Vad hände med #Stadsteatern i #Göteborg? När blev den så plågsamt ointressant och irrelevant?
Det är som att teatern helt har kapitulerat för det faktum att den inte lyckats locka ny publik under det här årtusendet.
Så länge 40-talisterna orkar släpa sig dit för buskis, nostalgi och lättsmält underhållning kanske det går runt. Men det håller ju inte i längden.
Tablån just nu:
* Show om The Beatles för nostalgiska 40-talister.
* Show om Monica Z för nostalgiska 40-talister
* Nostalgisk pjäs om Blåvitts storhetstid på 70-80-talet
* Drama om att vara nära anhörig till Alzheimersjuk
* Lunchteater om "singeltant" som "närmar sig livets målgång"
* Musikföreställning om Titti Sjöbloms liv
* Pärlband av visor på tema Göteborgshumor -- Lasse Dahlquist, Sonja Hedenbratt.
Varför är folk mellan 15 och 65 inte en intressant målgrupp för teater? Beror det på att vi lägger vår kultur- och underhållningsbudget på annat?
Anekdotiskt noterar jag att mina generationskamrater 70-talisterna tycks springa på spelningar och festivaler stup i kvarten. Till 92% är det ett nostalgidrivet fenomen: Vi betalar bra för att se banden vi lyssnade på när vi var unga på 90-talet.
Fyller spelningarna en funktion för 70-talisterna liknande den teatern fyller för 40-talisterna?
Eller handlar det om brist på ambitioner? Skulle det gå att rycka upp teatern med ett annat uppdrag, ett annat konstnärligt ledarskap, en annan ensemble?
Det fanns ju en tid när Stadsteatern hade ambitionen att vara mitt i samhällsdebatten, i Göteborg och världen. Man gick på teatern och såg ruskigt bra grejer, som berörde, som folk snackade om.
Eller handlar det om en allmän utarmning av den göteborgska teaterns ekosystem?
Det kanske inte bara är Stadsteatern som sjangserat. Förr -- säg, åren runt millennieskiftet -- fanns ju en mängd småteatrar med stora konstnärliga ambitioner. Kanske blev kolossen Stadsteatern mer spänstig av att nafsas i hälarna av och ha ett utbyte med mindre konkurrenter. De många scenerna skapade en scen, en rörelse.
Är det en resursfråga där svaret står att finna i kommunens kulturbudgetar?
Kanske är min spaning i sig bara ett uttryck för min egen nostalgi? Skulle vi bara älska om man satte upp nostalgiska föreställningar om 90-talsfenomen som grunge, ironi, globaliseringsdebatt och uppringt internet?
Eller var det bättre förr?
En mig närstående fru gick som gymnasist på teaterlinje på i stort sett allt som sattes upp vid mitten av 90-talet, ibland flera gånger om, och avgudade de lokala stjärnorna.
Nu noterar hon att publiken är densamma som då: Ett kvartssekel senare är hon fortfarande bland de yngsta i publiken.
Jag skulle också gissa att en tonåring som drömmer om att bli skådespelare i dag, till skillnad från då, inte hittar sina förebilder främst på Stadsteaterns scen.
Men Backateatern levererar!
I våras såg jag Odysséen med min son, i dag såg jag Vansinnet med min dotter. Oerhört bra bägge gånger.
https://stadsteatern.goteborg.se/backa-teater/produktioner/2023-2024/odyssen/
https://stadsteatern.goteborg.se/backa-teater/produktioner/2024-2025/vansinnet/
Obs! Man behöver inte en preteen/tonåring som förkläde, passar alla åldrar!
Apropå min spaning om teaterns gerontokrati…
https://mastodon.nu/@johank76/111951775781033016
…är tydligen en Kulturdebatt på temat nu i full gång:
https://www.dn.se/kultur/maria-mullern-aspegren-teaterdebatten-kanns-som-en-bitter-vardnadstvist-om-ungdomen/
Vad hände med #Stadsteatern i #Göteborg? När blev den så plågsamt ointressant och irrelevant? Det är som att teatern helt har kapitulerat för det faktum att den inte lyckats locka ny publik under det här årtusendet. Så länge 40-talisterna orkar släpa sig dit för buskis, nostalgi och lättsmält underhållning kanske det går runt. Men det håller ju inte i längden.
@johank76 @ulfbjereld @vanstrastranden @jczeeman @Anders_S
Det är sällan jag går. Men hörde om Änglarna att den handlar om mycket mer än blåvitt. Exv om den stora fredsdemonstrationen 1982 som samlade drygt 100.000 människor. Jag var på Backateatern igår och såg Odysseen. Det var en fest. Precis lagom lång: ca 80 min. Inget stort budskap men en massa små iakttagelser om människor i grupp. Och som sagt en fantastisk scenshow med enkla medel.
Johan K Sch
Mikela Lundahl Hero
Svenssons Nyheter
Ulf Bjereld