Hur ska jag lära mig det här jobbet? Hur fan ska det ske? Vill inget annat men det är så svårt och det finns så mycket att lära sig. Och så mycket tragik även om det samtidigt är fyllt av värme, omtanke och ödmjukhet.

Står och stampar. Väntar på något. Att något ska ske i mitt liv för jag orkar inte ta tag i det. Läser om någon som drabbats av hjärnblödning, ta vara på era dagar skriver någon! Men jag skrollar ändå iväg hela min dag på soffan. Vill leva, vill kyssas, vill åka snabbt med vinden i mitt hår, vill göra skillnad.

To date or not to date (när man fått frågan) that is the question.

Jag berättar för henne för det hela är så töntigt men gör mig ledsen. Den lilla envetna förälskelsen som slagit rot. Som jag bara vill ska dö. Hos någon som inte är tillgänglig, som är olämplig men hela min kropp noterar när hans hud snuddar vid min. Blir ledsen och ännu töntigare, svartsjuk. Det kommer aldrig bli nåt. Men hon tröstar som alltid, tycker ändå att det fint att jag kan känna så efter mitt ex, för jag var så ledsen så länge. (1/2)

Hade nog mest av allt i hela världen önskat att någon hade kunnat krama mig hårt och länge just nu.

Min kollega har en work husband. Jag har bara en massa work crushes. Det ni, gör det svårt att ha Tinder för ingen är lika intressant eller söt som sjukvårdspersonal som lyckas lugna den stickrädde med skämt och humor och smyger in en pvk utan att det märks.

Vart hoppas ni att ni befinner er om fem år? Jag hoppas att jag har hittat ett litet rött torp någonstans som jag renoverat och spenderar största delen av sommaren i, är klar specialist, har hund och ja, som den jävla romantikern man är, är kär i någon. Ni då?