Text: Monika Staub Halling
Det är sista kvarten av en bibliotekslektion i årskurs ett, eleverna botaniserar i hyllorna. De ber mig om tips, frågar efter böcker om skibidi toilet, vill reservera eftertraktade titlar. Faktahyllan om spel gapar tom, samtliga böcker om Fortnite, Minecraft, Roblox och Among us har lånats ut eller gömts på hemliga ställen, kanske bakom någon av lässofforna. Måste komma ihåg att kolla där sedan.
En liten kille frågar efter böcker om sjunkna skepp. Nej, inte Vasa, idag är det Titanic han är sugen på. När vi registrerar hans lån tittar han allvarsamt på mig och säger: “Visste du att det var en jätterik pappa som tvingade sin pojke att följa med i u-båten för att titta på Titanicvraket och så dog alla?” Innan jag hinner svara något välavvägt hojtar en annan småtting i lånekön: “Och när Titanic sjönk så dog Jack – men Rose överlevde!”
Jag är skolbibliotekarie på lågstadiet. Gulligt, eller hur? Min jobbvardag är en spegel av samhället där ute, och jag förundras ofta över vad eleverna berättar för mig om världen. Ibland, när jag på någon fest eller middag förklarar vad jag arbetar med, utbrister bordsgrannen: “Fantastiskt! Källkritik är ju viktigare än någonsin i dessa dagar!”
Ja, jo, såklart. Detta med källkritik känns ärligt talat så angeläget att skolans uppdrag ter sig närmast skrämmande, inte minst med tanke på den hisnande fart med vilken tekniken utvecklas.
Vad ska vi ens säga till våra sju-åttaåringar om AI, till exempel? På rasten, när ettorna vandrat vidare, kollar jag lite snabbt med en elev i trean vad hon vet om AI. Tjejen ler tålmodigt och förklarar att “det är ungefär som Siri, den svarar på frågor”. AI för henne verkar vara synonymt med ChatGPT. Men allt det andra som också utgör AI – vilken bäring har det på en åttaårings liv här och nu, och hur kan vi som undervisar ringa in det på ett begripligt sätt? Vissa dagar är jag extra medveten om min pågående förvandling till dinosaurie.
På lågstadieskolan där jag jobbar träffar jag varje klass för en timmes bibliotekslektion varannan vecka. Vi börjar med ett arbetspass, ofta i klassrummet, och avslutar med en stunds bokbläddrande och lån i själva biblioteket. Jag är inte ensam ansvarig på lektionerna, utan lärarna är alltid med. Innehållet i dessa bibliotekspass hakar i resten av undervisningen, pedagogerna och jag grovplanerar ihop i läsårsuppstarten, och under terminstid träffar jag regelbundet arbetslagen för att stämma av hur vi ligger till.
Förutom tillgång till ett varierat utbud av medier ska nämligen den här skolans biblioteksverksamhet först och främst tillhandahålla strukturerad undervisning, i syfte att utveckla såväl elevernas språkliga förmågor som deras medie- och informationskunnighet.
Enligt läroplanen ska årskurs 1-3 undervisas i “Informationssökning och källkritik”, bland annat ska eleverna lära sig “Hur texters avsändare påverkar innehållet”. Vi ska också föra “Samtal om olika källors användbarhet och tillförlitlighet”.
När jag först satte min fot på lågstadiet lät dessa formuleringar i läroplanen ganska basic. Men MIK på lågstadiet kräver sin bibliotekarie, och ju närmare jag kommit de yngsta eleverna och deras föreställningsvärld, desto mer ödmjuk känner jag mig inför uppdraget. Så många färdigheter eleverna behöver utveckla på sin väg mot att bli de kritiskt tänkande, ansvarstagande demokratiska medborgare vi vill se dem växa upp till!
Med åren har jag fått lära mig stå ut med paniken över att teknikutvecklingen springer ifrån mig. Gång på gång inser jag: det finns inga genvägar till lateral läsning, botkunskap eller avancerad sökkritik. Först måste vi lägga grunden.
På lågstadiet gäller det att hitta kärnan i de olika MIK-aspekterna, bryta ner dem till begripliga enheter, och bygga undervisning som senare skolårs MIK-undervisning kan vila på. Biblioteksundervisningen på lågstadiet kan inte heller bestå av långa teoretiska föreläsningar. Här behöver jag istället ta avstamp i något konkret som ligger nära elevernas erfarenheter och skapa lektioner som introducerar lagom mycket nytt tankestoff, för att ganska raskt övergå i praktiska moment där eleverna själva får vara aktiva, på ett förhoppningsvis lustfyllt sätt.
I förskoleklass inleder jag vårterminens bibliotekslektioner med frågan: “Hur går det till när vi får reda på något?” Vi hjälps åt att räkna upp olika källor: någon kan ha berättat för mig, jag kan ha sett en skylt, en bild, en film, en bok. Under en rad bibliotekspass i klassrummet testar vi sedan några källor – faktabok, tryckt uppslagsverk, NE Junior. Eleverna får små avgränsade sökuppdrag för att träna på att använda själva verktyget. Fram till nästa bibliotekslektion passar pedagogerna på att repetera och fördjupa genom att tillämpa sökvägar jag introducerat, när de tillsammans med eleverna samlar information till en gemensamt skriven faktatext.
Lärarna och jag lotsar alltså eleverna till att bygga ett mentalt landskap –om än litet – av olika informationskällor. Vi kan också lyfta användbarhet som ett kriterium: är den här informationen begriplig för mig, och handlar den om det jag vill ha svar på?
MIK-övningar i förskoleklass. Foto: Monika Staub Halling.
På så sätt närmar vi oss ett metaplan där vi sätter ord på hur information formas och färdas, och där det väcks en första förståelse för att olika källor är olika användbara beroende på sammanhanget.
När vi tar upp felaktig information i förskoleklass fokuserar jag hellre på att källor kan bli föråldrade än att de kan vara avsiktligt osanna. Med de yngsta eleverna känns det lättare att förklara att exempelvis fakta om nu aktiva idrottsstjärnor snabbt blir inaktuell, än att det finns vuxna som luras med flit.
Däremot kan vi i förskoleklass prata om något så elevnära som ryktesspridning och att man inte ska vara för snabb med att tro på skvaller. Högläsning om någon som blir oskyldigt anklagad för stöld ger en bra ingång till viktiga diskussioner. Det brukar landa i att vi alla behöver tänka oss för innan vi sprider vidare sådant vi snappar upp, för det kan faktiskt ligga ett missförstånd bakom.
Ändå måste vi så småningom börja närma oss vissa tråkiga sanningar om vuxenvärlden. Som en del av källkritikens fundament behöver vi etablera att folk (ofta vuxna) kan vilja luras, varför de kan vilja göra det och hur de då brukar gå till väga – inte förrän då kan vi börja lära ut metoder för att avslöja ljuget.
Men för att eleverna ska kunna lära sig själva källgranskningsprocessen krävs det fler förkunskaper. Den som ska ha nytta av den klassiska frågan “Är det fakta eller åsikter?” behöver till exempel kunna identifiera värdeladdade ord och andra markörer som avslöjar tyckande. Därför behöver eleverna träna på att höra skillnad mellan utsagor som “Solen består av gas” och “Solen är härlig”.
I årskurs två brukar det ligga ett stort arbetsområde om hur samhället fungerar. Pedagogerna och jag lägger upp en gemensam planering där jag bidrar med bland annat material om yrken och samhällsfunktioner, samt med skräddarsydda bibliotekslektioner. Ett av dessa pass handlar om nyhetsförmedling – hur får vi veta vad som händer i världen? Till exempel olyckan med u-båten vid Titanic? (Och tänk vad vissa nyheter får stort utrymme, jämfört med andra!) Ord som journalist, nyhetsredaktion, artikel, löpsedel och ansvarig utgivare förklaras för att samtliga elever ska hänga med i den kommande högläsningen. En Bamseberättelse, där världens starkaste björn medelst osanna tidningsartiklar och manipulerade bilder hängs ut som inbrottstjuv, får illustrera konceptet desinformation.
Fortsättningen blir två bibliotekslektioner i omvänd källkritik, där eleverna får öva på att påverka mottagarens känslor. Uppgiften är att skapa hårt vinklade löpsedlar genom att ta till alla knep för att förvränga verkligheten.
Det i sin tur kräver ytterligare byggstenar. Kännedom om hur rubriker och andra element på en typisk löpsedel brukar vara formulerade. Insikten att det är oerhört lätt att manipulera bildmaterial, men desto svårare att upptäcka det (och här kanske det är läge att prata om AI?). Men också förståelse för att en bild kan tas ur sitt sammanhang och påstås visa något helt annat.
Vissa av dessa byggstenar står jag för, andra tar lärarna. I sådana samarbeten blir det för mig så tydligt vad som är vinsten med att skolbiblioteksverksamheten integreras med ämnesundervisningen. Svenskan, samhällskunskapen, bildämnet flätas samman genom lärarnas och bibliotekariens respektive kompetenser och bildar en meningsfull helhet för eleverna. Källkritik på lågstadiet är för mig en komplex väv av små men oumbärliga delfärdigheter – språkliga, MIK-tekniska, analoga och digitala.
Rose och Jack på Titanic då? Om några veckor kommer vi i ettorna ha klassrumsövningar om skillnaden mellan fack- och skönlitteratur. Då blir det förhoppningsvis lätt att reda ut hur det förhåller sig med fiktiva personer i en spelfilm om verkliga händelser. Och så får jag inte glömma att dra fram lässofforna och se vad som hamnat där bakom …
Prenumerera
Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.
Prenumerera https://foreningenbis.com/2023/11/01/kallkritik-pa-lagstadiet-en-betraktelse/
#barn #bis32023 #källkritik #lågstadiet #MIK #monikaStaubHalling
BiS
