SnilsBekant som varit tillsammans med sin man sedan 15-årsåldern, och gifta i 30 år, berättar att han haft ett förhållande vid sidan av de senaste åren. Sen packar han en väska och drar. Dagen efter ångrar han sig och vill gå i parterapi. Han har hittills dykt upp vid ett ynka tillfälle.
Men hon älskar honom och förlåter honom och säger att hon förstår att det inte är så kul för honom att komma hem till någon som inte tar hand om sig, sminkar sig och klär sig fint, och som inte alltid orkar säga ja.
Jag försöker trösta och säga att jag förstår, fast innerst inne vill jag säga att han är dum i huvudet, att han kan dra åt helvete och att hon förtjänar något bättre och att det bannemej är rätt skönt att slippa de där jävla rövhattarna till karlar. Livet kan bli bättre än det är.
Men jag vet ju hur det är. Att man känner att man har investerat så mycket tid och energi, och pengar. Allt jävla jobb med att bodela, betänka, skiljas och bråka om ditten och datten.
Ibland känns det enklare att bita ihop. Fastän det långsamt holkar ur en.
Det är så himla enkelt att stå vid sidan och vara klarsynt.
Anna