konsekvenser för hur vi bygger förmåga och vad vi prioriterar. Om man behandlar alla tre nivåerna som desinformation bygger man fel kapacitet. Rysslands Social Design Agency producerade 139 000 medieinnehåll och genererade över tio miljarder kontaktpunkter med sitt påverkansmaterial mellan januari 2023 och april 2024, med en uppskattad budget om 600 miljoner euro per år. Det är industriell informationskrigföring.

Sverige har redan prövats. Samma vecka som Myndigheten för psykologiskt försvar etablerades i januari 2022 drabbades landet av den största informationspåverkanskampanjen i modern tid, riktad mot arabisktalande målgrupper med påståendet att den svenska socialtjänsten systematiskt kidnappade muslimska barn. Kampanjen exploaterade verkliga förtroendeproblem, spreds via YouTube-kanaler med miljontals följare och nådde tiotals miljoner tittare. Hälften av den svenska befolkningen tror att falsk och vilseledande information från Ryssland har påverkat Sverige det senaste året. Det är inte paranoia. Det är en välinformerad uppfattning som bottnar i något reellt.
Hotbilden från statliga aktörer är allvarlig. Men det finns en djupare strukturell sårbarhet. De plattformar genom vilka vårt demokratiska samtal i praktiken förs kontrolleras av aktörer som i flera fall explicit uttryckt avsikter som strider mot demokratiska värden. Den amerikanska nationella säkerhetsstrategin, publicerad i december 2025, hävdar att europeiska regeringars undergrävande av demokratiska processer hindrar folkviljan. Elon Musk, ägare till X, har systematiskt intervenerat i europeiska demokratier. I Tyskland förklarade han att bara AfD kan rädda landet. CDU-ledaren kommenterade att han inte kunde minnas ett jämförbart fall av inblandning i västerländska demokratiers historia. I januari 2025 avvecklade Meta sitt oberoende faktakontrollprogram. De dominerande sociala plattformarna saknar nu oberoende faktakontroll mitt under en period av intensifierad informationspåverkan.

Det kausala sambandet mellan algoritmisk design och politisk polarisering har vetenskapligt stöd. En randomiserad kontrollerad studie med över 1 200 deltagare på X, publicerad i tidskriften Science 2024, visade att deltagare vars flöden algoritmiskt omorienterades bort från polariserande innehåll uppvisade minskad affektiv polarisering. De som exponerades för mer polariserande innehåll blev mer polariserade. Effekten motsvarade tre års polariseringsförändring i USA. Algoritmerna är inte neutrala. De utövar politisk makt, utan att ha fått något demokratiskt mandat att göra det.

Generativ AI har förändrat spelplanen ytterligare. Kostnaden för att producera övertygande falskt innehåll, text, bild, ljud och video, har kollapsat. Men den konsekvens som är minst uppmärksammad är kanske den allvarligaste. Verkligt material kan numera avfärdas som AI-genererat. Förtroendet urholkas för allt innehåll, falskt såväl som sant. I en miljö där allt kan vara fabricerat riskerar även autentisk information att mötas med misstro. Och forskning visar att repetition i sig ökar den upplevda sannolikheten i ett påstående, oavsett om det är sant, genom vad som kallas den illusoriska sanningseffekten. Lägg till algoritmiska flöden designade för engagemang som belönar ilska och konflikt, och det blir tydligt varför plattformarnas design är en demokratifråga, inte en teknikfråga.
Hotbilden är alltså reell. Men om vi stannar vid hoten missar vi något väsentligt. För Sverige är inte försvarslöst. I moderna krig är det inte arméer som vinner utan samhällen. Och det svenska samhällets styrka vilar på pelare som byggts under lång tid.

Den första pelaren är institutionellt förtroende. Sverige rankas konsekvent bland de länder i världen där medborgarna har högst förtroende för sina offentliga institutioner. Hälso- och sjukvården, skolan, rättsväsendet, public service. Det förtroendet är inte givet. Det är inte en naturresurs. Det upprätthålls dagligen av de människor som arbetar i dessa institutioner.

Den andra pelaren är fakta och evidens. I en tid då desinformation industrialiseras och algoritmisk arkitektur belönar känsla framför sanning, har den som förvaltar verifierad kunskap och evidensbaserad praktik ett kapital som inte kan kopieras av en trollfabrik och inte kan fabriceras av en AI. Vården lever på det kapitalet varje dag. Varje diagnos, varje behandlingsbeslut, varje folkhälsoinsats vilar på förmågan att skilja det som är sant från det som bara låter sant.
Den tredje pelaren är tillit. Mellan medborgare och institutioner, mellan professioner, mellan nivåer i samhällsorganisationen. Den tilliten gör att ett samhälle kan mobilisera snabbt, agera samordnat och behålla sin sammanhållning under press. Det är exakt den tilliten som informationskrigföring syftar till att underminera. Och det är exakt den tilliten ni förvaltar.

Sverige har mött den här typen av utmaning förut. På 1920-talet stod Europa inför radions genombrott. Nazityskland visade snart vad som kunde ske när ett nytt massmedium blev propagandaverktyg. Sveriges svar var institutionsbyggande. AB Radiotjänst grundades 1924, modellerat efter BBC, med starkt engagemang för folkbildning och oberoende. Tre ledstjärnor formade svensk mediepolicy. Parlamentariskt ansvar, folkbildning som primärt syfte och lika tillgång för alla. Under 67 år drevs svensk broadcasting helt på icke-kommersiell basis. Idag lyssnar 7,4 miljoner av 10,6 miljoner invånare på Sveriges Radios kanaler varje vecka. Staten satte ramarna men styrde inte innehållet. Det var ett institutionellt svar på ett institutionellt problem, och det höll.

Nu behövs samma typ av institutionellt svar, men med annan teknologi. Och här är en distinktion central, den mellan plattform och protokoll. En plattform är en sluten trädgård där ett företag sätter alla regler, styr algoritmerna och äger relationerna. Det är Facebook. Det är X. Det är TikTok. Ett protokoll är en öppen standard som alla kan bygga på och ingen enskild aktör kontrollerar. E-post fungerar så. Webben fungerar så. Ingen äger dem. Alla kan använda dem. Det öppna protokoll som bär Mastodon och en rad andra tjänster, och det protokoll som bär Bluesky, erbjuder nu reella alternativ för social kommunikation. Europeiska kommissionen driver redan en egen instans. WordPress har integrerat stöd för öppna protokoll. Det är inte marginella experiment. Det är begynnelsen av en annan infrastruktur.

EU:s Digital Services Act och Digital Markets Act utgör viktiga regulatoriska verktyg. DSA ställer krav på transparens, riskbedömning och forskaraccess till data. DMA inkluderar interoperabilitetsbestämmelser som kan tvinga dominerande plattformar att tillåta kopplingar till konkurrerande tjänster. Men reglering är till sin natur reaktiv. Det behövs proaktiva investeringar i öppen infrastruktur, och det behövs en politisk vilja att prioritera det.

Det handlar inte om att avveckla de kommersiella plattformarna. Vi har både Liseberg och stadsbibliotek i Göteborg. Vi har både köpcentrum och torg. Digitala tivolin med sina algoritmer och sin uppmärksamhetshandel duger för nöje. Men de platser där opinionsbildning sker och samhällets riktning avgörs förutsätter en annan logik, en som inte är designad för att maximera ilska utan för att möjliggöra samtal. Det är en distinktion som politiken behöver ta på allvar.
Tänk i visioner. Sveriges Radio och SVT publicerar via öppna protokoll.

Kommuner driver egna instanser för medborgardialog. Myndigheter når ut direkt till medborgarna, genom egen teknik, på öppet protokoll. Civilsamhällets organisationer, idrottsföreningar, studieförbund, fackföreningar, har platser i samma nätverk, men i egen regi och med egen rådighet. Medier publicerar mot samma protokoll med sina olika affärsmodeller. I ett federerat system ligger data fördelat på flera noder, ofta lokalt. Om en del slås ut fortsätter resten att fungera. Det stärker motståndskraften i kris och i krig, och det bygger ett informationslandskap som inte är beroende av ett fåtal aktörers välvilja.

Inför valet den 14 september 2026 har Sverige fortfarande bland de starkaste institutionella förutsättningarna i världen för ett fritt demokratiskt samtal. Regeringens permanenta koordineringsorgan för valskydd samlar Säkerhetspolisen, Polismyndigheten, MPF, MSB och det nationella cybersäkerhetscentret. Men institutionellt skydd räcker inte om infrastrukturen det samtalet förs genom kontrolleras av andra.

Ni som leder offentlig verksamhet i Region Skåne är en del av de pelare som bär samhället. Ert förtroende hos medborgarna, er tillgång till fakta och evidens, den tillit ni bygger i varje möte med de människor ni finns till för. Det är inte bara värden att vårda. Det är strategiska tillgångar i ett samhälle under press.
Svåra tider föder handlingskraft. De föder innovation. De föder samarbeten som inte hade uppstått utan pressen. Sverige har mött den typen av utmaning förut och svarat med institutionsbyggande som höll i generationer. Nu är det vår tur att vara en del av det svaret.

Demokratin försvaras inte av abstrakta principer. Den försvaras av konkreta beslut, om vilka system vi bygger, vilka plattformar vi väljer, vilken infrastruktur vi investerar i. Men den försvaras också av något enklare och mer grundläggande. Av att de institutioner medborgarna vänder sig till i sin vardag fortsätter att vara pålitliga, kunskapsbaserade och tillgängliga. Samtalet vi inte äger kan vi inte försvara. Men det samhälle vi bygger tillsammans kan ingen algoritm ersätta.

Tankar om den fria tanken

Idag, den sjätte mars 2025 höll Kommittén för demokratins röstbärare seminariet ”Demokratins Röstbärare – hot, ansvar och handlingskraft” i Konstakademiens hörsal i Stockholm. Kommittén bildades 2024 och samlar organisationer och individer från kulturen, journalistiken och forskningen kring gemensamma demokratiutmaningar. Jag inledde seminariet med ett anförande om de rum demokratin behöver, om hur de digitala plattformarna förändrat villkoren för den fria tanken, och om vad som krävs av oss nu. Därefter delade journalisten och författaren Erika Bjerström och artisten Lisa Nilsson sina vittnesbörd, i ett samtal lett av Anna Herdenstam. Det här är mitt anförande, i det närmaste i det skick det framfördes.

Det här rummet ritades av någon.

Stolen ni sitter i. Akustiken och tekniken som bär min röst till er. Avståndet mellan oss. Ingenting av detta är en slump. Konstakademiens hörsal har en arkitektur, och den här arkitekturen bär med sig ett löfte. Att en röst ska kunna nå alla, och att alla ska kunna se den som talar.

Det är så demokrati alltid har börjat. Inte med en idé, utan med ett rum.

Tänk på de rum vi har ritat för att tänka tillsammans. Folkrörelsernas samlingslokal, med stolarna i en ring för att ingen ska sitta högre än någon annan. Kommunfullmäktiges kammare, med talarstolen riktad mot åhörarna och åhörarläktaren ovanför. Biblioteket med sina öppna hyllor, där kunskapen är ordnad men fri att nå. Caféet med sina småbord, där samtal börjar utan dagordning. Varje rum är ett påstående om hur människor ska förhålla sig till varandra. Och varje rum bidrar till att forma vilka tankar som blir möjliga att tänka i det.

Det insåg medieteoretikern Marshall McLuhan redan på sextiotalet. Hans berömda formulering att mediet är budskapet handlade inte om teknik. Den handlade om att formen vi kommunicerar genom aldrig är neutral. Tryckpressen gjorde det möjligt att tänka i långa, sammanhängande resonemang. Radion samlade en nation kring samma röst, på gott och ont. Televisionen förändrade politiken genom att göra bilden till ett centralt verktyg för att forma argument. Varje nytt medium har ritat ett nytt rum för tanken. Och rummen har alltid varit med att forma de berättelser som berättas i dem.

Men nu lever vi i rum som ingen demokratisk process har ritat.

1996 skrev John Perry Barlow, textförfattaren från Grateful Dead och medgrundaren av Electronic Frontier Foundation, sin berömda deklaration. Cyberrymdens självständighetsförklaring. ”Ni, industrivärldens regeringar, ni trötta jättar av kött och stål, jag kommer från cyberrymden, tankens nya hem. Å framtidens vägnar ber jag er från det förgångna. Lämna oss ifred.” Det var vackert. Det var naivt. Och det var helt fel. Det fria rummet förblev inte fritt. Det blev en marknad, men också ett vapen, och ett verktyg för övervakning och kontroll.

De digitala plattformarna där vi tillbringar närmare sju timmar om dagen som svenskar, sju timmar, är inte kommunikationsverktyg. De är rum. De har en arkitektur. Algoritmer bestämmer vad vi ser och i vilken ordning. De bestämmer vilka röster som förstärks och vilka som tystas. De bestämmer vad som känns angeläget och vad som försvinner ur synfältet. De är ritade, inte för den fria tanken, utan för vår uppmärksamhet. Det är vår uppmärksamhet som är produkten.

Vi vet att vår mentala arkitektur gör oss sårbara i dessa rum. Att vi dras till det som bekräftar vad vi redan tror, reagerar starkare på hot än på möjlighet. Algoritmerna är byggda för att utnyttja precis dessa reflexer. Det digitala rummet är inte bara ritat utan oss. Det är ritat mot oss.

Och det är här berättelsen blir geopolitisk.

I Kina har staten byggt det mest genomgripande övervakningssystemet i mänsklighetens historia. Hundratals miljoner kameror med ansiktsigenkänning. Ett socialt kreditsystem som kopplar ditt beteende till dina rättigheter. Och Kina exporterar denna modell genom företag som Huawei och ZTE, genom vad man kallar den digitala sidenvägen.

I Iran stängdes internet ned i januari i år under folkliga protester. Regimen har infört ett tvåklassystem. Vita SIM-kort till vissa statsanställda och säkerhetstjänster ger obegränsad tillgång. Vanliga iranier lever bakom filter och VPN-förbud. Det digitala rummet i Iran är ritat för att skydda regimen mot sitt eget folk.

I Ryssland lanserade Kreml förra året super-appen MAX, sedan september förinstallerad på alla nya telefoner. WhatsApp, YouTube och Instagram är blockerade. Apple har tvingats ta bort närmare hundra VPN-appar från ryska App Store. Appen Max är kopplad till FSB:s övervakningssystem med tillgång till position, kontakter, kamera, mikrofon. Sjuttio miljoner ryssar använder den hittills, och inte frivilligt.

Auktoritära stater har förstått något som demokratier fortfarande tvekar inför. Att den som kontrollerar det digitala rummet kontrollerar vilka tankar som kan tänkas i det.

Men det är inte bara stater vi traditionellt kallar auktoritära som vi behöver tala om idag. I januari förra året avskaffade Meta sitt faktagranskningsprogram. Mark Zuckerberg träffade Donald Trump på Mar-a-Lago och algoritmerna ställdes om. Under samma veckor undertecknade Trump en presidentorder om att återställa yttrandefriheten med den ena handen och stängde med den andra ut nyhetsbyråer som vägrade anpassa sin rapportering.

V-Dem-institutet vid Göteborgs universitet konstaterade i sin senaste rapport att USA genomgår den snabbaste autokratiseringen i landets moderna historia, och att antalet autokratier i världen för första gången på tjugo år överstiger antalet demokratier. Och den amerikanska nationella säkerhetsstrategin, antagen i december, talar öppet om att stödja vad man kallar patriotiska rörelser inom europeiska nationer. Om att EU skulle underminera politisk frihet.

Vi går till val i Sverige i september i år. Riksdag, regioner, kommuner. Det demokratiska samtal som ska föregå det valet äger till stor del rum på plattformar ägda av amerikanska företag, på en infrastruktur vi inte har rådighet över, i ett rum vi inte har ritat. Samtidigt som den stat där dessa företag har sitt säte aktivt syftar till att förskjuta den europeiska politiska ordningen.

Jag har själv valt bort Metas plattformar, X och TikTok. Jag försöker använda tjänster byggda på öppna protokoll framför slutna plattformar. Men jag lever ändå i samma digitala värld. Jag ser vilken värld mina barn, sexton och tretton, växer upp i. Hur deras världsbilder formas i rum som varken de eller jag har valt. Det här är inte abstrakt. Det här är nu.

Hur fri är tanken i ett rum som ritats av den som inte vill att du ska tänka fritt?

Det finns ett narrativ som sköljer över oss, och det är ett av de farligare i vår tid. Och det är att detta är oundvikligt. Att tekniken utvecklas som den utvecklas, att uppmärksamhetsekonomin är en naturlag. Det som kallas för teknikdeterminism. Att föra sig med argument om att tekniken blir som den kommer bli låter som en analys, men det är mer av en resignation. Ett bekvämt alternativ till att faktiskt göra något.

Det är dessutom inte sant.

Demokratin har alltid handlat om att rita rum. Vi ritade tryckfrihetsförordningen 1766, världens första, för att skapa ett rum där makt kunde granskas. Vi ritade folkrörelserna på artonhundratalet för att ge röster utan makt ett rum att höras i. När erfarenheterna av nazistisk propaganda visade vad som händer när en stat tar kontroll över medierna ritade vi public service. Inte för att staten skulle tala till folket, utan för att folket skulle nås av information fri från den med mest makt eller mest pengar. Varje gång tekniken förändrade villkoren för den fria tanken svarade demokratin genom att rita nya rum. Det var aldrig oundvikligt att det skulle gå bra. Det var ett val, varje gång.

Det är vår tur nu.

Europeiska unionen har antagit Digital Services Act, den första lagstiftning som ställer krav på det digitala rummets arkitektur. Men det räcker inte med Bryssel. Det handlar lika mycket om vad vi gör i Sverige. Om hur vi som opinionsbildare, forskare, journalister och konstnärer förhåller oss till de rum vi verkar i. Om vilka rum vi bygger och vilka vi lämnar.

Jag ombads tala om den fria tanken. Den fria tanken behöver fria rum. Inte rum utan väggar, inte rum utan form, utan rum som är ritade med omsorg och med ett syfte. Att vi ska kunna tänka tillsammans, utan att någon annan bestämmer riktningen åt oss.

Det är dessa fria rum som auktoritära stater och krafter med alla medel försöker omskapa. Bland annat genom bryta sig in i och slå sönder våra befintliga rum, eller locka oss till att tro att ett annat rum som de kontrollerar, är där vi ska vara. Detta är vad som står på spel i vår tid.

Vi sitter här, i detta rum, idag. Någon ritade det för att möjliggöra just det här samtalet. Det var inte en slump. Det var ett val.

Nu behöver vi göra samma val igen. Rita rum för den fria tanken i en digital tid. Med samma omsorg, samma övertygelse, samma envishet som de som en gång ritade det rum vi sitter i just nu.

De rum vi ritar nu avgör vilka tankar som blir möjliga imorgon.