Lärdomar från fredens öar
Planet landade mjukt i ett stilla septemberdis. Mariehamn tog emot med låg horisont, en doft av hav och en påtaglig frånvaro av brådska. Jag var här, på fredens öar, inbjuden av Ålands landskapsregering för att tala på den internationella demokratidagen under en sammankomst anordnad av demokratibereningen. Temat för dagen var det demokratiska samtalet och desinformationen; ett ämne som följt mig som en skugga sedan jag som särskild utredare för några år sedan granskade demokratins villkor i en digital tid. Den utredningen, SOU 2020:56, var genuint formativ för mig, och gav mig många insikter. Däribland tanken om att demokratin inte är statisk, utan ett levande väsen som vi tillsammans formar och utvecklar. Den är också som en muskel vi måste träna, varje dag. Annars förtvinar den.
I den fullsatta salen på kulturhuset Alandica, med utsikt över ett höstblått hamninlopp, försökte jag teckna en bild av den nya verklighet där denna muskelträning måste ske. En verklighet vars infrastruktur vi inte längre kontrollerar. Jag talade om de dolda internetkablarna på havsbotten, om de gigantiska serverhallar som molnet utgörs av och som nästan i hög grad ägs av ett antal stora amerikanska företag, om operativsystemen i våra telefoner som formar hur vi ser världen. Det kan låta som att det handlar om digital infrastruktur, men det är idag på många sätt en central utgångspunkt för maktutövning.. Den som äger och designar de digitala rum formar också i flera avseenden vår opinionsbildning. Vår digitala suveränitet är utmanad, och därmed också vår demokratis motståndskraft. Det är en förflyttning som skett gradvis, nästan omärkligt, från nittiotalets drömmar om ett öppet och fritt internet till dagens fragmenterade och kommersialiserade informationslandskap.
Detta sker i en tid då geopolitiken fullkomligt skälver. Kriget rasar i Europa, och i Ukraina ser vi hur propaganda och desinformation är lika mycket vapen som artilleri och drönare. Samtidigt minskar antalet demokratier i världen för första gången på decennier, och auktoritära tendenser växer sig starkare även i USA, länge betraktat som den liberala demokratins främsta försvarare.
Det är allvarstider nu. Magnus Hjort, generaldirektör för Myndigheten för psykologiskt försvar, fortsatte på det spåret. Med ett stilla allvar beskrev han det antagonistiska hotet. Hur främmande makt aktivt söker efter sprickor i vårt samhälle för att förstora dem, hur målet alltid är att så misstro och underminera den tillit som är varje demokratis livsblod. Hans budskap var ett om vikten av att utveckla och stärka vårt psykologiska försvar. Ett gemensamt arbete i samhället, tillsammans.
I ett litet och tätt sammanvävt samhälle som Åland landar dessa globala hot med en särskild tyngd. Heidi Grandell-Sonck, chefredaktör för Ålands Radio och Tv, gav det lokala perspektivet en röst. Hon talade om hur snabbt ett rykte, ett skvaller eller en ren lögn kan färdas när alla känner alla. Sårbarheten blir påtaglig. Men hon talade också om styrkan i samma närhet. Möjligheten att ringa upp, att mötas i en studio, att reda ut missförstånd och fortsätta samtalet ansikte mot ansikte. Det är här, i det lilla, som demokratins verkliga prövning sker.
I min presentation visade jag exempel på hur artificiell intelligens nu håller på att bli nästa generations motor i informationskrigföringen. Möjligheten att i realtid skapa övertygande falska videor, så kallade deepfakes, att automatisera hatkampanjer mot journalister och politiker, eller att bygga hela nätverk av klonade nyhetssajter för att sprida ett visst narrativ. Hoten är reella och de utvecklas med en skrämmande hastighet. Men motmedlen finns. De handlar om att bygga digital resiliens. Om att säkerställa redundans i våra system, att främja en mångfald av leverantörer, att investera i kompetens och att använda offentlig upphandling som ett strategiskt verktyg för att stärka europeisk kapacitet.
Dagen fortsatte med samtal i Lagtinget, Ålands parlament, och även i regeringsbyggnaden. Runt ett långbord, med den blå och stadiga lagsamlingen inom räckhåll, diskuterade vi hur centralt samtalet är för demokratin. För vikten av en gemensam utgångspunkt. Hur fakta och gemensamma föreställningsvärldar på många sätt är centrala för vår möjlighet att kunna ha olika uppfattningar och åsikter. Vi pratade under dagen om hur man bemöter hat utan att ge det syre, hur man pratar med en vän som fallit för konspirationsteorier, hur man som myndighet kan vara både transparent och robust. Och det var där, i samtalen efteråt, som konturerna till ett svar började framträda. Åland, med sin unika historia av autonomi och fredsbyggande, är mer än en plats. Det är en levande berättelse om att det går att lösa svåra konflikter med samtal och kompromisser. Det är ett levande laboratorium för den svåra konsten att leva tillsammans.
Jag kom till Åland för att föreläsa, men jag åkte hem med en fördjupad insikt. Demokratins främsta försvar byggs inte i strategidokument eller tekniska system. Det byggs i vardagen. I redaktionens mod att granska utan att förnedra, i tjänstemannens tålamod att svara på samma fråga en tredje gång, i vår gemensamma förmåga att stanna kvar i ett samtal även när vi är fundamentalt oense. Demokratin dör i tystnad och misstro. Men den lever och andas i varje möte där vi väljer att se varandra som medborgare, inte som fiender. På fredens öar är detta ingen abstrakt teori. Det är ett dagligt, mödosamt och grundläggande arbete för att fortsätta utveckla och forma demokratin för den tid vi lever i.
#Demokrati #DemokratiskaSamtalet #Svenska