Läser mer än jag skriver, här liksom i övriga livet. Uppskattar drastisk ironi.
Lectrice, avid reader. Aime l'ironie.
Läser mer än jag skriver, här liksom i övriga livet. Uppskattar drastisk ironi.
Lectrice, avid reader. Aime l'ironie.
Fortsättningen på 30 dagar i Paris får mig att undra:
- Om detta är en feelgoodbok, varför är hela den dramatiska spänningen byggd runt ett fånigt tonårsdrama (här framställd som hjältinnans Stora Livstrauma)? I mina ögon verkar hon inte så kapabel.
- Om hjältinnan ska vara en "stark kvinna", varför beskrivs hon som en nyskild 50plus som saknar att hennes ex ansvarar för hennes pass?
Men ja ja, nu ska jag för min allmänbildnings skull lyssna färdigt på hela boken. Alltid lär jag mig väl något.
Jag är ingen expert på feelgood-romaner men nu lyssnar jag på en. Det den hittills fått mig att känna mest är:
- kroppsskam (det är ett evinnerligt tjat om vikt och figur)
- längtan efter gott vin (dricks nämligen titt som tätt)
- förvåning: hur kan den frilansande huvudpersonen ha råd med allt hon gör och köper?
Just denna bok* har föreslagits av många, så det är säkert jag som har problem, inte genren.
* 30 dagar i Paris av Veronica Henry
Jag fick associationer till både John Ajvide Lindqvist och Stephen King när jag lyssnade på Lånaren av Camilla Grebe och Carl-David Pärson. Visst är berättelsen skrämmande och spännande men framför allt finns där så mycket sorg och så mycket mänsklighet.
Rekommenderad läsning för den som står ut med det övernaturliga.
Bok två om mordutredare Washington Poe och hans datageni till partner, Tilly Bradshaw, började långsamt men varvade upp desto häftigare sen. Själva mordhistorien är nog en av de ruskigare jag läst - inget för de lättsvimmade. Tur att romanen fokuserar mer på kriminalteamets efterforskningar och inbördes mer eller mindre knepiga relationer. Och så är spanieln Edgar med!
Svart Sommar av M.W. Craven rekommenderas!