PiruettNiklas står halvnaken nere i trädgården igen, på baksidan. Han är full. Han eldar. Tavlor, canvas, ramar, penslar, stråhatten – allt har han stoppat i eldtunnan.
”Kom och ta mig om du kan!” skriker han mot den tunna månskäran som kikar fram mellan molnen. En klunk av whiskyn i munnen, en i brasan.
Från ett litet fönster på övervåningen tittar Leo och Dorian ner på det makabra skådespelet. ”Var inte rädd Dorian,” säger Leo. ”Pappa är inte arg på oss. Han fick bara inte så många likes på sin tavla på Instagram.”
På gården har Niklas dragit ner kalsongerna och urinerar rikligt på de brinnande tavlorna. Han vacklar till och kommer för nära elden. En gnista antänder könshåret. Ett plågat vrål ekar över grannskapet.
Inne i huset vaknar Malin. Klockan visar 03:42. Hon kniper ihop ögonen och känner klumpen i magen växa. Något hände med Niklas när de flyttande till huset i Ålsten. Utan grannar vägg i vägg att hålla upp fasaden för, så har han sakta men säkert… tappat det. Det finns inga spärrar längre.
Hon har alltid vetat att det funnits något kallt och mekaniskt under den charmiga ytan. Ingen normalt funtad människa kan vara så produktiv och fokuserad som Niklas är. Som en robot, dold under en mänsklig mask. Men nu har roboten slutat låtsas.
Och något är fel med den.
(Denna text publicerades först på min Tumblr.)