Denna text är hämtad från bis nr 1/2 2024
Text: Leodan Rodríguez
Bild: Enemies av Joseph Stevens
Denna text skrevs i början av april 2024, innan Kalla faktas gräv om Sverigedemokraternas trollfabriker publicerades. Texten har därför kompletterats för att bättre passa dagens kunskapsläge.
Flera offentliga initativ vill nu sätta fokus på MIK och kritiskt tänkande. Hotfulla moln tycks hopas i främmande stater – samtidigt som oheliga högerallianser samlar sina krafter här hemma. Klarar vi av att hantera dessa hot? Och varför är SD en blind fläck för extremismforskare?
Den 13 mars i år organiserade Internetstiftelsen ett webbinarium om desinformation och propaganda för att uppmärksamma källkritikens dag. Programmet bestod av fyra huvudsakliga föredrag och en avslutande diskussion, där fokus låg på frågor som på olika sätt berörde svensk säkerhetspolitik: om Socialstyrelsens arbete med att möta en global desinformationskampanj, om Sverigebilden internationellt och även en punkt med Nato Stratcom om rysk propaganda i Ukraina. Detta överlappade i tid med Myndigheten för psykologiskt försvars (MPF) lansering av kampanjen “Bli inte lurad”, med budskapet att ”det finns främmande makter som använder desinformation, vilseledning och propaganda för att skada Sverige”.
Kort därpå offentliggjorde regeringen även att Mediemyndigheten får i uppdrag att tillsammans med MIK Sverige genomföra en nationell satsning med fokus på AI-driven desinformation, för att exempelvis möta ”försök att påverka vår demokrati och säkerhet”. Kulturminister Parisa Liljestrand sammanfattar i regeringens pressutskick: ”Om satsningen lyckas så kommer vi ha ett mer motståndskraftigt samhälle.”
Dessa insatser och satsningar är angelägna och kan säkerligen på många sätt vara av godo. Men det finns också problem, problem som är inneboende i sättet att beskriva världen, informationslandskapet samt medie- och informationskunskap (MIK) som fält.
Yttre och inre hot
De flesta av oss som arbetar med MIK-frågor professionellt vet nog att det är ett stort och komplicerat område, som inte direkt blir mer lättöverskådligt för var dag som går. Tvärtom har MIK de senaste åren expanderat som fält och paraplybegrepp, med en uppdatering av Unescos ramverk 2021 som tillförde ett flertal områden som anses kunna gå under MIK. Populariseringen av generativa AI-tjänster för text- och bildproduktion, samt krigen i Ukraina och i Gaza, har också aktualiserat frågan ytterligare.
Att aktörer som Internetstiftelsen och MPF lyfter just desinformation och vilseledning är således inget konstigt, inte heller att regeringen kopplar samman dessa frågor med AI och syntetiska medier. Vad som däremot blir ett problem är den inramning som frågorna får, i det sammanhang där de lyfts och de begrepp som används. Sverige har nyligen befäst sin relation till militäralliansen Nato, samtidigt som politisk och militär antagonism i relation till Ryssland ökar. Försvarspolitik och militära officerare tar därmed allt mer plats i det vardagliga samtalet. MIK lyfts i detta sammanhang som en del av totalförsvaret med begrepp som ”otillbörlig informationspåverkan” eller ”påverkansoperationer”, vilka utgår ifrån vårt lands förhållande till främmande makt* och därmed även Sveriges position i en geopolitisk konfliktmiljö.
Ett alltför ensidigt fokus på MIK och källkritik som granskning av främmande makt riskerar dock att försvaga de kritiska förmågor som de påstås värna.
Ett alltför ensidigt fokus på MIK och källkritik som granskning av främmande makt riskerar dock att försvaga de kritiska förmågor som de påstås värna. De informationslandskap vi dagligen rör oss i är förvisso komplexa miljöer, men det går också att se tydliga tendenser som pekar på att inte bara yttre utan också inre hot och aktörer står för en avsevärd del av desinformativa eller vilseledande kampanjer.
Talar vi om information och påverkan ur ett bredare perspektiv kan vi se att de vanligaste typerna av påverkansförsök och propaganda är helt vanlig, vardaglig opinionsbildning. Och ur detta perspektiv är de vanligaste formerna av otillbörlig informationspåverkan inte ryska eller kinesiska påverkansoperationer, utan högerextrema, ofta rasistiska och homofoba kampanjer. Dessa är dessutom gärna inspirerade av dylika rörelser i USA. På biblioteken har vi märkt av detta genom HBTQI-fientliga kampanjer mot programpunkter relaterade till konstformen drag, kampanjer som är mer eller mindre direkt importerade från USA, där dylika kampanjer har lett till omfattande hot och konfrontationer mellan politiska aktörer.
Betydelsen som denna typ av kampanjer har på det politiska livet är svåröverskådlig, på grund av deras omfattning men också av politiska skäl. FOI har på uppdrag av Säkerhetspolisen låtit författa rapporten Rutten demokrati – Konspirationspropaganda, rasism och våld, där författarna beskriver komplexiteten i antidemokratiska extremistmiljöer, inklusive deras hot mot det offentliga samtalet och risken för radikalisering. I rapporten ryms såväl vaccinmotståndare och homofober som ekofascism, organiserad rasism och antifeminism. Men det finns ett stort hål som inte avhandlas och som berörs endast i mycket begränsad utsträckning: Sverigedemokraterna och deras roll som nod i det bredare högerextrema landskapet.
Detta gäller inte bara den specifika rapporten – som i övrigt är väl läsvärd – utan indikerar på en allvarligare, generell tendens i hur offentligheten hanterar frågor om desinformation och propaganda i relation till interna och externa hot.
Denna blinda fläck gentemot SD måste förstås i sammanhang av partiets centrala roll i samtida svensk politik. Partiet är idag inte bara politiskt och medialt normaliserat, det är också landets näst största riksdagsparti. Att FOI, en svensk försvarsmyndighet, väljer att inte belysa SD:s integrering i undersökta högerextrema miljöer kan anses vara logiskt. SD är trots allt regeringsunderlag och därmed också uppdragsgivare åt såväl Säpo som FOI. Det uppstår såklart en intressekonflikt i själva uppdraget, att beskriva demokratihotande extremistmiljöer och samtidigt behöva försvara rådande politisk ordning – som i sig själv inkluderar delar av extremistmiljöerna.
Det skapar luckor i hur den politiska offentligheten ser på MIK, desinformation och källkritik. Och det får konsekvenser.
Högerpolitiskt venndiagram
Jag är själv en ganska så uppkopplad person. Jag har länge haft närvaro på de flesta större sociala medieplattformar, jag har twittrat i snart tolv år, jag använder Instagram och har testat TikTok och Mastondon utan att fastna. För närvarande är Bluesky ett av få vattenhål jag har kvar, efter att ha migrerat större delen av min närvaro från Twitter/X till andra plattformar.
Jag ska erkänna att Elon Musks köp av Twitter och rebrandingen till X tog musten ur mig. Det framstod helt enkelt inte längre som värt att ta plattformen på allvar, så jag raderade appen men behöll mitt konto. Musks övertagande följdes av reformering av plattformens struktur och regler, med det påstådda målet att säkra yttrandefriheten på plattformen. Resultatet blev bland annat en markant ökning av mängden öppet rasistiska och antisemitiska inlägg.
I Sverige var extremhögern inte sen att utnyttja situationen. Politiska drev mot enskilda, desinformationskampanjer och algoritmiskt förstärkt spridning blev några metoder för att överflöda plattformen med hat och generaliserade trakasserier. Liknande tendenser finns också på andra plattformar, men detta framstår som extra tydligt på just X.
Enemies av
Joseph Stevens (1854)
Övertagandet av Twitter vittnar om en omstrukturering av det offentliga samtalet. Det kan idag vara svårt att som invandrare befinna sig i offentliga digitala miljöer och framföra politiska åsikter, utan att också bemötas av rasistiska påhopp, uppmaningar om att åka hem eller anklagelser om landsförräderi.
Sociala medier har blivit jaktmark för sverigedemokratiska mobbar och trollarméer, vilket inte minst har aktualiserats och lyfts fram i ljuset tack vare Kalla faktas gräv om SD:s kommunikationsavdelnings involvering i desinformationskampanjer. På sociala medier ackompanjeras dessa trollkonton av sverigedemokratiska internetmobbar och även av moderata samt kristdemokratiska sympatisörer – och politiker. Dessa miljöer är grumliga och går in och ut ur varandra, såsom FOI beskriver, men i ännu större omfattning än vad deras rapport vill göra gällande. Vaccinmotståndare, klimatförnekare, sverigedemokrater, kvinnohatare, nazister, homofober och även borgerliga sympatisörer bidrar idag till en särskild sorts synergi, ett högerpolitiskt venndiagram som resulterar i såväl gemensamma ansträngningar som vitt skilda projekt.
Ett specifikt exempel i närtid skulle kunna belysa hur detta fungerar i praktiken. Riksdagsledamoten Daniel Riazat (V) utsattes i februari i år för ett politiskt drev på sociala medier, där det spreds redigerade och ihopklippta videor som påstods visa hur han vägrat skaka hand med kvinnliga motparter i riksdagen. Videoklippen kom att delas i en bred högerpolitisk mylla och spreds tillsammans med påståenden om Riazats kvinnosyn, ofta sammankopplat med rasistiska påståenden om hans bakgrund. Ursprunget till videoklippen var troligen nätverken kring SD, men även moderata politiker spred videoklippen – liksom deltagare i högerextrema Alternativ för Sverige och Nordiska motståndsrörelsen. Det var en kortvarig vilseledningskampanj som snabbt dog ut, men den duger till att exemplifiera hur otillbörlig informationspåverkan kan se ut och gå till idag, och att den i högsta grad är inhemsk.
Sök inte sanningen – politisera!
Vi har en situation där det är inhemska högerpolitiska rörelser som bidrar till att sprida desinformation om klimatet, som hetsar mot transpersoner eller mot politiker av invandrarbakgrund. Detta säger oss något och väcker en del frågor. Hur lär vi ut MIK och vad sätter vi i fokus? Hur ser problemformuleringarna ut? Går det att undervisa i MIK utan att också bli politisk?
Syftet med MIK ska vara att stärka människors kritiska tänkande, inklusive de förmågor och kompetenser som hör ihop med detta: att kunna navigera informationslandskapet och förstå hur information produceras och reproduceras. Det övervägande fokuset på säkerhetspolitik och försvarsförmåga riskerar dock att underminera dessa förmågor och osynliggöra aspekter av kritiskt tänkande som annars kan resultera i politisk kritik. När MPF och regeringen talar om MIK-frågor som försvar mot informationspåverkan impliceras också något mer. Sverige, nationen och statsskicket görs till var medborgares uppgift att försvara mot främmande propaganda.
Där är vi ute på hal is. Det är problematiskt för att det riskerar att leda till en säkerhetspolitisering av källkritiken: att endast påståenden som går emot den svenska statens intressen behöver granskas, och att vissa andra påståenden enkelt kan tas för sanningar. Det riskerar också att fördjupa en redan pågående tendens: att politiskt oppositionella i vårt land anklagas för att gå ”främmande makts ärenden” och därmed pekas ut som interna fiender. En sådan utveckling kan allvarligt hota demokratins framtid inte bara i vårt land, utan också i Europa i stort.
Vi måste akta oss för att inte inte råka göra MIK till ett verktyg för regeringars eller staters viljor och behov, eller för politisk dominans och maktutövning – oavsett vilken regering eller typ av dominans som åsyftas. Lösningen på problemet måste vara politisering.
Vi kan inte bara se MIK som en fråga om att försvara föreställda sanningar från hot utifrån. Vi måste snarare kunna se MIK som en fråga om motsättningar – att synliggöra motsättningar mellan grupper och intressen. Motsättningar som uppstår i politiska kamper och ideologiska strider.
Som bibliotekarier kan vi undervisa och vägleda. Som medborgare bör vi kritisera. Som progressiva måste vi delta.
[
*]: "Främmande makt", enligt MPF definierat som: ”Andra länder eller grupper i andra länder (kallas ofta yttre hotaktörer) som kan ha för avsikt att skada Sverige och svenska intressen.” Att USA så sent som 2021 avslöjades ha
spionerat på svenska politiker via Danmark räcker alltså inte för att beskriva dem som främmande makt, eftersom de betraktas som våra
allierade militärt och politiskt.
Bli medlem
Gillar du det vi gör? Stötta BiS genom att bli medlem! Ett medlemskap kostar från 125 kronor och du kan betala enkelt med Swish.
Bli medlem https://foreningenbis.com/2024/06/27/bland-drev-och-trollarmeer/
#desinformation #FOI #informationspåverkan #källkritik #MIK #MyndighetenFörPsykologisktFörsvar #Nato #propaganda #socialaMedier #twitter
Sociedad Noticias
me·ta·phil, der
Sapere Aude
Japan Pop News
電撃ホビーウェブ
Walk News
Baum
Harold Smith
Aktion Freiheit statt Angst
BiS