Sedan stod där intet mer! Stoft slutade det med ; och det gör det.
Men han tog solpapperet, kysste det och lade det i sin bröstficka.
På två minuter hade han genomlevat två år av sitt liv.
Han var icke böjd, när han gick ut; han bar tvärtom sitt huvud högt, som en lycklig och stolt människa, ty han kände att han dock ägt det skönaste. Hur många arma, som aldrig fått det!
August Strindberg (ur Ett halvt ark papper)
