Det är kampen mellan oss som vill bevara samhället och de som förstöra det. Vi förstår att vi inte kan skapa paradiset, utan snarare något som är riktigt jävla acceptabelt. De andra nöjer sig inte med detta, utan ser hellre kaos och fördärv än att det är någorlunda. De vänsterblivna är förälskade i "kreativ förstörelse".
Ni ser - även jag har anammat idén om strid och motsättningar. Marx hade gillat mig.