Krigsvinterns Kyiv – en reseberättelse

Kriget i Ukraina går nu in på sitt femte år och jag är nyss hemkommen efter ännu en resa till krigsvinterns Kyiv. Detta är min reseskildring och reflektion.

Tåget glider in på Kyiv centralstation under tidig kväll. På perrongen virvlar ångmoln från vagnarna upp mot en himmel som saknar stjärnor. Snön har lagt sig mjukt över rälsen och i det kalla blåaktiga ljuset liknar tåget ett fossil från en annan tid. Jag har gjort den här resan många gånger nu, och varje gång möts jag av samma känsla av förväntan och kärt återseende, när dörrarna öppnas mot perrongen och kylan och det som väntar.

Jag reser till Kyiv i rollen som forskare i RISE och på uppdrag av Myndigheten för psykologiskt försvar. En vecka av möten, innovationsforskning, utbildning och träning tillsammans med med myndigheter, civilsamhällesorganisationer, institutioner, företag och kollegor.

Kyiv på vintern bär kriget på ett annat sätt än sommaren. Luften är kall och klar. Många hushåll i staden saknar el, värme och vatten. De ryska anfallen mot energiinfrastrukturen har inneburit allvarliga och systematiska skador, och hundratusentals stadsbor har evakuerats eller valt att lämna under de svåraste perioderna. Det märks. Kvällsgatornas glesare ström av rörliga gestalter. Fönster som är mörka där de borde lysa. Men Kyiv lever ändå, på ett sätt som är svårare att förklara än att uppleva. Restaurangerna är öppna. Folk rör sig med den något sänkta blicken hos dem som är vana vid att registrera omgivningens förändringar. I parkeringsfickorna längs sidogatorna står bilar begravda under snötäcken som om ingenting hänt.

Nätterna är en annan sak. Flyglarmen kommer utan att meddela sig i förväg. Ibland en gång per natt, ibland tre. Skyddsrummen i staden är inbyggda i vardagen på ett sätt som påminner om hur vi i Sverige behandlar brandutrymningsplaner, men med den avgörande skillnaden att folk faktiskt använder dem. Man lär sig att sova lätt. Man lär sig att lyssna på det som inte låter. Och man lär sig att förstå något om vad uthållighet egentligen innebär, inte som abstrakt begrepp utan som ett faktum i en kropp som inte har fått tillräckligt med sömn.

Veckan är fylld av möten. Några är strategiska samtal med myndigheter och partners om det svenska stödet och hur det ska utvecklas för att bli mer effektfullt och göra mer nytta. Sedan utbildning, träning och övning tillsammans med aktörer, där vi tillsammans lär av varandra och skapar förmåga. Engagemang i innovationsworkshops och operativt arbete för att bidra till Ukrainas förmåga i ett pågående hybridkrig. Sedan har vi de där mötena sommer tar sig formen av återseenden med kollegor och vänner som kommit att bli viktiga i mitt liv under de år jag rest till landet. Det händer något med relationer som byggs under de omständigheterna. De bär en närhet och ett allvar och en värme som är svår att replikera i ett normalt professionellt sammanhang. Vi träffas kring bord på caféer eller i mötesrum på myndigheter och pratar om arbetet och om livet och om hur saker förändrats, och under varje sådant samtal finns en osynlig fond av det som pågår utanför.

En av veckans primära aktiviteter är ett kurstillfälle inom ett program som heter Total Defence: Leading Resilient Ukraine, drivet av organisationen Join Ukraine och Katolska universitetet i Lviv, med stöd från bland annat Myndigheten för psykologiskt försvar och Folke Bernadotteakademin. Det är ett certifieringsprogram om totalförsvar, riktat till ukrainska nyckelpersoner från myndigheter, militär, civilsamhälle och media. Idén är att totalförsvar inte är en militär angelägenhet utan ett samhälleligt kontrakt, och att det kontraktet kräver att alla dessa aktörer förstår varandra och sin gemensamma roll. Liubov Tsybulska, grundaren av Join Ukraine, beskriver det som att i moderna krig är det inte arméer som vinner. Det är samhällen.

Kurstillfället rymmer ett antal moment. Svenska experter föreläser om det civila försvaret, om informationsoperationer, om institutionella strukturer och om erfarenheter från ett land som just nu håller på att bygga upp samma kapaciteter som Ukraina redan är tvunget att använda. Det är ett märkligt men viktigt möte. Sverige kan erbjuda strukturer och lärdomar och modeller. Ukraina kan erbjuda den brutala skärpan av ett land som testat allting i verklighet och inte i simulering. I rummet sitter trettio ukrainska deltagare som inte behöver en förklaring till vad krig är eller innebär, men som utvecklar förmåga genom att reflektera och utvecklas tillsammans med varandra, och med utbildarna.

Mitt eget bidrag är ett workshopmoment om att skydda förestående val mot hybridhot. Materialet jag arbetar med är ett kortleksmaterial, ett tränings- och övningsverktyg framtaget i samarbete med ukrainska myndigheter och anpassat specifikt för deras kontext och förutsättningar. Det svenska originalet, utbildningsmaterialet ”Möta Hybridhot”, är ett material jag arbetat med under lång tid, tillsammans med kollegor på RISE och Försvarshögskolan. Det ukrainska materialet är en anpassning, omtolkad och omskriven för att passa ett land som upplever hybridkrigföring under ett fullskaligt krig. Det är första gången vi kör det mot den här målgruppen.

Att gå in som utbildare, i ett rum av nya ansikten, och öppna ett övningsmaterial för första gången är alltid ett ögonblick av osäkerhet. Det blir än mer så i detta fall, där jag leder övningen på engelska, men med ett material skrivet på ukrainska. Det är svårt att veta inte hur det landar. Man vet inte om de kategorier man har konstruerat stämmer med de erfarenheter deltagarna bär med sig. Men det händer något ganska omedelbart den här gången. Deltagarna böjer sig över borden. De sorterar, diskuterar, håller upp kort mot varandra, pekar och organiserar. Gradvis ser jag hur övningen möter målgruppen på rätt ställe. Jag kan se engagemanget, samtalen fyllda av insikt och reflektion och som inte vill ta slut, även om klockan visar det. Jag ser hur gruppen rör sig från ett avsökande, prövande förhållningssätt till något som liknar analytisk säkerhet, hur diskussionerna skärps och hur frågorna förändrar karaktär under workshopens gång.

När övningen är slut märker jag hur nyfikenheten övergår till ett framtidsfokus. Flera organisationer frågar om de kan låna eller använda kortmaterialet direkt, vid utbildningar planerade sedan tidigare. En organisation vill ha det redan nästa vecka. En annan pratar om att använda det i ett eget program som startar inom månaden. Det värmer att veta att det vi skapar gemensamt kan göra skillnad på riktigt. Att få bidra till Ukrainas kapacitet att hantera hybridhot mot demokratiska processer, i ett land som befinner sig i den mest akuta fasen av ett faktiskt krig, är ett privilegium som är svårt att sätta i proportion till något annat jag gjort.

Men det finns ett Kyiv utanför konferensrummen och workshoparna och mötena också, och det vore en sorts missvisning att inte tala om det. En kväll sitter jag i Bar Diktat, en källarkrog ett trappsteg ner under gatuplanet, med rödtegelväggar och levande ljus och den ostuderade atmosfär som bara platser med riktigt egensinnig historia kan ha. Delar av Ukrainska Filharmoniska orkestern spelar Händel och cellons resonanser fyller rummet och når in i samtal och tystnader och de glas som hålls av händer som arbetat hårt den dagen. Vid bardisken sitter ett par ukrainska männ på permission och lyssnar utan att säga mycket.

En annan kväll är jag på en restaurang i ett av stadsdelens gamla hus, trä och tegelkonstruktioner som överlevt mer än ett sekel av historia, med kollegor som sitter mitt emot varandra och pratar om allt och ingenting och om hur saker hänger ihop. Kyivs kulturliv har en kraft svår att beskriva. Som om kriget tar fram det som är extra skarpt, extra tydligt, det som känns och är viktigt. Som inte låter sig kuvas. Teatrar spelar. Gallerier är öppna. Musiken stannar inte. Allt detta kan kännas paradoxalt, men på något sätt är det mer som ett svar. Kulturens sätt att föra i ljuset det liv som är värt att försvara. Som vittnar om hur det inte räcker att bevara territorium, om man inte också bevarar det som territoriet bär inom sig. Människor, kultur, gemenskap, samhälle. Och det är i den förståelsen, tror jag, som nyckeln till den ukrainska uthålligheten och motståndskraften delvis finns. Inte enbart som militär kapacitet och strukturer och materiella resurser, utan i ett samhälles föreställning om sig självt som tillräckligt värdefullt för att vara värt att rädda.

Det är kanske det jag tar med mig mest från detta besöket, som sker precis i slutet av det fjärde krigsåret. Känslan av att befinna mig i en stad som har bestämt sig för att fortsätta, och den känsla av tacksamhet jag har av att få vara en liten del av allt det arbete som görs för att säkra en ukrainsk seger.

Förtroende som försvar

I aulan på Handelshögskolan i Stockholm är det tyst på ett sätt som bara uppstår när någon säger något som träffar en rätt i hjärtat. Liubov Tsybulska står vid podiet i svart, med den ukrainska flaggans gula och blå på storbildsskärmen bakom sig, och beskriver hur Ryssland systematiskt använder information som militärt vapen, med mätbara konsekvenser för människors liv, för politiska beslut, för hela samhällens förmåga att fungera. Det handlar om vad det kostar att blunda för det som redan pågår.

Tsybulska talar med den sorts precision som kommer av att ha levt innanför mekanismerna i över ett decennium. Hon grundade Ukrainas centrum för strategisk kommunikation och informationssäkerhet under kulturministeriet och var rådgivare åt landets försvarschef innan hon 2022 startade den ideella organisationen Join Ukraine. Hon reste hit till Stockholm från Kyiv, där det just nu är minus tio grader och Ryssland valt den kallaste vintern på flera år för att systematiskt slå sönder landets energisystem. Under januari avfyrades tusentals missiler och drönare mot infrastrukturen. Över en miljon människor på Kievs vänstra strand lever utan ordentlig el och värme. Maxim Timchenko, vd för Ukrainas största privata energibolag DTEK, sa det nyligen utan omsvep: ”Vi är nära en humanitär katastrof.”

Tsybulskas berättelse sträcker sig långt bortom den fullskaliga invasionen. Den börjar på Krimhalvön, som Ryssland annekterade våren 2014 i vad som blev den mest omfattande militära annekteringen av en annan stats territorium i Europa sedan andra världskriget. Informationsoperationerna föregick ockupationen, förklarar hon. Narrativ om rysktalande under hot etablerades systematiskt. Revolutionen på Majdan, den folkliga resningen som hade avsatt den ryskvänlige presidenten Viktor Janukovytj bara dagar tidigare, delegitimerades. Lokal uppslutning tillverkades. Beväpnade soldater utan nationsbeteckningar framställdes som ofarliga. Medielandskapet såg till att denna alternativa verklighet spred sig snabbare än någon hann verifiera fakta, och när den militära fasen väl blev synlig för världen hade informationsmiljön redan avgjort hur omvärlden reagerade.

Fyra månader senare, i juli 2014, sköts Malaysia Airlines flight 17 ned över östra Ukraina. Alla 298 människor ombord dödades, de flesta nederländska medborgare på väg hem från semester. Tsybulska beskriver vad som hände i informationsrummet omedelbart efteråt. Trettio konkurrerande förklaringar cirkulerade inom loppet av mycket kort tid. Statliga aktörer och proxyaktörer förstärkte motstridiga narrativ över flera medieplattformar. Målet var aldrig att övertyga världen om en enda version av händelsen, utan att fördröja attribuering, fragmentera internationell konsensus, politisera utredningen och bromsa en samordnad respons. Informationskaos fungerade som en strategisk sköld, och i moderna kriser påverkar hastigheten i klargörandet direkt hastigheten i de politiska besluten.

Sedan visar hon en bild på Nord Stream 2, gasledningen under Östersjön som byggdes för att föra rysk naturgas direkt till Tyskland förbi Ukraina, Polen och de baltiska staterna. Projektet blev ett av de mest omdebatterade energibesluten i modern europeisk historia, och Tsybulska fokuserar på hur informationsmiljön runt projektet formade Europas sårbarhet under åren innan kriget. Projektet ramades konsekvent in som kommersiellt, pålitligt och neutralt. Kritiker avfärdades som ideologiska eller affärsfientliga. Energiberoende framställdes som en garanti för stabilitet. Statlig kommunikation, expertnätverk, lobbyekosystem och samspelet mellan affärsintressen och medier förstärkte denna uppfattning under mer än ett decennium. Resultatet blev långsiktig risk, den sorts risk som först blir synlig när den realiseras. Det tog ett fullskaligt krig för Europa att förstå vad den kostat.

Sedan kommer hon till det som gör aulan ännu tystare. Avhumanisering som förberedelse för våld. Rysk inhemsk propaganda har konsekvent framställt ukrainare som illegitima, farliga eller underlägsna, samtidigt som Europa och västvärlden beskrivs som dekadent och moraliskt nedbruten. Avhumaniseringen fyller en funktionell roll, förklarar Tsybulska. Den normaliserar våld, reducerar moraliska spärrar hos soldater, upprätthåller det inhemska stödet för kriget och rättfärdigar en förlängd konflikt. Från Kreml-kopplade TV-studior porträtteras invasionen som civilisatoriskt försvar. Det är vad Ryssland berättar för sig självt om varför de dödar sina grannar.

Det finns en smärtsam klarhet i hur Tsybulska lägger fram allt detta. En analys av mekanismer, bevis för bevis, steg för steg. Det är kanske just sakligheten som gör det omöjligt att vända bort blicken. Mot slutet av föreläsningen visar hon en slide med röd text mot vit bakgrund, en enda mening: ”Förtroende är den avgörande sårbarheten, och det främsta försvaret.” Texten vilar kvar i rummet där vi sitter. Kognitiv krigföring, det begrepp hon använder, flyttar det primära målet från territorium till perception. Operationerna syftar till att påverka hur människor tolkar verkligheten, vem de litar på, hur de fattar beslut och huruvida de agerar kollektivt. Samhället självt blir slagfältet. Och där förtroendet är lågt är manipulation enklare och samordning svagare.

Jag har kommit att träffa Liubov och hennes kollegor inom Join Ukraine genom mitt arbete att stödja Myndigheten för psykologiskt försvar i deras arbete i Ukraina, ett samarbete som inneburit att jag kommit att få ägna många år åt arbete med frågor om hybridhot, informationspåverkan och samhällets motståndskraft. Under dessa år har jag sett hur totalförsvar diskuteras i konferensrum och hur det utreds i strategidokument. Men det är genom arbetet med Join Ukraine, och myndigheter i Ukraina, som jag har kommit att se och uppleva hur det ser ut när det blir verklighet. Join Ukraine driver ett totalförsvarsprogram tillsammans med Ukrainska katolska universitetet, med stöd från bland annat Myndigheten för psykologiskt försvar, som samlar ledare från militären, offentlig sektor, civilsamhälle, media och näringsliv. Programmet tränar deltagare i att navigera exakt den verklighet Tsybulska beskriver, en verklighet där militärt försvar, motståndskraft mot hybrida hot och kognitiv krigföring och civil samverkan inte kan hållas isär. Join Ukraine samarbetar med Ukrainas försvarsministerium, säkerhetstjänsten, territorialförsvaret och utrikesministeriet. Deras videoproduktioner och annan strategisk kommunikation för officiella myndighetskanaler har nått ut brett i samhället. Integrerad civil kapacitet i ett land som bygger sitt totalförsvar under pågående krig, och ett konkret bevis på vad som är möjligt när civilsamhälle och stat faktiskt samverkar.

Sverige har sedan februari 2022 bidragit med omkring 114 miljarder kronor i stöd till Ukraina. I september 2025 identifierade Försvarsmakten och MSB sju typsituationer som landet behöver förbereda sig för, med hybridhot, informationspåverkan och sabotage som centrala element. I januari 2026 meddelade regeringen att en nationell strategi för psykologiskt försvar ska tas fram under året. Det är nödvändiga steg. Men det Ukrainas erfarenhet visar, och det Tsybulska uttrycker med emfas, är att resiliens som byggs efter en kris är överlevnad, medan resiliens som byggs före en kris är strategi. Så bra som vi skapar förutsättningar i fred har vi förutsättningar att agera i krig. Det borde vara utgångspunkten för allting.

Utanför Handelshögskolans fönster skyndar sig människor genom Stockholm i februarikylan. Tunnelbana, morgonkaffe, barnvagnar. Det normala. Liubov Tsybulska reste från Kyiv, en stad som bombarderas varje vecka, en stad där familjer lever med tre timmars el om dagen och värmer sig vid gasspisen, för att berätta för oss vad tolv år av informationskrig har lärt henne. Förtroende är grunden till försvar i en demokrati. Det behöver vi värna, vårda och stärka. Här och nu. Varje dag.

Referenser

Carnegie Council for Ethics in International Affairs. (2022). Global ethics review: Hybrid warfare in Ukraine, with Liubov Tsybulska.

Försvarsmakten. (2025, september). Nya utgångspunkter för totalförsvaret.

France24. (2026, 3 februari). Russia resumes strikes against Ukraine energy infrastructure amid subzero temperatures.

Join Ukraine. (2026). Join Ukraine NGO: Official website.

Power Up Ukraine. (2026). Rysslands energikrig mot Ukraina, 2026.

Regeringen. (2025, september). Gemensam bild av hot och åtgärder ska stärka Sveriges totalförsvar.

Regeringen. (2026, januari). Ytterligare åtgärder för att möta hybridhotet.

Regeringen. (2026, 5 februari). Sveriges stöd till Ukraina.

Reuters. (2026, 23 januari). Ukraine needs energy ceasefire, catastrophe looming, top power executive says.

Stockholm School of Economics. (2026). Center for Statecraft and Strategic Communication.

Tsybulska, L. (2026, 12 februari). Ignoring antagonistic information threats: Costs and evidence from Ukraine [Föreläsning]. Stockholm School of Economics, Stockholm, Sverige.

Den kalla hybridkrigföringen

Det är minus femton grader i Kyiv. Du vaknar tidigt, inte av väckarklockan utan av kylan. Ingen el. Ingen värme. Utanför fönstret ligger staden nästan helt mörk. Så börjar Liubov Tsybulska sin berättelse. Tsybulska är en av Ukrainas ledande experter på kognitiv krigföring och talade på länk till RISE innovationsverkstad i Göteborg den 21 januari, där centrala aktörer inom Sveriges totalförsvar hade samlats. För många blev hennes vittnesmål om livet under hybridkrig det starkaste momentet under dagen. Efter evenemanget har deltagare hört av sig och velat dela hennes ord vidare. Jag frågade Liubov om jag fick göra det, och hon tackade ja. Nedan följer hennes tal i sin helhet. Hon talar inte om abstrakta hot. Hon talar om en verklighet som redan är här. Lyssna gärna, eller läs hennes anförande som text här nedan. Dela sedan gärna denna berättelse, så att fler får möjlighet att ta del av en direkt berättelse om vad som är verkligheten idag för miljontals människor i ett land i Europa.

https://youtu.be/eOkVSZK3y_4?si=ly2C2AdOdkys0nZF

Thank you an invite and an opportunity to speak on behalf of Ukrainians.
Let me start with a moment from our reality these days, because it captures more about this war than any definition ever could.

It is unusually cold winter. The temperature outside is -15. You wake up early, not because of an alarm clock, but because your apartment is cold. There is no light. No heating. Often no water. Your phone still works, but only because you charged it the night before, not knowing whether electricity would still be there in the morning. When you look outside, your city — a city that used to be full of light and movement — is almost completely dark.

This is not a scenario exercise. This is not a future risk. This is what life in Ukraine looks like right now.

And I begin here not to dramatize, but because this is where cognitive warfare becomes tangible. We often describe cognitive war as something abstract – as influence, manipulation, narratives, information flows – but in reality it is deeply physical. It lives in exhausted bodies, in families trying to keep children warm, in people making decisions under pressure and fear.

When Russian missiles and drones destroy energy systems, heating infrastructure, water facilities, this is not only an attack on objects or networks. It is an attack on judgment, on endurance, on the ability to think clearly. At the same time, Russia is launching information campaigns designed to amplify fear and doubt, spreading messages that there will be food shortages, that the system is about to collapse, that the government has no evacuation plan, that people are being abandoned.

Now imagine hearing these messages when you have children, when you are sitting in an unheated apartment and trying to decide whether to stay or to leave. Imagine how this sounds when you are a soldier at the frontline, holding your position, knowing that your family is freezing at home. This is cognitive warfare. And it works only if society begins to fracture from the inside.

This is why modern wars are no longer primarily about governments fighting governments or armies fighting armies. They are about societies being targeted as a whole. They aim to exhaust resilience, fragment communities, and create a sense that resistance is pointless. No army, no matter how capable, can withstand this pressure if the society behind it is passive, divided, or psychologically overwhelmed.

Ukraine continues to resist not because it is stronger in resources, but because society – imperfect, tired, and traumatized – has not collapsed. That resilience did not emerge by accident, and it was never purely military.

At the same time, hybrid warfare evolves faster than most of our institutions are designed to respond. The rate of change is relentless. One day the pressure is cyber, the next it is energy, then migration,, then legitimacy, then trust in elections, then trust in media. There is no clear sequence, and there is no pause button. Systems built only for stability struggle when faced with constant transformation.

This is why total defence today cannot be understood only as preparedness or protection. It is about the ability to adapt while under attack, to manage change while being targeted, and to integrate technological advances without losing coherence. It is as much about governance and leadership as it is about capabilities.

The idea of a whole-of-society approach is therefore not a slogan. It is a necessity. In Ukraine, teachers became communicators, mayors became crisis managers, journalists became part of national resilience, tech companies turned into elements of defence infrastructure, and volunteers often closed gaps faster than formal institutions could. This was not perfect coordination, but it was shared responsibility, and that shared responsibility made the difference.

Resilience cannot be outsourced. It cannot be centralized into a single institution. Trust cannot be commanded. It has to be cultivated long before a crisis begins, or societies will pay a much higher price when pressure arrives.

In this environment, leadership becomes the decisive terrain. Not leadership as control, but leadership as sense-making — the ability to provide direction when information is incomplete, to maintain moral clarity when choices are painful, and to act with speed when certainty is impossible. In Ukraine, leadership often meant saying: we do not have all the answers yet, but we are here; this is hard, but this is why it matters; we will adapt again, just as we adapted yesterday.

Cognitive warfare punishes silence and hesitation. It exploits fragmentation. What it struggles to defeat is coherence, presence, and meaning. And this applies not only to governments, but also to media, industry, civil society, and technological leaders. In hybrid war, everyone shapes the cognitive environment, whether intentionally or not.

Ukraine is not an exception. It is a preview. What is being tested on us will appear elsewhere – against infrastructure, against elections, against social cohesion, against trust in institutions. The real question is not whether this pressure will come, but how prepared societies will be when it does.

Total defence in the twenty-first century is not only about defending territory. It is about governing transformation under attack, and about ensuring that societies remain capable of making, values-based decisions even under conditions of fear and uncertainty.

So as you begin this day, discussing total defence and resilience, I invite you to keep one image in mind: a dark city, a freezing apartment, a phone with little battery left, and a message saying, “It’s hopeless.” And then remember that despite all of this, people do not surrender.

That is what cognitive warfare tries to break.

And that is what whole-of-society defence exists to protect.

Thank you.

Ruslands hybridkrig mod Europa betyder, at vi er nødt til at anskue krig og fred på en ny måde. Vi lever ikke længere i fredstid, og hybridkrigen er en varig tilstand, som er en særlig udfordring for en demokratisk småstat som Danmark. Vi skal opruste vores forsvar, styrke vores beredskab og frem for alt ”Keep Calm and Carry On”, ligesom vi gjorde under Den Kolde Krig og i kampen mod terror.

Læs mere i artiklen: https://koldkrig-online.dk/historie/hybridkrigen-i-graenselandet-mellem-krig-og-fred/

#koldkrig #historie #forsvar #beredskab #hybridkrig

#russiskretorik 🎭 Russisk ambassade afslører sig selv.

💡 Fjern ‘u’ fra første u-ord af deres skriftlige svar – så ser du sandheden.

#Rusland #Danmark #hybridkrig
https://nyheder.tv2.dk/live/krimi/2025-09-22-droner-over-danmark/ny-trusselsvurdering-er-politisk-motiveret-siger-rusland?entry=2f865236-4eb7-4f39-8d40-7781c5c89e69

#Rusland 🎯 Vi er under angreb: Tid til stærkere historieundervisning om Rusland?

📚 Hvis vi tror, vi deler opfattelse af fx anden verdenskrig, tager vi grueligt fejl.
⚡ Sofi Oksanens bog viser: Vi mangler forståelse for russisk kolonialisme og imperialisme.
💡 Østeuropæiske erfaringer må blive del af europæisk historie.

#skyggekrig #hybridkrig #destabilisering
https://politiken.dk/del/JiWWpvAE72zA

Stå sammen Danmark. Målet med #hybridkrig er at skabe splittelse i vores land og skabe mistillid til vores regering og det offentlige pga utilstrækkelig beskyttelse. Men vi forsvarer os mod en kæmpe overmagt med nærmest uanede ressourcer og vores ryg i form af #usa er så godt som ikke eksisterende.

https://www.bbc.com/news/articles/c4g96gvql99o

#jamming 🤔 Bliver vi ved med at vende den anden kind til?

📡 Putin jammer GPS fra Kaliningrad med Tobol-våben
⚡️ Fly mister navigation, droner styrter

#Rusland #kaliningrad #hybridkrig
https://nyheder.tv2.dk/udland/2024-04-30-putin-har-bygget-et-hemmeligt-vaaben-i-kaliningrad-og-danmark-kan-vaere-i-skudlinjen

#skyggekrig 👁️ Rekognoscerede russere over NATO-havn i Køge?

🚁 Politiets patruljer så store droner - ikke civile.
📍 Russisk fragtskib på vej til Sankt Petersborg passerede samtidig.
⚠️ PET mørklagde sagen. Hvad forbereder de sig på? #hybridkrig?

https://www.berlingske.dk/samfund/en-vinternat-svaermede-store-droner-over-topsikret-dansk-havn-var-det-russerne-vi-gik-paa-jagt-efter-et-svar